Tanken var att vi skulle åka genom Schweiz på vägen tillbaka genom Europa. Men vi hamnade på en Österrikisk motorväg i ungefär fem minuter innan vi kom till tyska gränsen. Problemet var bara att för att få åka på den österrikiska motorvägen krävdes en dekal. Vi hade en dekal. Men den var från Schweiz. Så det blev 1300 kronor i böter. Dekalen kostar 100 kronor för 10 dagar.

Vernazza är vackrare på avstånd. Nere i byn var det mest bara en massa människor (läs turister). Vi gick den korta vandringen mellan Vernazza och Monterosso (de två nordligaste byarna), längre än så vågade vi inte gå i värmen med Zelda.

Zelda behövde bajsa precis i början av vandringen och som den ögontjänar-hundägare jag är så plockade jag såklart upp bajsen med en tanke om att det finns säkert någon sopkorg längs med vägen. Det fanns det inte. Så jag bar runt på hundbajs i dryga tre kilometer.

Jag har också lärt mig att i Italien tar de inte bara betalt för att åka på deras vägar, utan de tar även betalt för att gå på deras stigar. Kostnaden för dagskortet gjorde att vi fick betala ungefär 30 kronor per kilometer och person.  

Från Sölden till Gardasjön tänkte vi ta en mindre väg upp i bergen och in Italien. Det skulle bara bli knappa fyra timmar i bil och sen skulle vi ha hela eftermiddagen och kvällen fri vid Gardasjön. Nere i Sölden regnade det men allt eftersom vi tog oss uppåt i bergen så övergick nederbörden allt mer till snöfall.

Lina försökte ganska tidigt övertala mig om det olämpliga i ta sig över alperna i nysnö med sommardäck i en småbil. Men då kom jag  ihåg det gamla uttrycket att ingen minns en fegis och tänkte att det här kan bli en bra historia. Men när snödjupet började närma sig decimetern, vi hade ganska långt kvar att åka och skylten med snöflingan och ett hjul med snökedjor dök upp tvingades även jag ge upp.

Så istället för de behagliga fyra timmarna i bil blev det närmare åtta timmar med omvägen tillbaka till motorvägen och bilkö. Men när vi kom fram till Gardasjön hade nollgraderna och snömodden bytts ut mot knappa tjugo grader.

Utförslöpning i Sölden. Lina vägrade tälta, och eftersom temperaturen skulle krypa ner mot nollan och det väntades regn i dalen under natten var jag inte särskilt svårövertalad till att ta in på hotell.

Camping i södra Tyskland. Totalt besökte vi sex olika campingar under vår resa, bortsett från vädret var det här nog den bästa. Men så var det också en av de dyrare campingarna vi var på. Ungefär 350 kronor fick vi betala för två vuxna, en hund och tältplats...

Zelda på morgonpromenad vid floden Main i mellersta Tyskland.

Förmodligen ett av världens mest uttjatade skämt. Men ordvitstvångstankarna blev alldeles för starka för att låta bli att publicera bilden.

Zeldas första paddeltur med övernattning. Facit är fyra något ofrivilliga simturer från Zeldas sida och en från Linas sida. Zelda överskattade sin balansförmåga tre gånger och en gång tyckte hon det var läge att bada och hoppade i. Finns förbättringspotential i sitt-ner-i-båten-färdigheter.

Sen tyckte hon det var lite ensamt och enformigt att sitta i sin egen sittbrunn, så då och då steg hon upp ur sittbrunnen och gick över till husses (min) sittbrunn och låg där och hängde en liten stund.

Väl framme hittade Zelda en ung liten and i vassen som hon bestämde sig för att simma efter. Eftersom det råder lite tveksamheter kring hur långt Zelda egentligen är beredd att simma efter en and valde Lina att simma efter för säkerhets skull. Med kläderna på.

Men kläderna var ungefär lika blöta efter som före simturen tack vare det trevliga skyfallet som började efter att vi paddlat ungefär nitton kilometer och hade knappa femtio meter kvar till vår ö för natten.

Plusgraderna hade smält bort snölagret på Runn och minusgraderna på nätterna hade gjort isarna fasta och (hyfsat) släta.

Fikapaus ett stenkast från norska gränsen, vid Valdalsbygget, en knapp mil sydväst om Grövelsjön. Fem av fem möjliga renar.

En av de mest spännande, udda och avlägsna platserna i Dalarna torde vara Övre Hågådalen längst upp i norr.

I Linas fäbodvallsinventeringsturné var det här inte bara den sista platsen, det var också den vackraste. Och helt klart den mest avlägsna. Femton kilometer mestadels myrliknande terräng utan någon egentlig stig att tala om. Men med lite vilja, ett paket kakor och en burk med chips går det mesta. Läs mer om Hågådalen på Dalademokraten, Dalarnas nordligaste by.