Snöcirkel

Derby

Det stod 2-2 i derbyt mot Hallstavik när jag blev inbytt, tjugo minuter senare, när matchen blåstes av stod det 5-2. Ni kan dra era egna slutsatser. Slutsatser som involverar ett sämre och slutkört motstånd eller lyckliga omständigheter undanbedes. Alla slutsatser som hänvisar till min insats välkomnas.

Vansbro

Vattentemperaturen var knappt sexton grader när jag hoppade ner i Vanån för att simma Vansbrosimmets tre kilometer. Första reaktionen hamnade någonstans mellan köldchock och uppfriskande, men när jag väl lyckats navigera mig igenom det värsta stimmet av simmare och kunde börja simma i mitt eget tempo var kylan sedan länge glömd. Med ungefär åtthundrafemtio meter kvar svängde vi av från Vanån och började simma upp för Västerdalälven. Det var här det smärre kaoset började.

Den sista biten av banan kantades av en brygga som låg längs med stranden. Fördelen med att simma längs med bryggan var att strömmen var som svagast där, redan ett par meter ut från bryggan var strömmen så pass stark att det nästan var omöjligt att simma där. Resultatet var en smal korridor där väldigt många simmare gjorde sitt bästa för att ta sig i mål, vilket ledde till att oavsiktliga sparkar och slag delades ut till både höger och vänster. Men efter en kamp mot både strömmen och simmare lyckades jag ta mig i mål på ganska exakt en timme, och till skillnad från de andra klassikertävlingarna utan någon smärta. Jag skulle vilja beskriva känslan som en fräscht uppfriskande utmattning.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Vansbrosimmet var ungefär så lätt som jag hade förväntat mig att det skulle vara och att jag förmodligen inte kan se fånigare ut än med en tajt våtdräkt, en grön badmössa och ett par simglasögon.

Värk

I söndags skruvade jag upp volymen på steron och gick ut i solen på baksidan för att styrketräna lite. Idag har jag en sådan träningsvärk att under- och överarmen måste bilda en rät vinkel för annars värker det. Nu förstår jag hur en T-Rex hade upplevt jobbet som brevbärare.

Runt Vättern (filmen)

Jag tyckte filmen jag klippte ihop var så käck att den fick ett alldeles eget inlägg.

Runt Vättern

I lördags så cyklade jag iväg från Motalas hamn halv fyra på morgonen. Jag var tillbaka strax före klockan åtta, ungefär sexton timmar senare, efter att ha trampat mig runt Vättern. Jag hade förväntat mig att Vättenrundan skulle bli det tuffaste klassikerloppet, men till min förvåning var det faktiskt det lättaste.

Morgon
Jag hade förväntat mig att den där dryga känslan där det började göra ont i rygg, rumpa och lår skulle infinna sig redan efter tio mil. Men efter tio mil var jag inte ens i närheten av den känslan. Det kändes faktiskt hur bra som helst. Inte förrän femton – tjugo mil började det ta emot en aning och endast de sista fem milen blev sådär dryga som jag hade förväntat mig att halva loppet skulle vara. Rumpsmärtan var helt acceptabel den med, det var bara i slutet på loppet när jag skulle hoppa på cykeln igen efter en av våra raster som det kändes allt annat än bra. Men efter ett par minuter hade stjärten domnat bort och det kändes helt okej igen.

Eftersom det här var ett extrainsatt lopp för klassikerdeltagare skiljde det sig lite från den riktiga Vätternrundan. Till att börja med fanns det inga avspärrningar, så vi cyklade tillsammans med övrig trafik, vilket stundtals skapade en viss irritation hos våra medtrafikanter. Sen fanns det inga depåer som i det riktiga loppet, men däremot hade vi vår egen följebil, som stannade på de platser där depåerna brukar ligga. Där bjöds det på sportdryck, vatten, bananer, risifrutti, brödbullar, chips och godis. Hur många bullar jag tryckte i mig under dagen vill jag inte ens tänka på. Sen tror jag inte Ahlgrens bilar någonsin smakat så gott som de gjorde i lördags.

Men den största skillnaden jämfört med den riktiga Vättenrundan var att man var tvingad att hålla ihop med sin grupp under hela loppet. Det hade både sina för- och nackdelar. Nackdelen var att om någon ramlade eller fick punktering tvingades hela gruppen stanna att vänta. I vår grupp hade vi fyra sådana incidenter. Dessutom hade vi väldigt generösa pauser, vilket visserligen var skönt, men oftast tyckte jag att de blev lite väl långa. Den stora fördelen var att vi cyklade som en grupp. Det första våra ledare gjorde var nämligen att instruera oss i konsten att cykla i grupp, vilket i princip betyder att man cyklar på led och turas om att ligga längst fram. En taktik som jag underskattat rejält. Jag hade uppfattningen att den lilla vinsten i minskat luftmotstånd inte övervägde risken med att cykla så nära varandra. Men nu har jag helt ändrat åsikt. Vid cykelturen till och från skolan kvittar det. Men vid en tur på trettio mil så gör det faktiskt ganska stor skillnad att inte behöva ta hela luftmotståndet på egen hand.

Förmodligen hade jag klarat av att cykla i en något snabbare grupp. Vår grupp tog kom runt på dryga sexton timmar, men jag hade anmält mig till en grupp som siktade på tretton till femton timmar. Hade inga incidenter inträffat och hade vi kortat ner pauserna något hade vi förmodligen tagit oss runt på det också. Men hade jag cyklat den riktiga Vättenrundan på egen hand, och därmed inte behövt vänta och kunna ta lite kortare pauser, tror jag ändå inte det gått så mycket snabbare. För när vi väl cyklade så höll vi ett ganska hyfsat tempo. Jag är övertygad om att jag inte skulle kunna hålla det tempot på egen hand i trettio mil, så i slutändan tror jag för- och nackdelarna jämnade ut sig.

Patrik och Johan var och hämtade mig, och filmade och tog lite kort också. Så får jag tummen ur och jag har tid och lust – kanske jag klipper ihop en liten film också.

Roslagsrundan

På lördag gäller det. Jag, silverpilen (min cykel) och trettio mil landsväg. Det kommer inte att gå fort och det kommer att göra ont, men jag ska nog lyckas ta mig runt Vättern.

Igår generalrepeterade jag genom att cykla Roslagsrundan. Inför loppet hade jag införskaffat nya och smalare däck, pedaler med clips, en hållare för vattenflaskan och ett par cykelbyxor. Jag är nöjd med alla mina köp, men nöjdast är jag över min cykelbyxor. Efter tretton mil med cykelbyxor hade jag ungefär lika ont i röven som efter sju mil utan.

Jag startade med första gruppen. Så mycket mer blev det inte med första startgruppen. De stack iväg redan i första kurvan. Kvar var jag och en till cyklist som jag tog rygg på samtidigt som jag försökte få mina skor att fästa i pedalerna. När jag väl fått fast dem var det bara att trampa på i regnet.

Efter sisådär en mil noterade jag ett konstigt ljud men jag kunde inte riktigt lokalisera källan. Jag misstänkte att det var växlarna eller mina byxor. Men efter två och en halv mil konstaterade jag att ljudet jag hörde var luft som pyste ut ur ett hål i däcket. Slutsatsen var inte så svår att dra med tanke på att jag i princip cyklade på fälgen. Närmaste vätskekontroll låg bara några kilometer bort, så det var bara att börja gå. Efter en stund hittade en funktionär mig och jag fick skjuts den sista biten. Sen fick jag stå en bra stund i regnet och vänta innan någon med en extraslang dök upp. Men när han väl dök upp bytte han slang på bara ett par minuter. Sen var det bara att ge sig av igen.

Halvvägs – och tillbaka i Norrtälje – fick jag reda på att sexton hade brutit och jag var väldigt frestad att göra detsamma. Men jag behövde träningen, så jag bestämde mig för att fortsätta. Andra varvet gick över förväntan faktiskt, tyckte att jag höll ett ganska bra tempo och inga punkteringar. De sista två milen sprack det till och med nästan upp.

Cykla

I fredags var jag ledig. Det första jag gjorde på morgonen var att försöka slingra mig ur de lösa planer om att cykla till Stockholm som jag och Jonas hade gjort upp. Men när han gick med på att skjuta upp avfärden, och därmed komma lite sent till sitt möte i skolan, kunde jag inte slingra mig undan.

Klockan elva gav vi oss av. Ungefär tre timmar och fyrtiofem minuter senare var vi framme i Stockholm. Medan jag cyklade vidare mot Lappkärrsberget och mitt korridorsrum fortsatte Jonas till skolan. Medan jag satt i lugn och ro och arbetade på mitt projektarbete samtidigt som jag åt en stadig lunch utsattes Jonas för ett grupptryck på hög nivå i skolan. Enligt vissa av våra klasskamrater var man tydligen en mes om man inte cyklade hem igen. Eftersom Jonas, efter dessa grova påtryckningar, bestämde sig för att cykla hem igen kunde jag förstås inte vika ner mig.

Klockan fem påbörjade vi färden hem. De första två milen gick förvånansvärt bra. Förutom lite ont i rumpan kändes det faktiskt bra. Men efter tre mil började det bli tråkigt, efter fem mil blev det ganska smärtsamt och efter sex mil började det bli svårt att avgöra om det gjorde mest ont i rumpan eller benen. Den sista milen var mest mörk, kall och jävlig.

När jag tänker på att det där bara var en halv vätternrunda känns det “lite sådär”. Så här i efterhand var det inte heller särskilt intelligent att cykla femton mil dagen innan match. På lördagen spelade vi, Roslagsbro IF, nämligen vår sista träningsmatch för säsongen mot LEIF. Vi vann med 3-1, men det var knappast min förtjänst.

Cykelturen borde jag egentligen ha skrivit om i helgen, men sen kom en piratdom i vägen, men eftersom jag så hemskt gärna vill att mina tre läsare ska veta vilken otroligt hjälteinsats Jonas och min cykeltur var skrev jag ihop det här inlägget. Jag höll också på att skriva på ett inlägg som handlade om Annika Östberg Deasy förra veckan, men som jag skrotade när jag kände att jag inte kunde få ut min frustration kring ämnet utan att låta som en rabiat galning som förespråkar livstidstraff utan någon som helst form av vård. En som lyckades betydligt bättre var Johan Croneman som i DN skrev en artikel om att svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg.

Värdefullt liv

I torsdags hade jag en tenta i FEM (Finita Element Metoden) för ingenjörstillämpningar, vilket inte var en särskilt trevlig upplevelse. Eller för att tala klarspråk, tentan sög getpung. Men enligt facit hade jag rätt på första uppgiften och en deluppgift, så om jag har lite tur och får full poäng på de uppgifterna räcker det till komplettering.

I helgen har jag mest snorat och försökt knåpa ihop två sidor etiskt dravel om bland annat huruvida liv kan värderas i pengar. Etik och teknisk högskola är två begrepp som inte brukar vara förknippade, men som en del i vårt projektarbete ska vi delta i ett par småkurser i karriärplanering, yrkesetik och entrepenörskap. Nu håller vi alltså på med etikdelen, och på ett sätt är det ganska skönt att få flumma till det med lite ordbajsning som omväxling från alla ekvationer och beräkningar. Min slutsats blev i alla fall att liv kan värderas i pengar.

Idag fick jag reda på att jag får cykla Vättenrundan trots allt. Startplatserna tog slut rekordtidigt i år, inte särskilt kul med tanke på mitt lilla klassiker-projekt. När även de reserverade platserna för klassiker-deltagare tog slut såg det ganska mörkt ut. Men nu har det ljusnat, det verkar som om jag kan få cykla ett extralopp två veckor innan den riktiga Vätternrundan. Jag anmälde mig i helgen och fick ett svar idag som hälsade mig välkommen till Motala. Varför ordnar det sig alltid för mig?!

Stängda spår

Jag kom fram i alla fall. Men det tog sin lilla tid, i elva timmar och tjugonio minuter var jag ute och harvade i spåren mellan Sälen och Mora. Det var faktiskt inte en helt angenäm upplevelse, och nej det är inte skönt när det är över. Det var en befrielse att känna att nu behöver jag inte åka mer skidor, men benen som hade värkt under de senaste sex milen slutade inte helt magiskt att värka för att en viss linje har passerats. Det är lite synd, så nästa år borde de införa någon slags drogstation direkt efter målgången, en liten cocktail av droger och smärtstillande borde garantera att efter målgång så är smärtan borta och kvar finns bara lycka.

Vasaloppet

Det finns egentligen inte så mycket att säga om loppet. Jag upplevde det som en enda lång uppförsbacke, även om resten av världen påstår att Sälen faktiskt ligger på en högre höjd än Mora. Jag kände jag mig aldrig direkt trött, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på min inte så imponerande tid, däremot hade jag väldigt ont i benen. Rent psykologiskt var det som jobbigast någonstans kring halva loppet. Det var något med insikten om att jag då hade åkt mer längdskidor än jag någonsin gjort i hela mitt liv och nu skulle åka lika långt till som fick mig att misströsta en aning.

Inför nästa år ska jag försöka träna lite mer på själva skidåkningen och se till att vara betydligt uthålligare i armar och axlar. Nu fastnade det visserligen en massa snö under skidorna som fungerade som en effektiv glidmördare, men med lite bättre glid finns det mycket tid att tjäna på att staka istället för att, som jag gjorde nu, gå i nästan nio mil. De öppna spåren var inte heller så öppna i år, under delar av loppet var det något spårliknande jag tvingades sladda runt i. Men det var inte bara jag som upplevde förhållandena som jobbiga, många erfarna löpare påstod att de åkt på ungefär en timme mer än vad de brukar åka på.

Men som sagt, jag kom fram, skitsamma på vilken tid. För mig var det sträckan som var utmaningen det här året, att jaga tider får bli något för framtiden.