Söndagsparty, Filip och Fredriks nya program, hade premiär förra söndagen. Jag gillar deras program. Oftast. Ibland kan jag tycka de blir lite väl stirriga och gapiga, speciellt tydligt är det när de själva tar upp så mycket plats att deras gäster hamnar ur fokus. Men det är egentligen inte deras program eller deras prestation jag vill ta upp, utan Thorsten Flinks personlighetsförändring. När han blev intervjuad på svenska var han som vanligt, det vill säga lite dryg, halvknarkad och semipretentiös . Det i sig är inte så fascinerande, men det är däremot hans förvandling till en tioårig skolpojke när han försöker kommunicera med Kevin Bacon på engelska.
johanlundin.se
Flyg- och teknikintresserad kvasinörd. Tycker om hundar och chips.
I fredags var jag ledig. Det första jag gjorde på morgonen var att försöka slingra mig ur de lösa planer om att cykla till Stockholm som jag och Jonas hade gjort upp. Men när han gick med på att skjuta upp avfärden, och därmed komma lite sent till sitt möte i skolan, kunde jag inte slingra mig undan.
Klockan elva gav vi oss av. Ungefär tre timmar och fyrtiofem minuter senare var vi framme i Stockholm. Medan jag cyklade vidare mot Lappkärrsberget och mitt korridorsrum fortsatte Jonas till skolan. Medan jag satt i lugn och ro och arbetade på mitt projektarbete samtidigt som jag åt en stadig lunch utsattes Jonas för ett grupptryck på hög nivå i skolan. Enligt vissa av våra klasskamrater var man tydligen en mes om man inte cyklade hem igen. Eftersom Jonas, efter dessa grova påtryckningar, bestämde sig för att cykla hem igen kunde jag förstås inte vika ner mig.
Klockan fem påbörjade vi färden hem. De första två milen gick förvånansvärt bra. Förutom lite ont i rumpan kändes det faktiskt bra. Men efter tre mil började det bli tråkigt, efter fem mil blev det ganska smärtsamt och efter sex mil började det bli svårt att avgöra om det gjorde mest ont i rumpan eller benen. Den sista milen var mest mörk, kall och jävlig.
När jag tänker på att det där bara var en halv vätternrunda känns det “lite sådär”. Så här i efterhand var det inte heller särskilt intelligent att cykla femton mil dagen innan match. På lördagen spelade vi, Roslagsbro IF, nämligen vår sista träningsmatch för säsongen mot LEIF. Vi vann med 3-1, men det var knappast min förtjänst.
Cykelturen borde jag egentligen ha skrivit om i helgen, men sen kom en piratdom i vägen, men eftersom jag så hemskt gärna vill att mina tre läsare ska veta vilken otroligt hjälteinsats Jonas och min cykeltur var skrev jag ihop det här inlägget. Jag höll också på att skriva på ett inlägg som handlade om Annika Östberg Deasy förra veckan, men som jag skrotade när jag kände att jag inte kunde få ut min frustration kring ämnet utan att låta som en rabiat galning som förespråkar livstidstraff utan någon som helst form av vård. En som lyckades betydligt bättre var Johan Croneman som i DN skrev en artikel om att svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg.
Männen bakom The Pirate Bay dömdes till fängelse och ett saftigt skadestånd. Och jag tycker det är rätt.
Det går att använda sig av argumentet att det bara är en plattform som gör det möjligt för dess användare att dela med sig av filer. Om nu användarna väljer att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt kan skaparna av plattformen inte hållas ansvariga.
Jag tycker det är skitsnack. Det är klart som fan upphovsmännen bakom The Pirate Bay visste vad de höll på med, och att de blandat ihop begreppen anarki med demokrati är inte mycket till försvar. Deras tanke är fin, att information ska kunna flöda fritt utan censur och inverkan från myndigheter. Om jag vill vara lite larvigt högtravande skulle jag kunna beskriva det som ett demokratiskt internet. Men vad The Pirate Bay gör är att publicera andra människors verk, mot deras vilja, och distribuera dem. Det är respektlöst och inte demokratiskt.
Jag kan förstå och respektera deras nästintill fundamentalistiska ideologi. Men det under förutsättningen att de inte tjänar några pengar på verksamheten, för om de gör det är de inte bara tjuvar som skor sig på andras arbete, då är de även hycklare, vilket i mina ögon är något ännu värre. Jag kan respektera åsikter som bygger på välgrundade motiveringar,men om The Pirate Bay existerar för att personerna bakom tjänar pengar på verksamheten finns det inget att respektera, bara girighet.
Innan ni är helt övertygade om att jag är en representant för antipiratbyrån tänker jag byta inriktning på det här inlägget och kritisera motparten en aning. Innan du läser texten nedan tycker jag du ska se det här klippet från South Park.
Jag anser att medieindustrin har sig själva att skylla för den situation som uppstått. Jag kan förstå att de vill få bort de stora torrentsidorna, för det är trots allt lite av en uppförsbacke att försöka utveckla en skitbra tjänst när de flesta ändå föredrar något som är gratis och ser ut som något katten har släpat in från tidigt nittiotal. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka utveckla en sådan tjänst. Istället har de ägnat tid och pengar åt att försöka jaga och kräva skadestånd av sina kunder. Det är så efterblivet att jag inte finner ord för det.
Dessutom går det uppenbarligen att utveckla sådana tjänster, till exempel så har jag i princip inte laddat ner en enda mp3-fil sedan jag börjat använda Spotify, jag har köpt cirka fem spel via Steam och jag har inte laddat ner ett enda avsnitt av South Park sedan South Park Studios lanserades.
Jag har velat köpa en digital systemkamera under en längre tid. Men det som avskräckt mig från att köpa, förutom priserna, var bland annat bristen på en filmfunktion. Men i höstas släpptes Nikon D90 som kunde filma HD-video, men tyvärr var det snarare ett försäljningsknep än en funktion eftersom kameran inte klarade av att fokusera för egen maskin. Några månader senare släppte Canon sin EOS 5D Mark II som hade en filmfunktion värd namnet. Men förutom att kameran är aningen för otymplig för min smak så kostar den också ungefär dubbelt så mycket som jag är beredd att betala för en kamera.
Så jag har väntat på att en vettig filmfunktion ska leta sig in i de lite billigare modellerna, vilket verkar bli verklighet under våren och försommaren. Först presentarades Panasonic Lumix DMC-GH1 och kort därefter kontrade Canon med EOS 500D. Dessutom kommer Nikon att presentera en ny kamera den 14:e april som jag misstänker kommer vara något liknande. Men för tillfället tänker jag koncentrera mig på de kameror som faktiskt har presenterats.
Jag har inte sett några utförligare tester och recensioner än så länge, men jag tänker ändå dra några (förhastade?) slutsatser och lista fördelarna med Canon EOS 500D jämfört med Panasonic Lumix DMC-GH1 och vice versa.
Canon EOS 500D
- Bättre bildkvalitet
- Bättre utbud av objektiv
- Optisk sökare
Panasonic Lumix DMC-GH1
- Mindre och lättare
- Bättre filmfunktion
- Billigare
Jag gillar inte elektroniska sökare. Det beror förmodligen på tidigare erfarenheter under användandet av dåliga kompaktkameror, men det känns bättre att se motivet direkt utan fördröjningen och den dåliga färgåtergivningen som den elektroniska sökaren ger. Men GH1 är så pass liten och lätt eftersom spegeln är bortplockad. Det i sin tur omöjliggör en optisk sökare. Jag är definitivt beredd att offra den optiska sökaren till förmån för en mindre och lättare kamera.
Ytterligare ett argument för att köpa en Canon är att de har ett betydligt större utbud av objektiv. Jag är dock inte en person som släpar runt på en mängd objektiv, jag vill bara ha ett bra, vilket för mig är ett litet, ljuskänsligt och fast objektiv. Om det finns att få till Panasonics kamera faller även det argumentet för att köpa en Canon.
Filmfunktionerna verkar hyfsat likvärdiga, men med en liten fördel för GH1. Inspelning sker med fler bilder per sekund, det går att ändra vissa inställningar under inspelning och eftersom fokuseringen sker i princip ljudlöst kommer inte mikrofonen fånga in några störande ljud.
Det enda argument som då kvarstår för att köpa EOS 500D är då dess, förmodat, bättre bildkvalitet. Vid bra ljusförhållanden misstänker jag att skillnaden kommer vara marginell, men däremot vid dåliga ljusförhållanden tror jag att EOS 500D kommer prestera betydligt bättre. Jag är en person som imponeras av kameror med höga ISO-tal som kan återge stämningen på ett bra sätt vid dåliga ljusförhållanden. Frågan är bara om det är tillräckligt för att kompensera för den ökade vikten och storleken.
Så nu är det bara att vänta på att lite utförligare recensioner börjar dyka upp. Och att jag har får in lite pengar på kontot.
Som vanligt är det lite spridda skurar på humorkartan när massmedia försöker skoja till det med aprilskämten. Men några som jag tycker fått till ett lyckat aprilskämt är SL (Storstockholms Lokaltrafik) som tänker införa regler för rulltrapporna.
“I takt med den ökade inflyttningen från landsorten blir det allt färre som förstår urgamla stockholmska sedvänjor om hur man åker rulltrappa korrekt. Rulltrappan har på senare år blivit fullständigt igenkorkad av lantisar som hindrar trafiken, säger Ingemar Ziegler.”
Nu är det så att jag plockade ut guldkornet ur texten så det finns egentligen ingen anledning till att läsa resten. Men vill du ändå göra det finns den att läsa här.
Fan. Jag har försökt författa ihop ett sammanhängande och välformulerat blogginlägg i tretton minuter nu. Det går bara inte. Så jag skriver det jag vill nu, utan finess och fina övergångar.
Förra veckan var jag i Åre. Vädret var fint i två dagar. Jonte hoppade ut från ett litet stup och försvann i ett snömoln, det såg ganska kul ut. Lina och jag kan titulera oss finansmeisters sedan vi utmanövrerat övriga familjen på monopol.
I skolan håller vi på med optimeringslära, och som vanligt låter det väldigt intressant, men i praktiken innebär det obegripliga powerpoint-presentationer och matematiska begrepp som jag inte känner mig bekväm med. Jag vet hur det kommer sluta. En veckas panikplugg för att försöka lära sig typtalen så att jag med minsta möjliga marginal kan häva mig över gränsen för godkänt samtidigt som jag lovar mig själv att nästa gång så ska jag vara bättre förberedd.
I helgen köpte jag nya fotbollsskor. Det fanns två anledningar till det. Den första var att jag skulle spela match på söndagen och mina gamla skor låg kvar i korridorsrummet. Den andra var att mina gamla skor på något obegripligt sätt skavde av huden under mina stortår. Femhundranittio kronor fick jag ge för mina nya skor, vilket var exakt femhundranittio kronor mer än vad jag gav för mina gamla skor. Efter ungefär en halvlek hade jag fått ett skavsår stort som en femkrona på vänster häl av mina nya Adidas Adicore II TRX FG.
I torsdags hade jag en tenta i FEM (Finita Element Metoden) för ingenjörstillämpningar, vilket inte var en särskilt trevlig upplevelse. Eller för att tala klarspråk, tentan sög getpung. Men enligt facit hade jag rätt på första uppgiften och en deluppgift, så om jag har lite tur och får full poäng på de uppgifterna räcker det till komplettering.
I helgen har jag mest snorat och försökt knåpa ihop två sidor etiskt dravel om bland annat huruvida liv kan värderas i pengar. Etik och teknisk högskola är två begrepp som inte brukar vara förknippade, men som en del i vårt projektarbete ska vi delta i ett par småkurser i karriärplanering, yrkesetik och entrepenörskap. Nu håller vi alltså på med etikdelen, och på ett sätt är det ganska skönt att få flumma till det med lite ordbajsning som omväxling från alla ekvationer och beräkningar. Min slutsats blev i alla fall att liv kan värderas i pengar.
Idag fick jag reda på att jag får cykla Vättenrundan trots allt. Startplatserna tog slut rekordtidigt i år, inte särskilt kul med tanke på mitt lilla klassiker-projekt. När även de reserverade platserna för klassiker-deltagare tog slut såg det ganska mörkt ut. Men nu har det ljusnat, det verkar som om jag kan få cykla ett extralopp två veckor innan den riktiga Vätternrundan. Jag anmälde mig i helgen och fick ett svar idag som hälsade mig välkommen till Motala. Varför ordnar det sig alltid för mig?!
Jag kom fram i alla fall. Men det tog sin lilla tid, i elva timmar och tjugonio minuter var jag ute och harvade i spåren mellan Sälen och Mora. Det var faktiskt inte en helt angenäm upplevelse, och nej det är inte skönt när det är över. Det var en befrielse att känna att nu behöver jag inte åka mer skidor, men benen som hade värkt under de senaste sex milen slutade inte helt magiskt att värka för att en viss linje har passerats. Det är lite synd, så nästa år borde de införa någon slags drogstation direkt efter målgången, en liten cocktail av droger och smärtstillande borde garantera att efter målgång så är smärtan borta och kvar finns bara lycka.
Det finns egentligen inte så mycket att säga om loppet. Jag upplevde det som en enda lång uppförsbacke, även om resten av världen påstår att Sälen faktiskt ligger på en högre höjd än Mora. Jag kände jag mig aldrig direkt trött, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på min inte så imponerande tid, däremot hade jag väldigt ont i benen. Rent psykologiskt var det som jobbigast någonstans kring halva loppet. Det var något med insikten om att jag då hade åkt mer längdskidor än jag någonsin gjort i hela mitt liv och nu skulle åka lika långt till som fick mig att misströsta en aning.
Inför nästa år ska jag försöka träna lite mer på själva skidåkningen och se till att vara betydligt uthålligare i armar och axlar. Nu fastnade det visserligen en massa snö under skidorna som fungerade som en effektiv glidmördare, men med lite bättre glid finns det mycket tid att tjäna på att staka istället för att, som jag gjorde nu, gå i nästan nio mil. De öppna spåren var inte heller så öppna i år, under delar av loppet var det något spårliknande jag tvingades sladda runt i. Men det var inte bara jag som upplevde förhållandena som jobbiga, många erfarna löpare påstod att de åkt på ungefär en timme mer än vad de brukar åka på.
Men som sagt, jag kom fram, skitsamma på vilken tid. För mig var det sträckan som var utmaningen det här året, att jaga tider får bli något för framtiden.