Oslo

Madeira

Köpenhamn

Skidåkning

Jämtlandstriangeln

Fjällvecka

Paddel

14_paddel900

Björkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Norge

Norge

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Kolmården

Kolmarden

Kolmarden

Kolmarden

Kolmarden

London

London

Skidfilm

Åre

Åre

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Lyxluffare

Dåligt med uppdateringar på sista tiden, men nu gjorde jag en brontouppdatering á la tågluff. Under resans gång knäppte jag niohundranittioen bilder, men bara sexhundranitton lyckades ta sig hela vägen tillbaka till min dator. I inläggen före det här hittar du ett femtiotal av dem.

Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

Provisorisktpass

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.

Aegina

Aegina

Aegina är en liten ö som ligger strax utanför Aten. Där hade mamma och pappa hyrt ett litet hus i en vecka. Lina och jag kom fram först till ön och möttes upp av en kvinna som visade oss vägen till huset och visade oss runt lite. Så fort hon lämnat huset slängde jag av mig kläderna och hoppade i poolen. Därefter sysselsatte vi oss under veckan med att bada, läsa, äta chips, sova, äta mat, se på film, bada lite mer, gå och handla och så förstås bränna runt med våra mopeder.

Moped

Utsikt

Moped

För att ta sig upp till den högsta punkten på ön fick man skumpa fram på en ganska värdelös grusväg. Inte helt oväntat fick man även skumpa ner på den för att ta sig därifrån. Lina var en riktig mästare på att köra på grusväg. Förmodligen är det hennes lantliga bakgrund, det sitter säkert i generna det där med att köra på grusväg. När hon kom ut på asfalten gick det inte riktigt lika snabbt.

Poolen

Pappa firade sin födelsedag på luftmadrassen i poolen med ett glas rosévin. Det finns sämre sätt att fira sin födelsedag på.

Bada

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina
På lördagen lämnade vi ön för att åka in till – vad vi trodde skulle bli – en skön och avkopplande kväll i Aten, för att morgonen därpå ta flyget till Berlin. Lina är livrädd för hon tycker vågorna ser skrämmande höga ut.

Aten

Tidigt
Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Två bilder
Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan. När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Matkollage
Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Aten
Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Aten
Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Aten
Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden. Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Aten
Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..

Rom

Alla vägar leder till Rom. Vi tog en väg dit via Lyon, där bytte vi tåg och fick oss sedan en liten lektion i fransk/schweiska tågförfaranden. Det är nämligen viktigt att välja rätt tågvagn eftersom tågen delar upp sig efter vägen.

Först meddelades via högtalare något om Geneve på franska. Vi frågade en fransk dam bredvid oss vad som hade sagts, och hon pekade frenetiskt i tågets riktning. Med facit i hand kan jag säga att vi hade förstått hennes ivriga gestikulerande rätt. Problemet var bara att det inte gick att gå mellan vagnarna. Att försöka byta vagn när den stannade vid stationerna var i princip omöjligt. Tåget stannade i bara ett par sekunder, tillräckligt för att hinna av, men inte tillräckligt för att hinna till nästa vagn med all packning. Mardrömsscenariot spelades upp varje gång tåget började sakta in. Nu kommer de koppla loss skiten och vi kommer hamna i någon alpby och missa nattåget till Rom. Men efter en stund lyckades vi få tag på en fransk tjej som förklarade för oss att precis innan tåget delar sig så skulle det stanna en längre stund så att de som hade tagit fel vagn fick en möjlighet att byta.

När vi väl kom på nattåget till Rom så gick vi och la oss direkt. Men så mycket sömn blev det inte. Hela natten steg det av och på folk, och jag tror inte en jävel som hade den stora äran att få dela kupé med oss bemödade sig med att dra igen dörren.

Rom
Det första vi gjorde när vi kom fram till Rom var att – förutom att ordna boende och kolla när färjorna till Grekland gick – åka på en sightseeingtur med buss. Trevligt sätt att se staden, fast värmen gjorde att vi kände oss som två fiskpinnar i en rullande wokpanna.

Rom
Det stiliga paraplyet Lina fick av mig gav lite skugga.

Rom
För många kanske Fontana Di Trevi fångar blicken när man kommer ut på det lilla torget som omger fontänen, men inte Lina. Henne imponerar man inte särskilt lätt på, hon gav den en snabb blick innan hon tittade vidare på några armband i ett litet stånd. Eftersom det var så förbannat varmt retirerade vi till hotellrummet och luftkonditioneringen och samlade krafter inför den lite svalare kvällen istället.

Rom
Lina hittade på en rolig lek, att försöka hålla balansen på det lilla staketet. Nej, jag kunde inte dra upp strumporna längre. Fråga inte mer nu.

Rom

Rom

Rom
Vi avslutade kvällen med en romantiskt gourmetmiddag på en liten skotsk restaurang. Namnet står på parasollet uppe till höger i bilden. Efter det knallade vi tillbaka till hotellet. Dagen därpå gick vi upp tidigt för att hinna med tåget till Bari på Italiens östkust. Därifrån skulle vi ta färjan till Grekland, en nätt liten resa på sexton timmar.

Rom
Vi hade inga hytter, men eftersom det var ganska lite folk på färjan kunde vi sno åt oss två flygplansstolar. Själv sov jag på golvet. Heltäckningsmattan var inte alls tokig, bara tolv snäpp hårdare än sängarna på nattåget till Rom.

Paris

Stad
Vi började med att ordna ett hotell. Sedan traskade vi runt lite och tog några av de obligatoriska “mig-med-känd byggnad-i-bakgrunden”-korten. Vår andra dag i Paris inledde vi med att strosa runt på en marknad, jag vågar inte ta risken att försöka skriva ut namnet på franska, så jag nöjer mig med att kalla det Linas paradis. På bilden där Lina står framför Sacré Coeur kan vi se henne utföra det alla senaste inom handgester, v-trek-tecknet med en gnutta hårdrock.

Tre bilder

Bro

Att äta, eller att inte äta – det är frågan. Svaret är alltid att äta.

Tunnelbana
Efter lunchen tog vi tåget till Versaille. Medan vi stod på perrongen och väntade passade Lina på att beundra taket. Eller något.

Versaille
Ett tag lyckades jag nästan övertyga Lina om att de använde den stora dammen för att åka vattenskidor. Men min historia med femton superstarka roddare och en glatt vinkade Loiux XIV var tydligen inte tillräckligt övertygande. Inte heller min historia om världens längsta fotbollsplan eller hästkapplöpningar i trädgården gick hem.

Versaille

Two
Här sneglar hon upp mot taket igen. Kanske har flickan en takfetisch. Sen hittade Lina sin alldeles egna pizzeria.

Notre

Så har vi ett sådant där kort med en känd byggnad igen.

Finger
Lina visar fingret åt mig. Eller så är det åt det åt de så kallade gångarna i Paris tunnelbana, labyrinter eller katakomber känns mer passande. Hur som helst, han som designade tunnelbanestationerna i Paris hade förmodligen sniffat något olämpligt. Typ lukten av mina strumpor efter att ha gått runt en hel dag i trettiogradig värme.

Eiffel

Eiffel
Efter att ha bett snällt, tjatat och hotat lyckades jag få med mig höjdrädda Lina upp i en skyskrapa. Sen hade vi tänkt knalla upp till första våningen i Eiffeltornet. Men det gick bara hissar, och vi hade ingen lust att betala, så vi skådade upp i tornets rektum istället. Det sista vi gjorde var att promenera igenom snuskkvarteren, sätta oss en stund utanför Moulin Rouge, och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Hem

Berlin

Malmo

Lina blickar ut över Öresund. Hon är skitsur. Anledningen är att jag retat henne för hennes jättepackning sisådär halva tågresan ner till Malmö. Innan nattåget till Berlin gick traskade vi runt lite i Malmö.

Malmo

Berlin

Vi anlände till Berlin strax före klockan slog “alldeles-för-jävla-tidigt-för-att-gå-upp”. Efter en kort morgonvandring i ett nästan folktomt Berlin gick vi och hängde på låset till riksdagskupolen.

Riksdagshus

Gratis inträde och fiffiga ljudguider som förklarade vad det var man såg i spiralgången på väg upp till kupolens topp. Trevligt.

Nattag

Större delen av tiden innan vi hoppade på nattåget till Paris gick till att gå runt i affärer. Men vi lyckades klämma in ett besök på DDR-museet.

Göteborg

I helgen var jag i Göteborg. Men jag var inte där för att se en viss konsert, men däremot fick jag ta del av spåren efter den genom att sitta i köerna som bildades när alla lämnade den. Alltid något. Under helgen i Göteborg lyckades jag med bedriften att äta hamburgare på tre olika snabbmatsrestauranger. Dessutom klämde jag i mig en och en halv pizza, fem tortillas och en ryggbiff med pommes frites. Dessutom toppade jag det hela med chips och godis. Inte en särskilt nyttig helg med andra ord, för det kändes inte som att jag brände särskilt många kalorier i köerna till alla attraktioner på Liseberg. Men är det semester så är det.

Gotland

Till det här inlägget valde jag mellan rubrikerna MJ Wakeboard Camp 09 och Gotland. Till slut bestämde jag mig för att använda den lite tråkigare rubriken. Den kändes helt enkelt lite mer stilren. I helgen var jag i alla fall på Gotland och hälsade på Marcus.

Den obligatoriska bilden på gotländska får.


Vi åkte en hel del wakeboard och tränade lite på den ädla konsten att skapa ett avstånd mellan bräda och vatten, vilket är mer känt under namnet att hoppa. Det blev inga imponerade luftfärder, men vi lyckades lämna vattnet under korta stunder i alla fall.

Rubriker är min grej

Fan. Jag har försökt författa ihop ett sammanhängande och välformulerat blogginlägg i tretton minuter nu. Det går bara inte. Så jag skriver det jag vill nu, utan finess och fina övergångar.

Förra veckan var jag i Åre. Vädret var fint i två dagar. Jonte hoppade ut från ett litet stup och försvann i ett snömoln, det såg ganska kul ut. Lina och jag kan titulera oss finansmeisters sedan vi utmanövrerat övriga familjen på monopol.

I skolan håller vi på med optimeringslära, och som vanligt låter det väldigt intressant, men i praktiken innebär det obegripliga powerpoint-presentationer och matematiska begrepp som jag inte känner mig bekväm med. Jag vet hur det kommer sluta. En veckas panikplugg för att försöka lära sig typtalen så att jag med minsta möjliga marginal kan häva mig över gränsen för godkänt samtidigt som jag lovar mig själv att nästa gång så ska jag vara bättre förberedd.

Skor
I helgen köpte jag nya fotbollsskor. Det fanns två anledningar till det. Den första var att jag skulle spela match på söndagen och mina gamla skor låg kvar i korridorsrummet. Den andra var att mina gamla skor på något obegripligt sätt skavde av huden under mina stortår. Femhundranittio kronor fick jag ge för mina nya skor, vilket var exakt femhundranittio kronor mer än vad jag gav för mina gamla skor. Efter ungefär en halvlek hade jag fått ett skavsår stort som en femkrona på vänster häl av mina nya Adidas Adicore II TRX FG.

Sankt Anton

För dig som inte gillar att läsa långa detaljerade texter så kommer här en liten sammanfattning av veckan i Sankt Anton. Ett boende som alltid hade plats som inte hade just plats, fullbokat i hela området, en natt på tågstationen, skidåkning, en hysterisk och arg österrikare med hans nej-sägande fru, mer skidåkning, berg, öl, för mycket alkohol, knarkförsäljning, dans på bord stöter på svensk patrull, mer öl, tidig morgon, mer berg, skidor, flygplats med luffarens lyxboende och sömn.

StAnton

Men för det som är sugen på en liten mer detaljerad beskrivning av min vecka i alperna så finns den här, en vecka som började efter en nyårsmiddag, ett par rakter och några timmars sömn.

Från början var vi fyra, sen försvann en ur planerna, men så tillkom fem. För den som är bevandrad inom matematikens underbara värld blir det åtta. Inte det lättaste sällskapet att ordna boende och logistik för, men Tom hade ett ställe där det alltid fanns plats.

En semester är ingen semester utan en aning äventyr, så det var med en viss lättnad Tom besviket kom ut från stället som alltid hade plats och förklarade att det var fullt. När vi sedan gick in genom dörrarna till turistinformationen hann damen i princip säga “nisch” innan vi ens frågat om det fanns ledigt boende. Men ett internetcafé, tyskar som inte kunde prata engelska och ett antal telefonsamtal senare hade åtminstone jag och Patrik ordnat ett billigt boende från morgondagen och för resten av veckan.

Boende

Men vi hittade inget i vår prisklass för natten. Så vi tog tåget till Innsbruck i jakt på boende, men även där var det fullt överallt. Så Patrik och jag tillbringade natten tillsammans med några uteliggare på Innsbrucks tågstation. Jag sov hyfsat och Patrik var nästintill lyrisk över det trådlösa nätverket, som lite oväntat var helt gratis. Efter att ha tagit oss tillbaka till Sankt Anton, lämnat våra väskor och att Patrik hyrt skidor kunde vi äntligen ge oss ut i backarna.

Boende

Skidåkningen var hård och pucklig. Framförallt på eftermiddagarna. Inte mina favoritförhållanden direkt, jag är mer glidartypen. Men höll man sig borta från de större folksamlingarna och backarna i dalen var det ändå bra. När vi kom tillbaka till vårt vandrarhem bytte vi om och gav oss ut på byn i jakt på mat. Vi fann vårt byte, en hamburgare som dröp av speck und käse. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet såg vi ett avsnitt av Family Guy och åt tretton chips innan vi somnade.

Morgonen därpå fick vi frukost av frun i huset som lyckades med det omöjliga, att säga bitte schön trettioelva gånger under en frukost som varade i ungefär lika många minuter. Efter att ha tryckt i sig så mycket frukost som möjligt gav vi oss ut i backen för ännu en dag med hårda backar och strålande sol.

Pose

Men nu glömmer vi bergen och skidåkningen för ett tag för att koncentrera oss på ägaren till vårt vandrarhem, som hädanefter kommer att gå under namnet gubben. En mycket trevlig liten gubbe som på slutet av veckan kom och visade fotografier på när han var ung och gav oss tips kring alpvandring på sommaren. Vi vet inte riktigt om det var hans dåliga samvete eller de sex ölen vi gav honom som fick honom att göra det, jag misstänker en kombination.

Pose

Hursomhelst, gubbens dåliga samvete kom i alla fall från att vi försökte mygla in sex personer i två dubbelrum och mellanlandade i en situation där vi kanske inte skulle ha det andra dubbelrummet, då det brast fullständigt för vår stackars gubbe. Men som tur var slutade det hela med vi skulle ha dubbelrummet trots allt.

Skratt

Dagen därpå hade vi tänkt att gå ut. Det började lovande med after-ski och öl. Sen kom vi hem, duschade och tog en öl och kände oss fortfarande ganska taggade. Sen väntade vi lite till. Och ännu lite till. När vi sen kände att vi inte hade så mycket tagg kvar att erbjuda gick vi till sängs, och ungefär då knackar Tom och Sanna på och kliver in i rummet med chips och godis och tittar oförstående på oss. Patrik och jag förklarar att det är för sent nu, så vi satte oss i sängen och åt snask och tittade på bilder tillsammans.

Dagen efter lyckades vi bättre. Efter en god, men dyr, italiensk middag tog vi några öl samt något ciderliknande på en bar innan vi fortsatte ut i natten. Klockan var vid det här laget ungefär tolv, och jag funderade starkt på att gå hem så att jag skulle orka åka skidor dagen efter. Men jag var inte särskilt svårövertalad. En drink bestående av snö och sprit senare och jag ångrade absolut inte mitt beslut.

party1

Jag vet inte om det är mitt långa hår som får mig att se ut som en langare, men efter att en kille kommit fram till mig och frågat om jag hade något att sälja fick jag tillbringa de närmaste två minuterna med att övertyga honom att jag inte var det. När jag äntligen hade fått honom att inse, trodde jag i alla fall, att jag absolut inte hade några droger att sälja honom frågade jag vart toaletten var. I efterhand så inser jag att det inte är särskilt intelligent att fråga någon som precis försökt köpa knark av dig efter toaletten, men just då hade jag en hel del alkohol i blodet, var otroligt kissnödigt och han stod närmast. Så efter mitt toalettbesök stod han där, redo att göra en affär. Återigen fick jag förklara att jag inte hade något knark.

party2

Efter ytterligare någon drink eller tre blev jag övertalad att dansa på bordet, efter en tio sekunders fantastisk supermanpose var det äventyret slut, för då dök en stor och skäggig svensk upp och plockade ner mig och min ryska kumpan vid namn Babuscka. Framåt tre-tiden började humöret och orken tryta på vissa håll, på andra håll var det precis tvärtom, och vi fick bokstavligt talat slita med vissa personer till taxin så att vi kunde åka hem. jag nämner inga namn, men vi kan kalla henne Babuscka.

Kuben

Väl hemma så skulle Patrik nödvändigtvis lösa Rubiks kub innan han skulle sova. Jag gav honom några välförtjänta slag på armen och förklarade att det förmodligen var den mest efterblivna idéen sedan 1876. Men sedan orkade jag inte slå mer och tittade fascinerat på medan han löste kuben på några minuter.

Nypistat

När jag sedan vaknade upp av alarmet från min klocka hade jag fått något under fyra timmars sömn och min mage var i uppror. Men det var helt klart värt att gå upp. Backarna, som framåt eftermiddagarna var isiga och puckliga, var på mornarna precis motsatsen. Efter en hel dag i backen åkte vi tillbaka till vandrarhemmet en sista gång för att duscha, byta om och säga farväl till gubben.

När vi väl kom fram till flygplatsen blev jag överlycklig. Vid incheckningdiskarna fanns det bänkar med lädersäten och dessutom hade de inga armstöd. För oss som tillbringat ett antal nätter på diverse tågstationer och flygplatser är det ekvivalent med lyx. Den natten sov jag som en uteliggarkung. Jag var till och med så pass pigg att jag orkade läsa mer än halva flygresan hem, det är vad jag kallar kvalitetsbänkar.

Davos

![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos.jpg)
Ettusenfemhundra kronor tur och retur till Zurich är ett ganska bra pris. Inte direkt business class, men vi är nöjda så länge priset är lågt och medpassagerarna är fjäderlösa däggdjur som kan skratta, en definition som åtminstone utesluter höns. När vi reser är en torr macka över förväntan, påfyllning av dricka är en ren lyx och benutrymme är för veklingar. Så förstå den positiva överraskningen när det visar sig att vi blivit placerade i just business class.

Innan start erbjuds vi ett par magasin, jag väljer att köra på en internationell och allmänbildad stil och väljer Times. Efter ett par minuters flygning kommer vår steward fram och erbjuder oss varma handdukar som han levererar med någon slags tång. Vi tar emot dem, sneglar lite på de andra passagerna samtidigt som vi torkar händer och ansikte och hoppas att vi inte gjort bort oss totalt.

Som jag nämnde tidigare, en torr macka är över förväntan, så när vi blir serverade en varm frukost på porslinstallrik och med riktiga bestick vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Dessutom får vi hur mycket bröd och dricka som helst. Jag har fortfarande lite ångest över att jag inte valde champagne, men mitt alkoholsug är inte särskilt stort på morgonkvisten.

Efter ännu en omgång varma handdukar och lite småprat med vår steward där vi förklarar att vi inte ska på möte i Zurich så landar vi. Här någonstans börjar saker och ting gå fel, för hälften av vårt bagage har blivit kvarlämnat på Arlanda. Men damen i informationsdisken för förlorat bagage förklarar vänligt att vi bara behöver ange vårt hotell så blir våra väskor transporterade dit kostnadsfritt. Tyvärr har vi ingen aning om vilken ort vi ska till, än mindre vilket hotell vi ska bo på.

![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos11b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos11a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos11c.jpg)
Så vi beslutar oss för att vänta på nästa flyg från Stockholm och vårt bagage. När vi äntligen fått tag på vårt förlorade bagage kan vi fortsätta vår resa. En resa som efter en högst ovetenskaplig analys i en kö till kassan för tågbiljetter beslutats ska gå till Davos. Tanken var från början att vi skulle bo hos en vän till Robert som bodde ett par mil utanför Klosters. Men veckan innan vi skulle åka försvann hon spårlöst, vissa rykten tyder dock på att hon flytt till Tyskland.

Hursomhelst,vi anländer till Davos lagom till att eftermiddagsmörkret lagt sig. Vi inser snabbt att tågstationen är alldeles för obekväm och kylig att tillbringa natten på, så med hjälp av en söt tjej på tågstationen och en inte riktigt lika söt tjej på turistbyrån lyckades vi leta upp ett bra hotell. Billigt, nära till busstationen och bergsbanan upp till det största skidsystemet. Dessutom ingick frukost. Nackdelen var väl att vi kanske var tvugna att dela vårt fembäddsrum med två okända människor. Vi tyckte det lät acceptabelt. Det var ju ändå billigt. Som plåster på moset (gammalt fantomen-ordspråk) så dök inga rumskamrater upp, och vi fick ha fembäddsrummet för oss själva hela veckan. Första kvällen använde vi till att ge rummet den rätta känslan av “grabbar-på-skidsemester”, en talang hälften av befolkningen saknar.

![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos22c.jpg)
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos22a.jpg)
Första skiddagen tillbringade vi i Jakobshornssystemet med breda, kuperade och alldeles lagom branta backar. På kvällen åt vi dagens andra och sista måltid. En medveten åtgärd från min sida var att kräva endast en måltid på resturang per dag. För att kompensera den förlorade måltiden tvingade vi i oss en obscen mängd frukost och fyllde på våra energirserver ytterligare med rikliga mängder av öl, godis och chips.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos1a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos1b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos1c.jpg)
Skiddag nummer två tog vi ett tåg, gick av vid fel hållplats och kom till ett annat område än vi tänkt. Istället för ett lite mindre område hamnade vi i det största, Parsenn och jag lyckades med bedriften att glömma skidhandskarna.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos2a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos2b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos2c.jpg)
Skiddag nummer tre betade vi av ett par backar till i Parsennsystemet på förmiddagen innnan vi fortsatte till de backarna vi tänkte ta oss till dagen innan. Det bästa med backarna i Davosområdet överlag är att de flesta backarna är breda och med varierande lutning, vilket gör att man kan ta fart i de brantare partierna och bara glida i de flackare. På vägen hem satte Patrik och Robert sig på ett direkttåg som skulle ta dem en timmes färdväg åt fel håll. Ungefär fjorton sekunder innan tåget skulle gå lyckades jag få av dem från tåget.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos3a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos3c.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos3b.jpg)
Skiddag nummer fyra vaknade vi till ett Davos inbäddat i ett tjockt lager av nysnö. Vi valde att tillbringa dagen i ett system en bit utanför staden vid namn Rinerhorn. Lite folk i backarna gjorde att det dröjde ändå till eftermiddagen innan backarna var uppåkta och då var det fortfarande fantastisk åkning. Men den mjuka snön som erbjöd rolig skidåkning gjorde samtidigt benen möra, så för första gången tog vi beslutet att vila och äta lunch.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos4a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos4b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos4c.jpg)
I den mjuka snön vågade till med jag mig på en ett försök till en tre-sextio. En tre-sextio där jag visar upp en fullständig brist på kontroll och grace. Sen kan det väl diskuteras huruvida det är ett godkänt hopp med tanke på landningen. Men i min värld är alla landningar utan utlösta skidor och blodsgjutelse lyckade.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos55a.jpg)
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos55c.jpg)
Den femte skiddagen var det inte riktigt lika underbart med nysnö. Efter några timmar på förmiddagen i de opistade backarna i Pischa – med mjölksyran sprutande ur öronen – gav vi upp och tog bussen til Jakobshorn i jakt på preparerade pister. På vägen upp med kabinbanan stod och en lyrisk amerikan och njöt av nysnön, som han kallade *fresh virgin powder*. Om vi haft tillräckligt med krafter kvar hade vi förmodligen satt en eller ett par stavar i nacken på honom.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos5a.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos5b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos55b.jpg)
Sista skiddagen vaknade vi upp till en klarblå himmel. Med andra ord, en perfekt avslutning på veckan. Vi åkte i Parsennsystemet hela dagen. När liftarna stängde smet vi in på hotellet och lånade en av duscharna som fanns i korridoren trots att vi egentligen var utcheckade. Men våra medpassagarer på tåget är hotellet evigt tacksamma för detta, även om passagerarna inte är medvetna om det. Efter duschen försökte vi pussla in skidorna i skidfodralet som egentligen är alldeles för litet för att rymma två skidor. Som tur är lyckades vår mensa-medlem efter en stunds klurande få in båda paren skidor och dra igen dragkedjan.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos6a.jpg)
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos6c.jpg)
Några timmar senare hade vi lyckats ta oss till vårt hotell för natten. Inte särskilt romantiskt med utsikt över ett industriområde och madresser i samma tjocklek som en heltäckningsmatta. Men förmodligen var det nog bättre än Roberts och min ursprunliga plan, att göra en favorit i repris och sova på tågstationen. Dagen efter tillbringade vi några timmar i Zürich med att strosa runt i affärer och äta innan vi tog oss tillbaka till flygplatsen och resan hem till Sverige.
![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos6b.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos55d.jpg)![](http://ludde.starkast.net/site/blogg/08_davos7a.jpg)
Självklart finns det [mer bilder i bildarkivet](http://ludde.starkast.net/bildarkiv/index.php/Resor/Davos08/). Sen lyckades jag och Robert smuggla in alkohol i Sverige. Robert förde in tre liter och jag två. Tydligen så finns det [någon regel](http://www.tullverket.se/sokordao/r/resanderanson.4.4ab1598c11632f3ba928000473.html) om att man bara får föra in en liter starksprit. Ytterligare en upptäckt jag gjort under veckan är att godiset *sura tungor* håller mycket högre kvalitet i Schweiz, de har en hårdare konsistens och mer sötma.

Luleå

Vi anlände vid midnatt till ett becksvart Norrland i minusgrader. Vi lyckades få tag i en av Norrlands skönaste taxichaufförer. Tvåhundrafemtio kronor senare var vi ute i Luleås förort och hemma hos Lännevall.

Vi skippade artighetsfraserna och hoppade direkt till att håna mig för att lyckas slarva bort boardingkorten på under halvminuten. Lännevall hade använt sitt studiebidrag väl och köpt en fyrtiotvåtummare, som vi naturligtvis kände att vi inte bara kunde låta stå outnyttjadt. Valet föll på serien Californication.

På torsdagmorgonen vaknade Karlsson upp på sin luftmadrass, som efter natten bara var en madrass. Det vore förståligt om Karlsson hade vaknat upp lite kinkig efter en natt på en luftmadrass utan luft, men istället var det Pettson som tog kommandot på gnällfronten. Soffan hade tydligen lutat på något sätt…


Efter att ha inhandlat frukost (och ätit den) tog vi bussen ut ur Luleås studentgetto in till staden för ett besök på Systembolaget. Hemma hos Lännevall påbörjade den sysselsättning som vi under dagen utvecklade till perfektion, att dricka öl (och vin) och se på Californication. Men vi gjorde faktiskt ett litet uppehåll för att spela lite korpfotboll. En sorglig historia som slutade med en oavgjort, en förlust och en kall bastu. Vi tröstade oss med mer öl (och vin).

Framåt midnatt, ungefär ett dygn efter att vi först börjat kolla på Californication, såg vi det sista avsnittet av denna underbara serie (förlåt för att jag inte trodde på dig dentarg) som också slutade helt underbart. Lyckan byttes dock snabbt ut mot stor sorg då vi insåg att säsong två inte har premiär förrän i sommar.

Fredagen började ungefär som torsdagen slutade. Med mer snask, öldrickande och tv-tittande. Ett helvete för vilken hälsorådgivare som helst. På kvällen började vi med att förförfesta hemma hos Lännevall. Egentligen innebar det ingen skillnad jämfört med tidigare under dagen annat än att vi drack aningen snabbare och hade bytt ut mjukisbyxorna mot jeans.

Vi var på ytterligare två förfester innan vi tog bussen in till Luleå och en nattklubb där Karlsson gjorde av med ett belopp motsvarande mitt studiebidrag. Ungefär. Runt halv tre ville alla gå, utom Pettson som hade hittat sitt halv-tre-stalk. Med lite övertalning i form av hot lyckades vi få med honom in i taxin och fyllemat (varma mackor) på Julius.

“De två vännerna gick genom den norrländska natten, då och då upplysta av gatubelsyningen längs gångvägen. Det hade regnat under dagen och det varma ljuset från festlokalen, dit de båda var på väg, reflekterades av den våta asfalten. Promenaden genom regnet hade varit lång – men alkoholen i deras blod höll kölden borta – och nu skiljdes de och festlokalen åt enbart av ett dike. Den ena av vännerna vek av åt vänster och fortsatte följa gångvägen mot lokalen samtidigt som han påpekade för sin vän att inte gå över det vattenfyllda diket, varpå den andra vännen oberört fortsatte framåt och svarade att han tänkte ta en genväg. Ögonblicket senare korsade han det vattenfyllda diket.”

ur The Life of Pettson

På lördagen inledde vi dagen med en minnesstund över att vi inte hade några mer avsnitt av Californication och tröstade oss med öl. Den förra meningen var inte riktigt sann. Vi hade ingen minnesstund. Det blev helt enkelt mer chipsätande, fisande, öl och tv-tittande. Ni vet, manlighet när den är som bäst. Det är svårt att veta exakt när vår förfest började eftersom Karlsson knäckte den första ölen innan frukost.

På kvällen spelade vi mer ölspel, låste ut folk på balkongen för att få lite lugn och ro och sen gick vi till någon fest. Pettson hade skärt sig i fingret när han lagade mat, och Karlsson roade sig större delen av festen med att försöka klämma sönder Pettsons finger. Lännevall stod mest och hånglade med Sandra, och gjorde han inte det stod han och sörplade ur sin drink-hink. Men när alla började lämna festen gick vi också hem för att sova. Något som Pettson vägrade, istället genomförde han ett eget mästerskap i irritationsmoment som han vann överlägset i brist på andra deltagare.

Idag (söndag) har vi fortsatt med mer soffamys, öl och chips, och vi avser att fortsätta med det tills imorgonkväll, då vi hoppar på flyget som ska ta oss tillbaka till civilisationen, vilket samtidigt innebär slutet för vår lilla semester-helg. En helg som kan sammanfattas med sifforna fyrtiofem, fyra, tretton, trettiosex och tio. Vilket är antalet liter öl och vin som gått åt under helgen, hur många pizzor vi ätit, hur många kanelbullar vi konsumerat och antalet chipspåsar som vi dragit i oss.

Uppdyk och tvångsturism

Så var jag ensam igen. På sätt och vis. Alla som jag lärt känna åkte vidare på söndagen. Men jag tyckte det var ganska skönt att få vara ensam ett tag, att bara få sitta i skuggan, koppla av och läsa en bra bok, något jag inte hunnit göra alltför mycket. Så jag delade upp dagens timmar mellan vattenbrynet och skuggan med undantag för dyklektionen vid lunch.Det är inte enbart en dykskola, utan också någon slags marinbiologisk skola, och jag har börjat lära känna praktikanterna som jobbar där. Så på kvällen bjöd jag in mig själv till deras middag. I princip alla som jobbar där är österriska marinbiologer. Jag är fortfarande lite bekymrad över arbetsmarknaden för marinbiologer i ett land som i princip enbar består av berg, men de försäkrade mig om alla var väldigt duktiga bilförare och att taxikortet praktiskt taget ingick i utbildningen. Ungefär.

På natten genomförde vi en smygattack mot ett hotell. Vi sjösatte en trampbåt och tog oss över viken, sedan landsteg vi vid klipporna nedanför hotellet, gick uppför bergväggen och in genom de olåsta grindarna och till vårt objektiv. Poolen. Det var väldigt mycket andra världskrigsvibbar över hela operationen. Mitt i natten, fullmåne, hemlig operation och det som förmodligen bidrog allra mest till känslan, tyska. Ett tag ville jag skrika ut lite härliga tyska ord och kommandon som jag snappat upp från diverse filmer och spel. Men jag hejdade mig.

Idag var all dykning inställd. Jag hade bara det sista dyket kvar, uppdyket om ni så vill, kvar. Men det blåste alldeles för mycket och dessutom påstod väderrapporten att det skulle bli regn senare under dagen. Det började regna också. Ett skönt och uppfriskande duggregn i ungefär tio minuter när jag gick från stadskärnan till vandrarhemmet. Det var nog första gången jag var tacksam för att det regnade.

På kvällen skulle dykcentret grilla lite med en tysk klass, som hade varit där under två dagar som en del av deras biologikurs. Tyskarna var ganska trevliga, för att vara tyskar det vill säga. Det roligaste var att tjejerna i klassen snackade skit om killarna, och vice versa. Efter grillningen tvingade de galna tyskarna med mig till deras lägenhet för att röka lite vattenpipa. Jag lämnade efter en stund, för jag hade lovat att besöka tjejerna också (de vägrade att umgås med varandra).

Pipa

Tre timmars sömn. Sen åt jag frukost med det tyska tjejlägret. Eller, rättare sagt, jag snodde lite brödrester. Sen gick jag och satte mig och läste vid klipporna. Jag såg ingen mening med att gå och lägga mig eftersom jag skulle göra mitt uppdyk om någon timme. Jag, två östterrikare och en tysk åkte tillsammans med Toni ut en liten bit och dök. Dyka är inte svårt, det gäller bara att hålla sig flytande och ha tillräckligt med luft, åtminstone på de djup jag får (och tänker) hålla mig till. På eftermiddagen åkte vi ut till en liten grotta som vi dykte in i. Det var ganska häftigt att dyka i kolmörker och det enda som gick var att se var lampornas ljuskäglor.

Åt frukost och checkade ut på morgonen. Sen gick jag bort till dykcentret och tackade Toni och sa adjö till de österrikiska praktikanterna, de som var vakna i alla fall. Sen gick jag igenom stan, köpte en bok, och gick vidare till tåget. Träffade två holländare som skulle åt samma håll som mig, så vi gjorde sällskap till Ljubljana. Jag antar att tåg är en ganska bra indikator på ett lands välstånd. Fram till den slovenska gränsen åkte vi med ett gammalt SJ tåg (“Toaletten kan användas även när tåget står stilla”), och på gränsen bytte vi till ett betydligt lyxigare tåg med luftkonditionering.

Hursomhelst, efter en liten middag på McDonalds sade jag adjö till Ronald och Tobias, de skulle vara kvar över natten, men jag valde att ta nattåget till Zurich. Jag vet inte riktigt varför. Men Zurich lät spännande och jag färdades åtminstone lite norrut. Sittvagn visserligen, men det här var den lyxigaste sittvagnen någonsin. Det var små kupéer med tre stolar som pekade mot varandra, och stolarna gick att “hasa” ner, tillräckligt mycket för att kunna sammanfoga de två motsatta stolarna. Voila. En säng.

Train

Sov ganska bra den natten. Vaknade bara två gånger, när vi passerade gränserna och jag yrvaket lämnade över passet till gränsvakterna. Jag vaknade kring sju på morgonen när tåget passerade genom Schewiz. Runt halv nio var vi framme i Zurich. Det första jag gjorde var att uppsöka en affär för att införskaffa ett par nya kalsonger, nästa steg var ett badhus. Jag simmade, badade och duschade i nästan en timma, sen utforskade jag staden lite. Zurich är en ganska fin stad och har vissa likheter med Stockholm. Tänker främst på vattnet och att de flesta är välklädda.

Zurich

Nattåget till Köpenhamn var fullbokat, så jag var tvungen att tåghoppa mig fram, och utan liggvagn. Det värsta var att den längsta biten, mellan Frankfurt och Hamburg fick jag dela kupé med tre tjocka tyskar. Det gick knappt att sova, för jag var livrädd för att vakna med mitt huvud mot en svettig tysk axel. Två av dem gick av tåget i Köln, så då kunde jag sträcka ut lite bättre, dock inte i närheten av lika bekvämt som det förra tåget.

Var framme i Köpenhamn vid lunch. Försökte fixa biljetter till Stockholm, men det var utsålt överallt. Min danska har blivit bättre, men är fortfarande inte bra, så jag orkade inte ha någon längre konversation på danska utan accepterade en biljett till Malmö, där folk fortfarande inte kan tala ordentligt, men betydligt bättre än de obegripligheter som danskarna vräker ur sig.

Tyvärr blev situationen inte bättre på svenska. Alla tåg var mer eller mindre fullbokade. Det som fanns kvar var ett par platser i första klass. Men jag tyckte det var alldeles för dyrt och letade istället upp en nattbuss för halva priset. Problemet var att det just var en nattbuss och jag hade anlänt till Malmö strax efter lunch. Så jag fick tvångsturista Malmö.

Turning Torso

Tornet var väl lite en självklarhet, men området runt omkring var faktiskt ganska stiligt det med. Tänk Hammarby sjöstad fast lite mindre och mysigare hus. Funkis. Sånt gillar jag. Sen jag gick in till stan och åt mat innan jag gick på bio. Ja, jag såg Harry Potter. Jag skiter fullkomligt i att det är en barnfilm. Jag gillar Harry Potter, sen var det en väldigt bra resumé inför sexan (som jag av någon anledning inte läst än) och sjuan (som kom ut för ungefär en vecka sen) som jag ska börja läsa.

Öresundsbron

Kösystemet till nattbussen var baserad på armbågar och kompisar som håller platser i kön. Taktiken var ofta att en lämnar baggaget medan den andra tog en plats i den väldigt ostrukturerade kön. Så fastän jag var där först och hade en biljett hamnade jag nästan sist i kön och fick ingen fönsterplats. Det är värdelöst att sova utan fönsterplats. Men jag gjorde mitt bästa.

Vi anlände till Stockholm halv sju, och jag tog tåget till Mörby där mormor hämtade mig. Sov där ett par timmar. Sen kontrollerade jag om hennes internet fungerade och hade blivit inkopplat. Efter det tog jag bussen hem till Norrtälje. Slut.

Sydost

Morgon

Efter att jag lämnat internetcaféet i Florens gick jag igenom staden for att se det som var värt att se. Florens är förmodligen en stad som man inte ska besöka när allting är stängt, men jag gjorde mitt bästa. Tyvärr var jag inte särskilt imponerad av Florens. Det var turister överallt och dessutom luktade det bajs ungefär överallt. Till råga på allt hittade jag ingenstans att sova heller. Så det blev tågstationen igen. Tågstationen i Florens var inte battre än den i Rom. Vid ett-tiden kastade poliserna ut oss (rättare sagt, bad oss att gå), så en pelare bredvid avgångsplatsen för bussarna fick bli min sovplats för natten.

Vid fyratiden började tågen att gå igen, och därmed öppnades stationen. Bland avgångarna fanns ett tåg till Bologna. Norrut verkade bra. Det tyckte i alla fall jag och en tysk (som jag glömt namnet på), och vi gjorde sällskap dit. Men sen försvann han mot Milano medan jag tog tåget till Venedig.

Men när jag gick av taget till Venedig så skulle ett tåg till Trieste gå om åtta minuter. Trieste ar praktiskt taget Kroatien. Jag var ganska trött och hade ingen vidare lust att utforska Venedig just för tillfallet. Så jag tog det tåget.

När jag anlänt till Trieste gick jag till turistinformationen. I kön träffade jag Miranda, min ofrivilliga reseledare. Det visade sig att hon också skulle till Kroatien och hade ett par timmar att döda i Trieste, sa vi turistade lite tillsammans. Det fina med det hela var att hon pratade italienska och kroatiska (och fyra språk till) sa hon ordnade allt hädanefter.

Turistande

Efter lite turistande och en genomgång av jugoslaviens historia tog vi bussen mot Pula. På bussen träffade vi ett gäng holländare som visste vart det fanns ett vandrarhem, så vi hakade på dem. Första natten blev vi tvingade till att sova i tält eftersom allt var fullbokat, men sedan tog Miranda över. Hon blev bästis med tjejen i receptionen och vi hamnade på något mystiskt sätt alltid överst på reservlistan, så de resterande nätterna fick vi sova i små stugor.

Sova i tält utan liggunderlag är ingen höjdare. Men det löste sig rätt bra. Första natten gick jag ut och åt med Miranda och holländarna. För det första drack vi ett par öl och för det andra gick vi vilse på vägen hem, så när vi äntligen lyckades hitta hem var alla jättetrötta.

Det blev ingen sovmorgon i tältet för det blev tokvarmt. Efter frukost knäckte holländarna sina forsta öl, och vi hängde mest på stranden hela dagen. Jag träffade också två svenskar, de enda hittills, Fanny och Ellen, som var väldigt trevliga. Tyvärr skulle de åka redan efter lunch. Framåt eftermiddagen började symptomen på sömbrist att dyka upp. Ett tydligt symptom är när man somnar på en träbank. Så vid två bord låg/satt en svensk och fem holländare och sov.

Mir och Jul

Den här veckan är det tydligen någon slags filmfestival här i Pula. Tyvärr har jag redan missat ett par bra filmer och Transfomers, som visades på kvällen, har jag redan sett. Hollandarna hade det inte. Men jag följde med dem och franska Marie-Lise och åt middag. Men sen gick vi hem medan holländarna såg filmen. Jag gick och la mig tidigt i vår nya och mysiga stuga som hade egen dusch och toalett.

Utsikten

I fredags började min dykarkurs. Min instruktör ar en ganska tjock gammal kroat som är hur snäll som helst. Hans skägg är valdigt imponerande. Inte som min mesiga skäggväxt. Jag borde nog införskaffa någon slags rakhyvel...

Första lektionen var ganska simpel. Lära sig andas. Ungefär. Sedan fick jag en liten bok som jag skulle studera. Jag skumläste den. Jag inbillar mig att om det överhuvudtaget kommer vara ett teoriprov så blir det nog inte särskilt svårt.

Julian

I fredags träffade jag Julian, en rolig mellaneurope som gillar att jonglera och uppträda, och två norrmän. Tanken var att Julian skulle äta och se på bio med mig och Miranda, men vi missade filmen. Efter att Julian roat sig lite med kapplöpning med barn gick vi tillbaka och sov istället.

Andra dyklektionen fick jag dyka lite i alla fall. Visserligen bara på två meter. Men det är ju en klar förbättring jämfört med att bara hålla sig på ställen där jag bottnar. På kvällen gick norrmännen, Julian, Miranda och jag på Shrek den tredje. Världens kanske kungligaste film. Jag älskar verkligen Shrek. Det är inte naturligt att uppföljare är så här bra.

Idag, söndag, är lite av en sorgens dag. Miranda, Julian och alla fem holländare reser vidare. Så alla mina vänner försvinner. Men faktum ar att det inte känns särskilt jobbigt, det ska bli skönt att fa vara for sig själv for en stund. Tyvärr inte med en Norrlands guld, men det finns kroatisk öl här för ungefär femton kronor, och det fungerar minst lika bra.

Idag fick vi dyka ner till fyra meters djup och ta av och på masken, ta ut andningsmunstycket (vad heter saken man andas i på svenska?) och lite annat som tydligen är bra att kunna. På kvällen har jag suttit pa stranden och läst lite.

Dykursen haller på i två-tre dagar till. Så jag har börjat fundera lite på hur jag ska ta mig hem. Antingen blir det en båt till Venedig eller så tar jag ett tåg till Zagreb. Det första alternativet verkar roligare, men är dyrare. Det andra alternativet är gratis, men det ryktas att tågen saknar luftkonditionering...

...och nej. Jag orkar verkligen inte läsa igenom det jag skrivit. Det ar säkert tokmycket stavfel. Dessutom sitter knapparna helt fel pa tangentbordet.

...och nej, ingen kommer få nagot vykort. Nöj er med “Hej! Tjugosex grader i vattnet och en öl kostar femton kronor!”.

...och nej, jag har inte tappat bort mobilen. Även om jag trodde det ett tag.

Snebyggen

Jag besökte Italiens främsta snedbygge. Lutande tornet i Pisa. Inte särskilt upphetsande. En massa turister. Men jag satte mig i skuggan och läste lite bok istället. Sen försokte jag leta upp en strand. Tillsammans med två danskor, som om möjligt var ännu mer förvirrade och vilsna än mig, lyckades vi hitta ett vandrarhem (de hade någon enorm förteckning, läs bok, över massor med vandrarhem). Efter ha packat upp badkläderna irrade vi oss ner till stranden. Stenig botten och grumligt vatten. Inte sarskilt upphetsande, men det var åtminstone svalkande.

Danskor

Danskor

Danska

På kvällen tänkte vi gå tillbaka till stranden, men halvvägs kom vi på att vi inte orkade, och tog ett glas vin pa vandrarhemmet istället. En schwiziska (stavning?) och en spanjorska gjorde oss sällskap senare, ännu senare en haschrökande italienare som fragade om vi ville ha skjuts ner till stranden, han skulle ner och dricka med sina polare, vi kunde få skjuts hem också. Vi tackade nej.

Jag fick den enda lediga sängen, de andra sängarna tillhörde ett gang finnar och en österrikare som stammade så svårt att han inte kunde få fram ett enda ord. Stackare. Hur som helst, den enda lediga sängen hade som ett hål i madrassen. Men jamfört med golvet pa terminalen i Rom var det himmelriket.

Klippor

Morgonen darpå tog vi bussen (från Livorno) till klipporna utanför staden. Vi bytte det grumliga vattnet och steniga stranden i staden mot klarblått vatten och klippor. Jag gillar inte stränder, så det här tyckte jag var kanon. Vi var tillbaka pa vandrarhemmet tidigt på kvällen, duschade och bytte om.

Hunriga som vargar gick vi ner till stranden for att få lite mat, vi hittade ett ställe som var aningen dyrt, men eftersom vi var sa hungriga orkade vi inte leta längre. När vi fick maten fick vi in en köttbit. Inget annat.

Personalen var helt störd. Vi tyckte de borde ha frågot om vi ville ha något till. Det slutade med att vi fick gratis efterrätt i alla fall. Men fortfarande hungriga gick vi och åt en pizza på ett annat stalle. Billigt, gott och jättetrevlig personal. Sen hittade vi en jättemysig utomhusbiograf, och eftersom vi inte kunde italienska fick vi gå in gratis. Nina, som hade sett Deathproof, fick sitta och viska handlingen till mig och Katrin hela filmen. Tarantinos filmer är ganska skumma. Dubbad till italienska blir det inte direkt klarare.

Dagen efter åkte vi till klipporna igen. Sent pa eftermiddagen tog vi bussen tillbaka. Det var lite sorgligt att lämna tjejerna, som skulle vara kvar i Livorna i två dagar till, men vi lovade att höra av oss. Något i den stilen i alla fall, for den vanligaste ordet i vara konversationer var helt klart “va?!” eller olika variationer på det. Tror dock att jag fick lite kläm pa danskan i slutet.

Jag lyckades hitta tillbaka till tågstationen och tog ett tåg till Florens. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag ska till Vendig, frågan är bara när. Det blir förmodligen imorgon eftermiddag.

Rom

Det är två dagar kvar till din tvåveckorssemester och du vet fortfarande inte vad du ska göra. Vad gör du?

Köper en enkel biljett till Rom såklart!

Jag har väl hela tiden tänkt att åka någonstans på min semester. Men tiden gick, ingen ville haka och det såg ut att bli två veckor hemma framför datorn. Dystra framtidsutsikter kräver drasistiska metoder.

Så i torsdagseftermiddag bokade jag en enkel biljett till Rom. Packade och köpte ett tågluffarkort i fredags och åkte pa lördagmorgon efter en biokväll med Jens, Jenny och Jonathan i Stockholm.

Jag sov nästan hela flygresan och när jag kom fram letade jag upp en bankomat och tog ut lite pengar. Bangade direktbussarna och tog en vanlig buss till nagon tunnelbanestation, åkte ett par stationer och hoppade av vid något som låg ungefar i mitten av linjen och hade ett fint namn.

Strosade omkring lite och kom fram till Colosseum. Jag slog på stort och betalde faktiskt for en guidad tur. Eller, det var val mest for att kunna gå förbi den vanliga kön. Men guiden var ganska rolig, och drog hela tiden Gladiator-referenser (världens bästa film, ni vet).

Colloseum
Sen försokte jag hinna med så manga av måste-se-sevärdheterna som möjligt. Tränade vadmusklerna i St. Peterskyrkan, myntkastarpricksakerheten vid Fonta di Trevia och nackmusklerna vid Pantheon. Sen måste jag be om ursäkt. Jag har syndat. Jag har ätit pa McDonalds två gånger. Men jag lovar att det ska bli bättring, från och med nu är det bara pizza och pasta som gäller så länge jag är kvar i Italien.

Efter ha gått omkring hela dagen ville jag bada. Så med hjälp av ett par mindre-engelsktalande italienare lyckades jag spåra upp en strand. Efter en halvtimme med tåg och buss kunde jag gå längs stranden, ta ett kvällsdopp och byta kläder. Sen åkte jag tillbaka till centralstationen i Rom och hoppades jag kunde hitta ett roligt tåg.

Rom
Det gjorde jag inte. Det första taget som var intressant gick klockan sex på morgonen. Men det var en hel del som som sov pa tågstationen, och jag ville ju inte vara sämre. Först la jag mig på en marmorbank, men sen kom några poliser i en ful golfbil och körde bort mig och alla andra på den perrongen. Sa jag gick och la mig i ett hörn och sov.

Jag lyckades väl få nagra timmars sömn i alla fall innan jag tog tåget längs kusten upp mot Pisa. Planen idag är det snedbyggda tornet och stranden. Sen ska jag forsoka hitta ett tåg till Florens. Boende är for amatörer. Frågan är bara hur länge jag kommer ha den inställningen…

Frankrike

Söndag
Klockan tio på söndagsmorgonen väcktes jag av mammas gastande om att jag måste gå upp. Jag packade mina saker, men mamma var inte nöjd… Så jag packade lite till. Mamma var fortfarande inte nöjd. Så jag packade lite till. Tretton minuter innan vi skulle åka bestod min packning av två badbyxor, fem t-shirts, sju kalsonger, fyra par strumpor, två shorts, två tröjor, en rakapparat och fyra böcker.

Tyvärr ingick tydligen inte körkort och och kontokort i min packning. Det var en liten miss, det måste jag erkänna.

Men turligt nog var det här en så kallad “familjesemester”, det vill säga det finns en mamma och en pappa som har ett kontokort. Det går ungefär att beskriva som all inclusive. Tyvärr ingick inte solglasögon, men det gick bra att låna pengar till the pilotglasögon.

Flygningen var inte särskilt händelserikt, förutom att jag skickligt lyckades roffa åt mig en fönsterplats då Jenny inte riktigt hade koll på vilka platser vi skulle sitta på. Särskilt nöjd över det var jag eftersom inflygningen till Nice var nice (förstod du inte det småroliga, eller förstod du det inte alls måste dina geografi- och engelskakunskaper vara ytterst bristfälliga).

Vi lyckades navigera oss fram till biluthyrningen, tanken var ju att jag skulle köra bil, men inte helt oväntat så fick man inte köra utan körkort. Det var inte särskilt populärt hos mamma när hon desperat försökte ordna upp situationen på en blandning av franska och engelska. Problemet låg i att mamma och pappa skulle vara kvar lite längre, och jag skulle lämna bilen när Jenny, Jens, Jonathan och jag åkte hem. Tillslut ordnade det sig, vi kunde lämna bilen där vi skulle bo och ta tåget. Mamma verkade nästan inte ens arg. Det var skönt.

När vi fått våra bilar började vi vår resta mot Sète. Jag fick agera styrman åt mamma, som var nästintill hysterisk eftersom hon skulle köra en automatväxlad bil för första gången. Men det gick väldigt bra. Det dröjde inte länge förrän hon körde om sin första bil, och i slutet var det nästan “Getaway Montepellier”. Vi hade dock lite problem med vägtullarna… Ett tips är att alltid sikta mot en grön lampa utan “t”.När vi väl kom fram firade vi med champagne på terrassen där vi planerade lite inför morgondagen. Jag krävde sovmorgon till tolv, vilket resten av familjen vägrade…
**Måndag** …så när jag släpade mig ur sängen halv tolv hade jag lite dåligt samvete för att resten av familjen varit uppe och a) sprungit en halvmara b) ättit frukost c) utforskat staden eller en kombination av a,b och c.

Det visade sig att jag hade vaknat först.

Dagen tillbringade vi på stranden med att inte helt oväntat sola och bada, men också med att läsa bok.

På kvällen grillade vi. Trots ett litet misslyckande med potatisen blev det riktigt gott. Det är ganska intressant att vi lyckades få våra potatisar både vidbrända och råa på samma gång. Efter middagen hamnade jag och Jens i en intressant diskussion om gummi-, järnpinnar och blixtar. Resultatet av den diskussionen tänker jag presentera någon gång i framtiden.

Tisdag
På tisdagen vaknade vi lite tidigare och åt frukost på takterrassen, där vi beslutade att dagens aktivitet blev stranden. Igen. Mer solande, badande och bokläsning. Vattnet var lagom varmt, kring tjugotvå grader. Vi spelade också en väldigt rafflande volleybollmatch, där jag och Jens krossade Jonathan och Pappa.

Eftermiddagen och kvällen var nästan identisk med dagen innan, förutom att vi också gick till en glassbar. Sen spelade vi kinaschak, och utan att veta vad jag gjorde vann jag.

Onsdag
På onsdagen gjorde vi en utflykt. Två timmar tog det att ta sig dit, men med air condition var det inga som helst problem. Först på vägar genom vinodlingar, små franska byar och sen upp i bergen på vägar som påminde väldigt mycket om banorna från valfritt rallyspel. Efter bergen svängde vi av till en väg som var snäppet större än en kostig innan vi nådde vårt mål, Cirque de Navacelle, som på franska borde betyda “stort-hål-med-litet-vattenfall-i-botten-på-hålet”.

Där vi badade, solade och byggde lite fördämningar.

På hemvägen höll jag på att dö av hunger, tillslut hittade vi en by som vi trodde hade något att erbjuda i matväg. Fjärde gången vi körde igenom byn trodde vi det fortfarande. Men sen frågade vi, och det visade sig att dom tydligen inte hade något ställe att äta på. Men tillslut hittade vi ett ställe i en liten stad en bit bort.

Torsdag
Vi hade planerat för en baddag. Men vädret var mindre bra. Så jag var hemma och läste istället. Framåt eftermiddagen blev jag lite rastlös och tvingade Jonathan att gå med mig upp berget som låg vid Sété. På kvällen spelade vi När & Fjärran, där jag och Jonathan krossade resten av familjen.

Fredag
Vi åkte iväg till någon slags medeltida borg, komplett med borgård, murar och torn. Vi knallade omkring och tittade på svärd och sten. Borgar består som bekant av väldigt mycket sten. Det tuffaste var förutom själva borgen i sig, svärden som fanns där. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag köpt en komplett tempelriddarutrustning. En komplett utrustning med ringbrynja, svärd och “vit-klänning-med-rött-kors-på”, hjälm och så vidare skulle väl landat kring en sisådär tjugo – trettio tusen. Lite väl dyrt för något som inte är praktiskt, utan bara tufft.

Till lunch åt vi pizza. Där fanns också världens skäggigaste palm.

På vägen tillbaka stannade vi vid en strand och männen i familjen badade medan badkrukorna tittade på.

Lördag

Ännu en stranddag med allt vad det innebär. Dagen var helt perfekt, förutom två saker… Den första grejen var förlust i volleybollmatchen. Jag försöker förtränga det hela, men det är svårt. Att jag skriver om det här ser jag som en form av terapi. Att Jonathan, Jenny och pappade kunde vinna mot mig, Jens och mamma är nästintill obegripligt.Den andra grejen var att alla ville åka hem så tidigt från stranden. Redan kring sex. Solen sken och det var hur skönt som helst i vattnet…

På kvällen grillade vi igen, och den här gången var potatisen riktigt god. Efter det gick vi ut och åt på en glassbar, och jag åt en glass som kostade över hundra kronor.

**Söndag** Eftersom jag glömt körkortet blev vi tvungna att ta tåget tillbaka till Nice. Men det gick bra. Det första tåget var visserligen något som de verkade ha hittade på ett skrotupplag, men det andra var riktigt fräscht. Vi såg inte mer av Nice än det man såg från flygbussen, för vi åkte direkt till flygplatsen, där vi åt hamburgare innan vi checkade in. Lite deprimerande var det dock när vi sjönk ner genom molnen och möttes av ett mulet Sverige och vår resa var slut.

St. Anton

Lördag

Pappa och mamma skjutsade mig till Arlanda tidigt på morgonen… Och framåt lunchtid steg två väldigt förvirrade svenskar av flygplanet på Innsbrucks flygplats. Vi lyckades otroligt nog skrapa ihop vårt baggage och hitta en plats på en av resebolagens bussar.

På bussen uppstod ytterligare förvirring. Det första faktorn var att reseledaren sa att “för ett par euro kunde man få tillbaka liftkortet utan extra kostnad”, en odödlig kommentar som kom att bli resans ledord. Den andra faktorn var att när vi ringde Tom, han vi tänkt bo hos, undrade han vart vi skulle bo…

Väl framme i Anton lyckades vi leta upp en buss som skulle ta oss ett par hundra meter upp i bergen, till byn Cristoph där Tom jobbade. Cristoph var tydligen någon slags lyxby, med hotell som hade minst fyra och en halv stjärnor, vilket vi fick reda på medan vi åt vår hundrakronors pizza.

Tom var lite oroad över att vi skulle bo där, eftersom han hade hört att det var “en kompis i ett par dagar” gällde. Men en natt skulle nog gå bra.

Efter lunchen tog vi bussen tillbaka till Anton och betalade våra liftkort och handlade lite frukost. Torra mackor och frukt, vilket var vår frukost under veckan.

Tillbaka i Cristoph fick vi reda på att Tom ansåg att det var fest som gällde ikväll. Först tänkte Robert och jag sova. Men Tom lyckades övertala mig. Robert vägrade. Jag borde ha gjort som Robert…

Vi förfestade lite i Toms rum, vilket var helt utan fönster, sen tog vi en Taxi ner till Anton. Det var skoj, dansade lite och träffade folk. Men kring tretiden upptäckte jag att Tom inte längre var med mig. Jag letade över hela Anton efter “the chinese guy” ringde honom på mobilen. Ingen som svarade. Senade förklarade han för mig att han var lite ledsen för att han inte hittat någon tjej. I vilket fall som helst hade han tagit en taxi tillbaka till Cristoph, utan att säga något till mig och trots att han lovat att betala taxin hem.

Eftersom jag inte hittade Tom tänkte jag att det var väl lika bra att åka tillbaka till Cristoph. Ringde honom upprepade gånger, ingen som svarade. Klockan var väl ungefär halv fyra när jag var tillbaka. Det var ungefär vid den tidpunkten som Tom stängde av telefonen, som han senare förklarade med att han tyckte den lät så mycket när han försökte sova.

Jag hade ingen nyckel, klockan var halv fyra på natten och det fanns ingen mobil att ringa på. Lösningen blev att sitta i receptionen på ett femstjärningt hotell med en väldigt trevlig receptionist. Det fanns en väldigt skön soffa där. Visserligen sa receptionisten att jag kunde berätta för mina vänner att jag sovit femstjärnigt, men jag vågade aldrig rikgit somna i soffan.

Framåt sextiden satte Robban på Toms telefon, och äntligen kunde någon låsa upp dörren åt mig så jag kunde få sova.

Söndag

Inte riktigt lika händelserik dag. Vi åkte mest skidor. Och beundrade berg. Är det något Österrike har gott om så är det berg. Tyvärr var inte skidåkningen riktigt vad vi hoppas på, plusgrader gjorde snön ganska slaskig och tung. Fötterna och benen värkte.

Måndag

Några minusgrader gjorde backarna mycket bättre än dagen innan. Inte så mycket mer att skriva, så jag fyller på med ett par godbitar från Tom.

“Alltså, i Anton är det kanske åttio procent killar och tjugo tjejer… Men på vissa klubbar är det åttio-åttio”.

>“Att bli pilot handlar till fem procent om skicklighet, tjugo tur och femtio uthållighet”

Tisdag

Mer skidåkning. Mer berg. Fortfarande några plusgrader.

Onsdag

Tog bussen till till ett annat område (Zurs och Lech). Det började mindre bra. Jag hoppade av i Zurs med mina skidor och Robbans snowboard. Det dumma var bara att Robert fortsatte till Lech. Men vi rättade till det lilla missödet och åkte resten av dagen.

På kvällen gick Robert och jag ut och festade med Frankie, en kille som på något sätt kände Tom lite. Frankie kom från Spanien som på något sätt var släkt med någon gammal österrikisk kung. Och i Östterrike behandlar man kungligheter just som kunglighter. Åtminstone om man heter Frankie är och världens socialaste kille.

Han fixade specialpris på alla ställen vi var på flirtade med servitriserna. Han var vår idol. Efter alldeles för många öl, lite jäger och dans åkte vi tillbaka till hotellet.

Aldrig har våra egentillverkade tempurmadreser varit så mjuka (egentillverkad tempurmadrass = skidjacka, termobyxor och matta).

Torsdag

Dagen började inget vidare, även om det var ganska väntat. Vinglade till toaletten, sen tillbaka till rummet. Tittade i byxfickan och fick en liten chock. Jag hade fem euro kvar att leva på under två dagar…

Men vi släpade oss ut i backen, liftkortet kostade ju en halv förmögenhet. Robert pinade sig igenom dagen och fick ångestattacker så fort han fick syn på något som kunde förknippas med Jaegermeister. Själv tyckte jag det var ganska lungt.

På kvällen träffade vi Frankie igen, han som var någon slags kunglighet, han hade fått för sig att vi skulle få en kväll vi skulle minnas resten av våra liv. Så vi gick till någon fin bar och han beställde in ett vin för femhundrak kronor. Sen snackade han lite med chefen. Det slutade med att vi fick vin och tilltugg för 2000-3000 kronor. Frankie har ingen aning om hur det skulle betalas, men det skulle lösa sig försäkrade Frankie.

Fredag

Vi tänkte vara ute hela dagen… Men våra planer grusades ganska fort. Det blåste storm och det enda vi kunde åka var barnbacken. Sju vändor där och vi tröttnade. Vi tog en buss ner till Anton där några backar var öppna.

Så vi åkte tillbaka till Cristoph packade ihop våra grejer och åkte tillbaka ner till Anton, bokade tågbiljetter sen gick ut på byn och åt, enligt rykten europas godaste, revbensspjäll och tog ett par öl innan vi tog nattåget till Innsbruck. På tåget träffade vi en skidåkare som nästan bad om ursäkt för snömängden och skidåkningen i år, och han lovade att om vi kom tillbaka nästa år skulle han guida oss off-pist.

Vi var framme i Innsbruck kring två, och jag ville ha något att äta… Så vi gick ut på stan, där allting var helt stängt. Förutom att par korvbilar där man fick slåss för att få sin korv, kösystemet verkade inte vara uppfunnet här. Vi gick tillbaka till tågstationen och somnade på ett par stolar.

Lördag

När vi vaknade tog vi bussen till flygplatsen, där sov vi lite mer. På skönare stolar. Sen fick vi äntligen gå ombord på planet och sova i ännu skönare stolar.

Så var sagan slut.