Runt Vättern

I lördags så cyklade jag iväg från Motalas hamn halv fyra på morgonen. Jag var tillbaka strax före klockan åtta, ungefär sexton timmar senare, efter att ha trampat mig runt Vättern. Jag hade förväntat mig att Vättenrundan skulle bli det tuffaste klassikerloppet, men till min förvåning var det faktiskt det lättaste.

Jag hade förväntat mig att den där dryga känslan där det började göra ont i rygg, rumpa och lår skulle infinna sig redan efter tio mil. Men efter tio mil var jag inte ens i närheten av den känslan. Det kändes faktiskt hur bra som helst. Inte förrän femton – tjugo mil började det ta emot en aning och endast de sista fem milen blev sådär dryga som jag hade förväntat mig att halva loppet skulle vara. Rumpsmärtan var helt acceptabel den med, det var bara i slutet på loppet när jag skulle hoppa på cykeln igen efter en av våra raster som det kändes allt annat än bra. Men efter ett par minuter hade stjärten domnat bort och det kändes helt okej igen.

Eftersom det här var ett extrainsatt lopp för klassikerdeltagare skiljde det sig lite från den riktiga Vätternrundan. Till att börja med fanns det inga avspärrningar, så vi cyklade tillsammans med övrig trafik, vilket stundtals skapade en viss irritation hos våra medtrafikanter. Sen fanns det inga depåer som i det riktiga loppet, men däremot hade vi vår egen följebil, som stannade på de platser där depåerna brukar ligga. Där bjöds det på sportdryck, vatten, bananer, risifrutti, brödbullar, chips och godis. Hur många bullar jag tryckte i mig under dagen vill jag inte ens tänka på. Sen tror jag inte Ahlgrens bilar någonsin smakat så gott som de gjorde i lördags.

Men den största skillnaden jämfört med den riktiga Vättenrundan var att man var tvingad att hålla ihop med sin grupp under hela loppet. Det hade både sina för- och nackdelar. Nackdelen var att om någon ramlade eller fick punktering tvingades hela gruppen stanna att vänta. I vår grupp hade vi fyra sådana incidenter. Dessutom hade vi väldigt generösa pauser, vilket visserligen var skönt, men oftast tyckte jag att de blev lite väl långa. Den stora fördelen var att vi cyklade som en grupp. Det första våra ledare gjorde var nämligen att instruera oss i konsten att cykla i grupp, vilket i princip betyder att man cyklar på led och turas om att ligga längst fram. En taktik som jag underskattat rejält. Jag hade uppfattningen att den lilla vinsten i minskat luftmotstånd inte övervägde risken med att cykla så nära varandra. Men nu har jag helt ändrat åsikt. Vid cykelturen till och från skolan kvittar det. Men vid en tur på trettio mil så gör det faktiskt ganska stor skillnad att inte behöva ta hela luftmotståndet på egen hand.

Förmodligen hade jag klarat av att cykla i en något snabbare grupp. Vår grupp tog kom runt på dryga sexton timmar, men jag hade anmält mig till en grupp som siktade på tretton till femton timmar. Hade inga incidenter inträffat och hade vi kortat ner pauserna något hade vi förmodligen tagit oss runt på det också. Men hade jag cyklat den riktiga Vättenrundan på egen hand, och därmed inte behövt vänta och kunna ta lite kortare pauser, tror jag ändå inte det gått så mycket snabbare. För när vi väl cyklade så höll vi ett ganska hyfsat tempo. Jag är övertygad om att jag inte skulle kunna hålla det tempot på egen hand i trettio mil, så i slutändan tror jag för- och nackdelarna jämnade ut sig.

Patrik och Johan var och hämtade mig, och filmade och tog lite kort också. Så får jag tummen ur och jag har tid och lust – kanske jag klipper ihop en liten film också.