En av de mest spännande, udda och avlägsna platserna i Dalarna torde vara Övre Hågådalen längst upp i norr.

I Linas fäbodvallsinventeringsturné var det här inte bara den sista platsen, det var också den vackraste. Och helt klart den mest avlägsna. Femton kilometer mestadels myrliknande terräng utan någon egentlig stig att tala om. Men med lite vilja, ett paket kakor och en burk med chips går det mesta. Läs mer om Hågådalen på Dalademokraten, Dalarnas nordligaste by.

Aktivitetsdag med klassen i lördags. Det blev en riktig hillbilly-tillställning med lerduveskytte, fyrhjulingskörning, mäktiga hamburgare med sting, precisionsskytte, pajätande och för de som var modiga korkade nog, kvällsdopp.

En liten film som förklar Linas säsongsjobb, där hon inventerar markanvändningen i Uppland som en del av ett större EU-projekt.

Lina fick ett försök till att spela in ljudet, och utan manus, så det är lite stakningar och felsägningar. Men eftersom det är "hobby-hemma-projekt" jag håller på med så tyckte jag det fick duga så. Ljudet är inspelat med ett par in-ear-hörlurar med inbyggd mikrofon för 199kr, så med tanke på de förutsättningarna är det ändå en bra berättarröst.

Jag var först lite tveksam till StarCraft. Jag var av uppfattningen att strategispel ska spelas i ett lugnt och sansat tempo, och tävlingsformen där det klickas och knappas femtonhundra gånger i minuten för att föra ett sjufrontskrig samtidigt som man tillverkar nya enheter och byggnader tilltalade mig inte riktigt.

Men jag har ändrat inställning. StarCraft är en genialisk skapelse av två anledningar. Rankingsystemet som ser till att matcha en mot motståndare som gör att det alltid känns som att man har en chans. Den andra anledningen är samarbetet. Att tillsammans med sina vänners arméer klampa in och förgöra motståndarens bas är barnsligt kul. Visserligen så slutar det oftast med det motsatta, men det är lite som golf skulle jag tro, har man upplevt det där perfekta slaget vill man uppleva det igen. Och även om det i grunden är samma sak i varje match, det vill säga en jävla massa skjutande, sprängande och mineralsamlande så blir ändå varje match unik.

Jag spelar på en ganska blygsam (läs: kass) nivå, ändå kan jag inte undvika att vara lite småstolt över min senaste seger där jag faktiskt utnyttjade min motståndares svagheter och utarbetade någon form av strategi annat än “bygg-så-många-soldater-du-orkar-och-håll-tummarna”. Genom lite spionage så såg jag att han satsade på infanteri, men inga tanks, och han verkade inte ha någon större koll på sina omgivning, så jag knallade ner till hans bas med min underlägsna armé och byggde ett litet bo, tillika välkomstkommitté.

Internskämts-varning!

Det där är resultatet av alldeles för mycket fritid. Och den där filmen får nog ändå räknas till en av de vettigare saker jag gjort på sista tiden. Men jag tror att det här med att bli hemmaman skulle passa mig, sitta framför datorn dagarna i ända med undantag för hushållssysslor som att laga mat, diska, tvätta och städa. Problemet är bara att det skulle passa mig i kanske två veckor till, sen kommer jag att börja klättra på väggarna…

Pillade lite med Premiere Pro och After Effects. Slutresultatet blev inte alltför pjåkigt och jag har lärt mig en hel del om motion tracking, mattes och special effects.

Nej. Det finns ingen Spettjägarattackpatrull på riktigt. Som medlem i Spettjägarattackpatrullen är jag nämligen skyldig att förneka all kännedom om dess existens.

Den obligatoriska filmen från midsommar. Det här året dock utan fotboll, men med tre-och-en-halv-kamp istället. Bilderna får vänta till nästa helg. Nu väntar nämligen en vecka i skogen utanför Boden.

Vattentemperaturen var knappt sexton grader när jag hoppade ner i Vanån för att simma Vansbrosimmets tre kilometer. Första reaktionen hamnade någonstans mellan köldchock och uppfriskande, men när jag väl lyckats navigera mig igenom det värsta stimmet av simmare och kunde börja simma i mitt eget tempo var kylan sedan länge glömd. Med ungefär åtthundrafemtio meter kvar svängde vi av från Vanån och började simma upp för Västerdalälven. Det var här det smärre kaoset började.

Den sista biten av banan kantades av en brygga som låg längs med stranden. Fördelen med att simma längs med bryggan var att strömmen var som svagast där, redan ett par meter ut från bryggan var strömmen så pass stark att det nästan var omöjligt att simma där. Resultatet var en smal korridor där väldigt många simmare gjorde sitt bästa för att ta sig i mål, vilket ledde till att oavsiktliga sparkar och slag delades ut till både höger och vänster. Men efter en kamp mot både strömmen och simmare lyckades jag ta mig i mål på ganska exakt en timme, och till skillnad från de andra klassikertävlingarna utan någon smärta. Jag skulle vilja beskriva känslan som en fräscht uppfriskande utmattning.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Vansbrosimmet var ungefär så lätt som jag hade förväntat mig att det skulle vara och att jag förmodligen inte kan se fånigare ut än med en tajt våtdräkt, en grön badmössa och ett par simglasögon.

Jag filmade lite i andra halvlek när Roslagsbro mötte Väddö i vad som skulle kunnat ha blivit ett hett derby i division fem. Nu blev det ett genomblött dito. Spelet värmde dock en aning i andra halvlek, trots det har jag svårt att rekommendera dig att se mitt senaste filmalster. Om du inte är fotbollsintresserad rospigg det vill säga.

Det känns lite som att min fotbollskarriär gått utför sedan jag var sexton. Den toppade väl någonstans vid elitpojklägret i Halmstad och har sakta dalat ner till bänknötare eller lagfotograf i division fem. Jag funderar fortfarande på vilken titel som är att föredra. Men bänk eller inte, jag tycker fortfarande fotboll är roligt, dessutom är det en väldigt bra träningsform. Jag menar, det är betydligt roligare att springa efter en rund plastleksak än att springa på egen hand.

I år blev det inget midsommarfirande hemma hos Karlsson och därmed bröts en tre år gammal tradition. Men den klassiska fyllefotbollen var minst lika bra – om inte bättre – hemma hos Mackan i Roslagsbro.

Jag tyckte filmen jag klippte ihop var så käck att den fick ett alldeles eget inlägg.

Idag cyklade vi (jag, Marcus och Hede) till Rålambshovsparken för att titta på Squvalp. Det är en tillställning där hyfsat vuxna studenter försöker bygga något som flyter tillräckligt bra för att ta dem ett par meter ut i vattnet. Med lite tur kanske konstruktionen till och med är så stabil att studenterna kan ta sig tillbaka till strandkanten torrskodda.

Idag gjorde jag en liten film också. Marcus – klasskamrat och granne – är nämligen ganska duktig på att veva. Och han är väldigt stolt över det. Förra gången han vevade – på båtmässan – hamnade han på någon topplista. Då berättade han om sin bedrift ungefär fyra gånger per dag under de följande tre veckorna. Idag var han överlägset först. Så nu är frågan hur länge jag kommer få höra om det här.

Jag kom fram i alla fall. Men det tog sin lilla tid, i elva timmar och tjugonio minuter var jag ute och harvade i spåren mellan Sälen och Mora. Det var faktiskt inte en helt angenäm upplevelse, och nej det är inte skönt när det är över. Det var en befrielse att känna att nu behöver jag inte åka mer skidor, men benen som hade värkt under de senaste sex milen slutade inte helt magiskt att värka för att en viss linje har passerats. Det är lite synd, så nästa år borde de införa någon slags drogstation direkt efter målgången, en liten cocktail av droger och smärtstillande borde garantera att efter målgång så är smärtan borta och kvar finns bara lycka.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om loppet. Jag upplevde det som en enda lång uppförsbacke, även om resten av världen påstår att Sälen faktiskt ligger på en högre höjd än Mora. Jag kände jag mig aldrig direkt trött, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på min inte så imponerande tid, däremot hade jag väldigt ont i benen. Rent psykologiskt var det som jobbigast någonstans kring halva loppet. Det var något med insikten om att jag då hade åkt mer längdskidor än jag någonsin gjort i hela mitt liv och nu skulle åka lika långt till som fick mig att misströsta en aning.

Inför nästa år ska jag försöka träna lite mer på själva skidåkningen och se till att vara betydligt uthålligare i armar och axlar. Nu fastnade det visserligen en massa snö under skidorna som fungerade som en effektiv glidmördare, men med lite bättre glid finns det mycket tid att tjäna på att staka istället för att, som jag gjorde nu, gå i nästan nio mil. De öppna spåren var inte heller så öppna i år, under delar av loppet var det något spårliknande jag tvingades sladda runt i. Men det var inte bara jag som upplevde förhållandena som jobbiga, många erfarna löpare påstod att de åkt på ungefär en timme mer än vad de brukar åka på.

Men som sagt, jag kom fram, skitsamma på vilken tid. För mig var det sträckan som var utmaningen det här året, att jaga tider får bli något för framtiden.

Igår tvingade jag ut Lina till Kyrksjön i Länna för att hon skulle få chansen att testa på lite vattensport. Och självklart för att jag skulle få möjligheten att se Lina ramla. Skadeglädje är ju trots allt den enda sanna glädjen. Vi började med ringen, och det måste erkännas, hon höll sig kvar förvånansvärt länge. Men efter ett tag började orken tryta, och resultatet har jag komponerat ihop till en liten film med musik från en av Linas favoritartister. Du borde förstå låtvalet ungefär sjutton sekunder in i filmen. Lina bjöd inte på ett riktigt lika spektakulärt fall när hon åkte wakeboard. Eller rättare sagt, när hon skulle försöka åka. Men hon bjöd på ett lite mer humoristiskt fall.

Nu är frågan bara hur nöjd Lina kommer vara över det här inlägget. På en skala från ett till tio gissar jag på en ganska arg trea.

Jag har läst böcker och ätit chips i Frankrike, sett min syster ta studenten, jobbat några dagar på posten, spelat ett buggigt spel, firat midsommar, grillat, tittat på fotboll och åkt båt.

Jag har fastnat lite för en ny TV-serie. Dexter.

Det handlar om en seriemördare som jobbar på en polisstation. Det första som slag mig var det otroligt coola introt. Själva serien är ganska intressant också, att en seriemördare som saknar känslor får agera hjälte är minst sagt udda.

Det skrämmande är att jag trots allt kan identifiera mig med Dexter. Visst, jag saknar inte känslor och har inget sjukligt begär av att mörda folk. Men bristen på empati, känslan av att spela en roll och likgiltighet är något jag kan känna igen mig i. Lyckligtvis inte i samma extrema utsträckning som Dexter. Men det fascinerar mig lite, att det överhuvudtaget går att identifiera sig med någon som borde klassificieras som ett monster. Som sagt, skrämmande.

Det som skiljer Dexter från valfri actionhjälte är inte att de mördar skurkar utan ånger. Skillnaden är att actionhjälten måste döda för att överleva, Dexter gör det för att han känner ett behov. En äkta antihjälte.

Hursomhelst, en väldigt bra serie. Nästan värd att se enbart på grund av introt.

Så har ännu en vecka passerat. Spelade match i onsdags där jag lyckades med bedriften att bli utvisad trots att jag bara spelade andra halvlek.

Idag (fredag) var jag ute och flög med jage.

Sen gjorde jag en liten film också. Hittade någon fin funktion som gjorde att bilden blev, tycker jag åtminstone, lite häftig. Dessutom kom jag just på att jag inte ätit något idag. Förutom en glass och chips. Hur kan jag inte vara hungrig?

Midsommarfirande hemma hos Karlsson (tack Karlsson) och midsommardagsfirande ute på Lidö. Så mycket mer tänker jag inte skriva. Imorgon påbörjar jag min andra vecka på mitt sommarjobb. I väntan på nästa blogginlägg kan ni roa er lite med några filmer som spelades in under midsommarfirandet hos Karlsson. Min personliga favorit är när André leker hund (2 min 51 sek in i filmen).

Angående låten. Jag gillar den egentligen inte, men ska hela tillställningen sammanfattas i en enda låt finns det inget annat alternativ än att välja en låt som heter karatefylla.

Spindlar är en av de saker jag är rädd för. Kanske inte så mycket för vanliga som spindlar, men monsterspindlar däremot är väldigt läskiga. Filmen nedan innehåller scener av våldsam karaktär, och rekommenderas därför från femton år.

Idag spelade jag match igen. Mot Valsta Syrianska i upplandscupen. De spelar i väldigt många divisioner ovanför oss, så för att det skulle vara rättvist fick vi fyra straffar. Vi förlorade i alla fall med 8-3.

Jag kan också rapportera att jag tydligen har sommarjobb trots allt. Jag ringde posten, min arbetsplats de tre senaste somrarna, och det visade sig att de hade räknat med att jag skulle jobba. Det här betyder nog att jag inte tänker delta i läkemedelsstudien för piller mot schizofreni. Det är lite synd. Det verkade lite spännande.

Som jag berättade så lagade vi mat i söndagskväll, här kommer videobeviset på det.

Vi gick upp ganska sent på måndagen och åkte in till Linköping och gick på en kulturell vandring i staden. Vilket innebär att vi åt mat på Burger King och besökte systemet. Sen åkte vi hem och såg på Mission Impossible 3. För någon vecka sen gjorde jag en liknelse med Ethan Hunt (huvudkaraktären i MI-serien), och då började jag fundera på om jag sett den tredje filmen. Jag fick för mig att jag gjort det, men kom inte ihåg något från filmen. I ettan flyger en helikopter genom en tunnel och i tvåan åkte de motorcyklar och Ethan sparkar på en pistol i sanden och den flyger en meter rakt upp i luften. Självklart visade det sig att jag sett trean, den var bara inte tillräckligt häftig eller osannolik för att jag skulle minnas något.

På kvällen grillade vi, det blev lite sent så vi missade majbrasan. Ett litet pit-stop hemma hos dentarg och sen gick vi till Herrgården, även känt som “HG”. Tyvärr hade vi ingen kamera med dit. Men jag har en massa stiliga grillbilder. Tisdagen tillbringade vi mest framför datorn, jag med att klippa ihop filmen ovan.

...och sen tog vi tåget på kvällen. Kom hem efter ha upplevt en nära döden upplevelse inne i KTH´s lokaler. När jag väntade på tåget (som i roslagsbanan) använde jag mitt flashiga kth-kort för att komma in i lokalerna på kvällen. Allting var becksvart och jag trodde inte det skulle vara en människa där. Men helt plöstligt dök det upp någon i mörkret. Jag var fullt beredd på att han skulle plocka fram en machete eller liknande. Som tur var gjorde han det inte.

Och idag var jag en stund i skolan och försökte lära mig det här med flödesintegraler innan jag åkte till min läkarundersökning. Som jag trodde var en “allmän” undersökning, men det var tydligen en “ögon”. Vilket jag inte förstod förrän det var för sent. Men dom var trevliga, men det sved ändå lite att jag i princip kastade 500 kronor i sjön och dessutom fick jag någon slags ögondropp som gjorde att knappt kunde se eftersom ljuset blev så starkt. Dessutom hade någon sprängt lite extra duktigt vid Hägernäs och en massa stenblock hade hamnat på vägen så det tog ungefär en timma och trettio minuter att ta sig dit. Vilket i vanliga fall kanske tar tjugofem minuter. Det i kombination med att de där ögondropparna gjorde att jag inte kunde fokusera på nära avstånd, till exempel texten i min bok, gjorde det till en väldigt lång resa.