Fikapaus ett stenkast från norska gränsen, vid Valdalsbygget, en knapp mil sydväst om Grövelsjön. Fem av fem möjliga renar.

För dig som inte gillar att läsa långa detaljerade texter så kommer här en liten sammanfattning av veckan i Sankt Anton. Ett boende som alltid hade plats som inte hade just plats, fullbokat i hela området, en natt på tågstationen, skidåkning, en hysterisk och arg österrikare med hans nej-sägande fru, mer skidåkning, berg, öl, för mycket alkohol, knarkförsäljning, dans på bord stöter på svensk patrull, mer öl, tidig morgon, mer berg, skidor, flygplats med luffarens lyxboende och sömn.

Men för det som är sugen på en liten mer detaljerad beskrivning av min vecka i alperna så finns den här, en vecka som började efter en nyårsmiddag, ett par rakter och några timmars sömn.

Från början var vi fyra, sen försvann en ur planerna, men så tillkom fem. För den som är bevandrad inom matematikens underbara värld blir det åtta. Inte det lättaste sällskapet att ordna boende och logistik för, men Tom hade ett ställe där det alltid fanns plats.

En semester är ingen semester utan en aning äventyr, så det var med en viss lättnad Tom besviket kom ut från stället som alltid hade plats och förklarade att det var fullt. När vi sedan gick in genom dörrarna till turistinformationen hann damen i princip säga “nisch” innan vi ens frågat om det fanns ledigt boende. Men ett internetcafé, tyskar som inte kunde prata engelska och ett antal telefonsamtal senare hade åtminstone jag och Patrik ordnat ett billigt boende från morgondagen och för resten av veckan.

Men vi hittade inget i vår prisklass för natten. Så vi tog tåget till Innsbruck i jakt på boende, men även där var det fullt överallt. Så Patrik och jag tillbringade natten tillsammans med några uteliggare på Innsbrucks tågstation. Jag sov hyfsat och Patrik var nästintill lyrisk över det trådlösa nätverket, som lite oväntat var helt gratis. Efter att ha tagit oss tillbaka till Sankt Anton, lämnat våra väskor och att Patrik hyrt skidor kunde vi äntligen ge oss ut i backarna.

Skidåkningen var hård och pucklig. Framförallt på eftermiddagarna. Inte mina favoritförhållanden direkt, jag är mer glidartypen. Men höll man sig borta från de större folksamlingarna och backarna i dalen var det ändå bra. När vi kom tillbaka till vårt vandrarhem bytte vi om och gav oss ut på byn i jakt på mat. Vi fann vårt byte, en hamburgare som dröp av speck und käse. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet såg vi ett avsnitt av Family Guy och åt tretton chips innan vi somnade.

Morgonen därpå fick vi frukost av frun i huset som lyckades med det omöjliga, att säga bitte schön trettioelva gånger under en frukost som varade i ungefär lika många minuter. Efter att ha tryckt i sig så mycket frukost som möjligt gav vi oss ut i backen för ännu en dag med hårda backar och strålande sol.

Men nu glömmer vi bergen och skidåkningen för ett tag för att koncentrera oss på ägaren till vårt vandrarhem, som hädanefter kommer att gå under namnet gubben. En mycket trevlig liten gubbe som på slutet av veckan kom och visade fotografier på när han var ung och gav oss tips kring alpvandring på sommaren. Vi vet inte riktigt om det var hans dåliga samvete eller de sex ölen vi gav honom som fick honom att göra det, jag misstänker en kombination.

Hursomhelst, gubbens dåliga samvete kom i alla fall från att vi försökte mygla in sex personer i två dubbelrum och mellanlandade i en situation där vi kanske inte skulle ha det andra dubbelrummet, då det brast fullständigt för vår stackars gubbe. Men som tur var slutade det hela med vi skulle ha dubbelrummet trots allt.

Dagen därpå hade vi tänkt att gå ut. Det började lovande med after-ski och öl. Sen kom vi hem, duschade och tog en öl och kände oss fortfarande ganska taggade. Sen väntade vi lite till. Och ännu lite till. När vi sen kände att vi inte hade så mycket tagg kvar att erbjuda gick vi till sängs, och ungefär då knackar Tom och Sanna på och kliver in i rummet med chips och godis och tittar oförstående på oss. Patrik och jag förklarar att det är för sent nu, så vi satte oss i sängen och åt snask och tittade på bilder tillsammans.

Dagen efter lyckades vi bättre. Efter en god, men dyr, italiensk middag tog vi några öl samt något ciderliknande på en bar innan vi fortsatte ut i natten. Klockan var vid det här laget ungefär tolv, och jag funderade starkt på att gå hem så att jag skulle orka åka skidor dagen efter. Men jag var inte särskilt svårövertalad. En drink bestående av snö och sprit senare och jag ångrade absolut inte mitt beslut.

Jag vet inte om det är mitt långa hår som får mig att se ut som en langare, men efter att en kille kommit fram till mig och frågat om jag hade något att sälja fick jag tillbringa de närmaste två minuterna med att övertyga honom att jag inte var det. När jag äntligen hade fått honom att inse, trodde jag i alla fall, att jag absolut inte hade några droger att sälja honom frågade jag vart toaletten var. I efterhand så inser jag att det inte är särskilt intelligent att fråga någon som precis försökt köpa knark av dig efter toaletten, men just då hade jag en hel del alkohol i blodet, var otroligt kissnödigt och han stod närmast. Så efter mitt toalettbesök stod han där, redo att göra en affär. Återigen fick jag förklara att jag inte hade något knark.

Efter ytterligare någon drink eller tre blev jag övertalad att dansa på bordet, efter en tio sekunders fantastisk supermanpose var det äventyret slut, för då dök en stor och skäggig svensk upp och plockade ner mig och min ryska kumpan vid namn Babuscka. Framåt tre-tiden började humöret och orken tryta på vissa håll, på andra håll var det precis tvärtom, och vi fick bokstavligt talat slita med vissa personer till taxin så att vi kunde åka hem. jag nämner inga namn, men vi kan kalla henne Babuscka.

Väl hemma så skulle Patrik nödvändigtvis lösa Rubiks kub innan han skulle sova. Jag gav honom några välförtjänta slag på armen och förklarade att det förmodligen var den mest efterblivna idéen sedan 1876. Men sedan orkade jag inte slå mer och tittade fascinerat på medan han löste kuben på några minuter.

När jag sedan vaknade upp av alarmet från min klocka hade jag fått något under fyra timmars sömn och min mage var i uppror. Men det var helt klart värt att gå upp. Backarna, som framåt eftermiddagarna var isiga och puckliga, var på mornarna precis motsatsen. Efter en hel dag i backen åkte vi tillbaka till vandrarhemmet en sista gång för att duscha, byta om och säga farväl till gubben.

När vi väl kom fram till flygplatsen blev jag överlycklig. Vid incheckningdiskarna fanns det bänkar med lädersäten och dessutom hade de inga armstöd. För oss som tillbringat ett antal nätter på diverse tågstationer och flygplatser är det ekvivalent med lyx. Den natten sov jag som en uteliggarkung. Jag var till och med så pass pigg att jag orkade läsa mer än halva flygresan hem, det är vad jag kallar kvalitetsbänkar.

Innan start erbjuds vi ett par magasin, jag väljer att köra på en internationell och allmänbildad stil och väljer Times. Efter ett par minuters flygning kommer vår steward fram och erbjuder oss varma handdukar som han levererar med någon slags tång. Vi tar emot dem, sneglar lite på de andra passagerna samtidigt som vi torkar händer och ansikte och hoppas att vi inte gjort bort oss totalt.

Som jag nämnde tidigare, en torr macka är över förväntan, så när vi blir serverade en varm frukost på porslinstallrik och med riktiga bestick vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Dessutom får vi hur mycket bröd och dricka som helst. Jag har fortfarande lite ångest över att jag inte valde champagne, men mitt alkoholsug är inte särskilt stort på morgonkvisten.

Efter ännu en omgång varma handdukar och lite småprat med vår steward där vi förklarar att vi inte ska på möte i Zurich så landar vi. Här någonstans börjar saker och ting gå fel, för hälften av vårt bagage har blivit kvarlämnat på Arlanda. Men damen i informationsdisken för förlorat bagage förklarar vänligt att vi bara behöver ange vårt hotell så blir våra väskor transporterade dit kostnadsfritt. Tyvärr har vi ingen aning om vilken ort vi ska till, än mindre vilket hotell vi ska bo på.

Hursomhelst,vi anländer till Davos lagom till att eftermiddagsmörkret lagt sig. Vi inser snabbt att tågstationen är alldeles för obekväm och kylig att tillbringa natten på, så med hjälp av en söt tjej på tågstationen och en inte riktigt lika söt tjej på turistbyrån lyckades vi leta upp ett bra hotell. Billigt, nära till busstationen och bergsbanan upp till det största skidsystemet. Dessutom ingick frukost. Nackdelen var väl att vi kanske var tvugna att dela vårt fembäddsrum med två okända människor. Vi tyckte det lät acceptabelt. Det var ju ändå billigt. Som plåster på moset (gammalt fantomen-ordspråk) så dök inga rumskamrater upp, och vi fick ha fembäddsrummet för oss själva hela veckan. Första kvällen använde vi till att ge rummet den rätta känslan av “grabbar-på-skidsemester”, en talang hälften av befolkningen saknar.

Det här blir årets sista inlägg. Egentligen borde jag väl sammanfatta året och ge löften inför det nya året. Men detaljerade analyser är ingenting jag orkar sätta mig ner och göra nu, och ser ingen anledning till att göra heller. Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu. Det kanske inte är optimalt, men det går alltid att trösta sig med att de finns de som har det värre. Sen tror jag inte det finns något optimalt. Det fantastiska livet där allting bara blir rätt och går på räls.

Livet ska vara osäkert, darrigt och ibland ska saker bara inte kännas perfekta. Ibland räcker det med att det bara känns rätt för stunden, och sen löser det sig till slut. Kanske inte alltid som jag tänkt mig, men på ett eller annat sätt gör det. Allting ordnar sig. Alltid. Det är mitt motto.

Visserligen är jag ganska osäker på om jag valt rätt väg. Men just nu känns det inte helt fel. Och så länge jag inte står på samma ställe, så länge jag utvecklas är jag nöjd. Jag inbillar mig att jag inte kommer ångra mig i efterhand så länge jag färdas framåt. Det tror jag ändå att jag gör. Kanske inte så snabbt som jag vill. Men så snabbt som jag orkar.

Jag kan ändå se konturerna till mina mål bakom dimbankarna. Detaljerna är otydliga. Men det gör ingenting. Kursen är utstakad, och det känns skönt. Nu måste jag själv bara försöka urskilja detaljerna, vilket är en nog så svår uppgift.

Nu upptäckte jag att på något sätt har jag lyckats svamla ihop en ganska känslosam analys av livet och framtiden. På gränsen till pretantiös. Usch. Förlåt. Det var inte meningen.

Jag avslutar med en resumé över julfirandet i Klövsjö med familjen. Efter ha tillbringat fem ångestfyllda timmar med att gissa på uppgifter i hållfasthetslära så slutade min termin. Förhoppningsvis klarade jag tentan. Tycker examinatorn att jag var lika duktig som jag själv tyckte att jag var, då får jag nog godkänt. Ibland gissade jag så bra på talen att till och med jag kunde övertyga mig själv om svaren nästan kunde stämma.

En volvo, två nära-döden-upplevelser och fjorton renar senare kom vi fram till Klövsjö klockan tre på natten. Jenny blev väldigt nöjd när jag väckte henne och förklarade att hon var tvungen att byta säng. Hon hälsade hjärtligt med ett avgrundsvrål som lät något en skruvad blandning av björn, iller och en zombie skulle kunna åstadkomma.

Första skiddagen kom jag och mina nya pjäxor överrens. Men det gjorde inte jag och ett hopp. Det fanns tre backar i Klövsjö. Bra backar och inga liftköer. Men efter ett tag blev det lite enformigt, så jag och Jonathan bestämde oss för att testa att hoppa lite. Jag är ingen hoppare. Jag tycker det är roligare när det går fort. Hursomhelst, första hoppet gick alldeles utmärkt. Jag gjorde tricket flygande spettet. Men jag överlevde.

Med nyvunnet självförtroende gav jag mig på det andra hoppet. Det var större än det första. Vilket jag upptäckte några hundradelar innan jag landade lika graciöst som en stelopererad elefant med stödhjul på den platta delen av hoppet där det uppenbarligen inte är tänkt att man ska landa. Jag avslutade hoppet med en väldigt lyckad noll-trettio strutsen. Det går till så att man lämnar skidorna på hoppet, och glider med huvudet före längs med landningen. Det är sexigt med fläskläpp.

Nu måste jag försöka avsluta den här sammanfattningen lite tidigare än vad jag tänkt, jag måste byta om och börja planera inför middagen. Men det gör inget, jag har egentligen inte så mycket mer intressant att berätta. Det har jag väl i och för sig aldrig…

Som jag skrev tidigare var jag på träningsläger i Sandviken, vi åkte på fredagmorgon och när vi kom dit tränade vi lite på förmiddagen. På eftermiddagen blev det bad och bastu och på kvällen blev det middag. En träning på lördagen och sen hämtade mamma och pappa mig för vidare färd till fjällen.

Efter att Jenny och jag, som sig bör inför en resa av det här slaget, utbytt de vanliga artighetsfraserna (vilket i mitt fall innebär att gnälla lite på hur hon placerat sig och sina grejer på ett väldigt dumt sätt i baksätet) påbörjade vi färden mot Åre. Både söndagen och måndagen var det kanonväder, vilket också innebar mycket folk i backarna och köer. Men det gick att leva med. Tisdagen var inte riktigt lika bra, mulet och snöblandat regn. Enligt resten av familjen var det ännu sämre idag (onsdag). Som tur är behövde inte jag bekymra mig eftersom jag tog tåget hem igår kväll. Ingen sovplats, och inte heller fönsterplats. Det är inte humor att försöka sova utan något att luta sig emot. Anlände till Stockholm 04.20 och var hemma hos mormor ungefär två timmar senare, en resa som under “normala tider” skulle ta maximalt en halvtimme, och kunde äntligen få sova ordentligt.

Jag hade tänkt börja recensera alla böcker jag läser också. Inte så långa, men någon mening eller sju och ett betyg.

Under påskhelgen har jag läst

• Madame Terror av Jan Guillou
• Snabba cash av Jens Lapidus
• Fly för livet av Helena Von Zweigbergk

Vi tar dem i ordning. Den första är ännu en del i Carl Hamilton serien, även om han inte har en så central roll i den här delen. Det här är ungefär som röd oktober, fast lite mer politik och massmedia inblandat. Jag gillar Janne, även om jag ibland tycker att han hoppar lite för mycket ibland och utelämnar delar. Gillar man Janne och Carl, läs!

Den andra handlar om droger. Eller snarare försäljningen av dem. De tankar jag
hade från början var en deckare fast från brottslingarnas sida, fungerar det? Och varför måste han skriva i slang? Kan han inte skriva korrekt svenska? Svaret på frågorna är att det går fantastiskt bra att skriva ur brottslingarnas synvinkel. Slangen är fortfarande lite störande, men det är möjligt att det gjorde att jag kunde leva mig in i berättelsen lite bättre. Måste läsas!

Så kommer vi till den sista boken… Av Helena von Zweigbergk. Det är hon som sitter och drygar sig som in i helvete i filmkrönikan. Ska alltid försöka vara så djup och så vidare. Hade jag vetat innan att det var hon som skrivit den här boken hade jag nog aldrig börjat läsa den. Själva grundhandlingen är väl hyfsad, hade hon skrivit ner den kanske hon fått ner handlingen till ungefär hundra sidor istället för de nu trehundra plågsamma sidorna. Om det var en sann händelse skriven av någon som upplevt det hela hade det varit försvarbart att fylla ut boken med tvåhundra sidor om längtan efter sin man och barn (huvudpersonen är en kidnappad kvinna), men jag tror knappast von Zwiegbergk upplevt detta. Ett exempel på utfyllnadsnonsens är:

“Taket är lågt och grått, det ser tungt ut, men med tankekfraft försöker jag få det att lätta, få trycket över bröstet att lätta. Friheten har himlens färg, tänker jag, och försöker föreställa mig himlen. Som tröst försöker jag projicera bilder i taket. på himlen, den har den knallblå färg som man kan se vackra klara sommardagar. Bara ett och annat luftigt vispat moln. Svalor visslar förbi, jag ligger på en filt i gräset, blundar mot solen och det är så skönt att inte kunna öppna ögonen mot den, att känna den obändiga ljusa kraften, att tvingas böja sig för den utan att kunna se och registrera.”

Jävligt vackert. Men det påstås att det är en kriminalroman, ingen diktsamling. Min teori är att hon skrivit dit kriminalroman för att kunna sälja mer av boken och lura mer folk att läsa hennes pretentiösa svammel. Om du ser den här boken, fly för livet!

Lördag

Pappa och mamma skjutsade mig till Arlanda tidigt på morgonen… Och framåt lunchtid steg två väldigt förvirrade svenskar av flygplanet på Innsbrucks flygplats. Vi lyckades otroligt nog skrapa ihop vårt baggage och hitta en plats på en av resebolagens bussar.

På bussen uppstod ytterligare förvirring. Det första faktorn var att reseledaren sa att “för ett par euro kunde man få tillbaka liftkortet utan extra kostnad”, en odödlig kommentar som kom att bli resans ledord. Den andra faktorn var att när vi ringde Tom, han vi tänkt bo hos, undrade han vart vi skulle bo…

Väl framme i Anton lyckades vi leta upp en buss som skulle ta oss ett par hundra meter upp i bergen, till byn Cristoph där Tom jobbade. Cristoph var tydligen någon slags lyxby, med hotell som hade minst fyra och en halv stjärnor, vilket vi fick reda på medan vi åt vår hundrakronors pizza.

Tom var lite oroad över att vi skulle bo där, eftersom han hade hört att det var “en kompis i ett par dagar” gällde. Men en natt skulle nog gå bra.

Efter lunchen tog vi bussen tillbaka till Anton och betalade våra liftkort och handlade lite frukost. Torra mackor och frukt, vilket var vår frukost under veckan.

Tillbaka i Cristoph fick vi reda på att Tom ansåg att det var fest som gällde ikväll. Först tänkte Robert och jag sova. Men Tom lyckades övertala mig. Robert vägrade. Jag borde ha gjort som Robert…

Vi förfestade lite i Toms rum, vilket var helt utan fönster, sen tog vi en Taxi ner till Anton. Det var skoj, dansade lite och träffade folk. Men kring tretiden upptäckte jag att Tom inte längre var med mig. Jag letade över hela Anton efter “the chinese guy” ringde honom på mobilen. Ingen som svarade. Senade förklarade han för mig att han var lite ledsen för att han inte hittat någon tjej. I vilket fall som helst hade han tagit en taxi tillbaka till Cristoph, utan att säga något till mig och trots att han lovat att betala taxin hem.

Eftersom jag inte hittade Tom tänkte jag att det var väl lika bra att åka tillbaka till Cristoph. Ringde honom upprepade gånger, ingen som svarade. Klockan var väl ungefär halv fyra när jag var tillbaka. Det var ungefär vid den tidpunkten som Tom stängde av telefonen, som han senare förklarade med att han tyckte den lät så mycket när han försökte sova.

Jag hade ingen nyckel, klockan var halv fyra på natten och det fanns ingen mobil att ringa på. Lösningen blev att sitta i receptionen på ett femstjärningt hotell med en väldigt trevlig receptionist. Det fanns en väldigt skön soffa där. Visserligen sa receptionisten att jag kunde berätta för mina vänner att jag sovit femstjärnigt, men jag vågade aldrig rikgit somna i soffan.

Framåt sextiden satte Robban på Toms telefon, och äntligen kunde någon låsa upp dörren åt mig så jag kunde få sova.

Söndag

Inte riktigt lika händelserik dag. Vi åkte mest skidor. Och beundrade berg. Är det något Österrike har gott om så är det berg. Tyvärr var inte skidåkningen riktigt vad vi hoppas på, plusgrader gjorde snön ganska slaskig och tung. Fötterna och benen värkte.

Måndag

Några minusgrader gjorde backarna mycket bättre än dagen innan. Inte så mycket mer att skriva, så jag fyller på med ett par godbitar från Tom.

“Alltså, i Anton är det kanske åttio procent killar och tjugo tjejer… Men på vissa klubbar är det åttio-åttio”.

>“Att bli pilot handlar till fem procent om skicklighet, tjugo tur och femtio uthållighet”

Tisdag

Mer skidåkning. Mer berg. Fortfarande några plusgrader.

Onsdag

Tog bussen till till ett annat område (Zurs och Lech). Det började mindre bra. Jag hoppade av i Zurs med mina skidor och Robbans snowboard. Det dumma var bara att Robert fortsatte till Lech. Men vi rättade till det lilla missödet och åkte resten av dagen.

På kvällen gick Robert och jag ut och festade med Frankie, en kille som på något sätt kände Tom lite. Frankie kom från Spanien som på något sätt var släkt med någon gammal österrikisk kung. Och i Östterrike behandlar man kungligheter just som kunglighter. Åtminstone om man heter Frankie är och världens socialaste kille.

Han fixade specialpris på alla ställen vi var på flirtade med servitriserna. Han var vår idol. Efter alldeles för många öl, lite jäger och dans åkte vi tillbaka till hotellet.

Aldrig har våra egentillverkade tempurmadreser varit så mjuka (egentillverkad tempurmadrass = skidjacka, termobyxor och matta).

Torsdag

Dagen började inget vidare, även om det var ganska väntat. Vinglade till toaletten, sen tillbaka till rummet. Tittade i byxfickan och fick en liten chock. Jag hade fem euro kvar att leva på under två dagar…

Men vi släpade oss ut i backen, liftkortet kostade ju en halv förmögenhet. Robert pinade sig igenom dagen och fick ångestattacker så fort han fick syn på något som kunde förknippas med Jaegermeister. Själv tyckte jag det var ganska lungt.

På kvällen träffade vi Frankie igen, han som var någon slags kunglighet, han hade fått för sig att vi skulle få en kväll vi skulle minnas resten av våra liv. Så vi gick till någon fin bar och han beställde in ett vin för femhundrak kronor. Sen snackade han lite med chefen. Det slutade med att vi fick vin och tilltugg för 2000-3000 kronor. Frankie har ingen aning om hur det skulle betalas, men det skulle lösa sig försäkrade Frankie.

Fredag

Vi tänkte vara ute hela dagen… Men våra planer grusades ganska fort. Det blåste storm och det enda vi kunde åka var barnbacken. Sju vändor där och vi tröttnade. Vi tog en buss ner till Anton där några backar var öppna.

Så vi åkte tillbaka till Cristoph packade ihop våra grejer och åkte tillbaka ner till Anton, bokade tågbiljetter sen gick ut på byn och åt, enligt rykten europas godaste, revbensspjäll och tog ett par öl innan vi tog nattåget till Innsbruck. På tåget träffade vi en skidåkare som nästan bad om ursäkt för snömängden och skidåkningen i år, och han lovade att om vi kom tillbaka nästa år skulle han guida oss off-pist.

Vi var framme i Innsbruck kring två, och jag ville ha något att äta… Så vi gick ut på stan, där allting var helt stängt. Förutom att par korvbilar där man fick slåss för att få sin korv, kösystemet verkade inte vara uppfunnet här. Vi gick tillbaka till tågstationen och somnade på ett par stolar.

Lördag

När vi vaknade tog vi bussen till flygplatsen, där sov vi lite mer. På skönare stolar. Sen fick vi äntligen gå ombord på planet och sova i ännu skönare stolar.

Så var sagan slut.