Snöhjul

First snow

Så här i efterhand kanske jag borde ha bytt till vinterdäck förra helgen.

Sjukmage

Idag skulle jag egentligen ha åkt på en all-inclusive-vecka hos en potentiell framtida arbetsgivare. Men jag tvingades att gå skytteltrafik mellan toaletten och sängen hela natten. Visserligen verkar tendensen vara att turtätheten kommer att minska under dagen. Det baserar jag på att det inte finns så mycket mer att lasta av.

Strandsatt

En vulkan på Island satte stopp för hotellvistelse och lägenhetsvisning i Linköping. Addera sedan helgtjänst nästa vecka och helt plötsligt blev vistelsen här tre veckor lång. Men en spelkonsol och lite snask senare känns det helt plötsligt riktigt bra.
Xbox och snask

Nattpass

Igår natt blev jag väckt mitt i natten och beordrad att genomföra ett transportuppdrag. En förkylning är såklart inget mitt befäl tar hänsyn till. Inte heller blev det någon sovmorgon dagen efter, för en av mina rumskamrater vrider och vänder sig likt en roterade projektil i sängen.

Då föredrar jag nästan logementet. Där kan ostört sova mina åtta timmar per natt.

Men förutom att jag behövde gå upp mitt i natten för att hämta på krogen, att jag inte riktigt fick sova ut morgonen därpå och att jag blev utpressad till att tillbringa förmiddagen på en loppis så finns det egentligen bara fördelar med att vara hemma.

Kovändning

Kossor är fan dummare än tåget.

Idag skulle jag hjälpa Linas pappa att fösa några kossor från en hage till ladugården. Tio stycken fån till ungkossor stod och väntade på oss vid grinden till hagen. Men trots öppen grind, glada tillrop och diverse hot stod de bara där och glodde. Åtminstone till en av kossorna fick ett nervöst sammanbrott och började skena iväg genom hagen, med resterande kossor hack i häl.

Så det var bara att promenera igenom halva hagen och fösa tillbaka dem till grinden för ett nytt försök. Återigen blev en av kossorna lite stirrig och började skena, och när en börjar skena så ska såklart resterande nio dumjävlar också skena. Den här gången nöjde de sig inte med halva hagen utan genomförde en språngmarsch till andra änden av den. Så det var bara att gå tillbaka för att hämta dem en andra gång.

I andra änden av hagen stod åtta kossor och glodde på oss, det vill säga alla kossor förutom två. De sista två hade bestämt sig för att ge sig av på en egen liten utflykt. Efter en svettig löprunda över åkermarkerna lyckades jag fösa tillbaka dem till resten av fånen. Där stod Mats och lockade med en näve hö som korna glodde lystet på. Sen gick de som ett snällt tåg genom hela hagen och följde höet hela vägen fram till grinden. Där lyckades de med sin fantastiska fantasi att föreställa sig en stängd grind. Men efter att ha slängt ut lite hö på vägen vågade de sig igenom. Knappt. När det väl började se lovande ut började spånen såklart skena igen. Fantastisk fantasi har de i alla fall, för de lyckades helt fantisera bort stänglset och skenade rätt igenom det. Efter en djup suck gick Mats med tunga steg tillbaka genom hagen för att locka tillbaka dem med hjälp av höet.

Efter en stund kom de tågande genom hagen. Ett tåg med ett samlad intelligenskvot någonstans i närheten av en jordnöt. Den här gången hade vi taktiken klar, vi skulle hålla oss väldigt passiva, låta kossorna ta sin tid och vi hade slängt ut hö längs vägen för att locka ut dem. Men en av kossorna tänkte ge sig iväg åt fel håll. Men att försöka förklara det för kossan genom att fösa den var tydligen en dålig idé, för kossan blev rädd och började skena tillbaka genom hagen, med resten av sina nio idiotkompisar i släptåg.

Jag gick efter dem beväpnad med en knippe hö för att lura tillbaka dem till grinden. Men när jag väl hämtat tillbaka dem stod Lina ensam kvar vid grinden, det visade sig att de andra fyra kofösarna gett upp och gått hem. Till en början vägrade jag att gå hem, att erkänna sig besegrad av tio kossor kändes verkligen inte som ett alternativ. Men jag insåg också att om vi skulle försöka göra det på egen hand skulle det förmodligen sluta med tio kvigor utspridda över hela Roslagsbrobygen.

Så, Kossorna – Mänskligheten 1-0.

Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

Provisorisktpass

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.

Aten

Tidigt
Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Två bilder
Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan. När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Matkollage
Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Aten
Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Aten
Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Aten
Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden. Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Aten
Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..

Rom

Alla vägar leder till Rom. Vi tog en väg dit via Lyon, där bytte vi tåg och fick oss sedan en liten lektion i fransk/schweiska tågförfaranden. Det är nämligen viktigt att välja rätt tågvagn eftersom tågen delar upp sig efter vägen.

Först meddelades via högtalare något om Geneve på franska. Vi frågade en fransk dam bredvid oss vad som hade sagts, och hon pekade frenetiskt i tågets riktning. Med facit i hand kan jag säga att vi hade förstått hennes ivriga gestikulerande rätt. Problemet var bara att det inte gick att gå mellan vagnarna. Att försöka byta vagn när den stannade vid stationerna var i princip omöjligt. Tåget stannade i bara ett par sekunder, tillräckligt för att hinna av, men inte tillräckligt för att hinna till nästa vagn med all packning. Mardrömsscenariot spelades upp varje gång tåget började sakta in. Nu kommer de koppla loss skiten och vi kommer hamna i någon alpby och missa nattåget till Rom. Men efter en stund lyckades vi få tag på en fransk tjej som förklarade för oss att precis innan tåget delar sig så skulle det stanna en längre stund så att de som hade tagit fel vagn fick en möjlighet att byta.

När vi väl kom på nattåget till Rom så gick vi och la oss direkt. Men så mycket sömn blev det inte. Hela natten steg det av och på folk, och jag tror inte en jävel som hade den stora äran att få dela kupé med oss bemödade sig med att dra igen dörren.

Rom
Det första vi gjorde när vi kom fram till Rom var att – förutom att ordna boende och kolla när färjorna till Grekland gick – åka på en sightseeingtur med buss. Trevligt sätt att se staden, fast värmen gjorde att vi kände oss som två fiskpinnar i en rullande wokpanna.

Rom
Det stiliga paraplyet Lina fick av mig gav lite skugga.

Rom
För många kanske Fontana Di Trevi fångar blicken när man kommer ut på det lilla torget som omger fontänen, men inte Lina. Henne imponerar man inte särskilt lätt på, hon gav den en snabb blick innan hon tittade vidare på några armband i ett litet stånd. Eftersom det var så förbannat varmt retirerade vi till hotellrummet och luftkonditioneringen och samlade krafter inför den lite svalare kvällen istället.

Rom
Lina hittade på en rolig lek, att försöka hålla balansen på det lilla staketet. Nej, jag kunde inte dra upp strumporna längre. Fråga inte mer nu.

Rom

Rom

Rom
Vi avslutade kvällen med en romantiskt gourmetmiddag på en liten skotsk restaurang. Namnet står på parasollet uppe till höger i bilden. Efter det knallade vi tillbaka till hotellet. Dagen därpå gick vi upp tidigt för att hinna med tåget till Bari på Italiens östkust. Därifrån skulle vi ta färjan till Grekland, en nätt liten resa på sexton timmar.

Rom
Vi hade inga hytter, men eftersom det var ganska lite folk på färjan kunde vi sno åt oss två flygplansstolar. Själv sov jag på golvet. Heltäckningsmattan var inte alls tokig, bara tolv snäpp hårdare än sängarna på nattåget till Rom.

Paris

Stad
Vi började med att ordna ett hotell. Sedan traskade vi runt lite och tog några av de obligatoriska “mig-med-känd byggnad-i-bakgrunden”-korten. Vår andra dag i Paris inledde vi med att strosa runt på en marknad, jag vågar inte ta risken att försöka skriva ut namnet på franska, så jag nöjer mig med att kalla det Linas paradis. På bilden där Lina står framför Sacré Coeur kan vi se henne utföra det alla senaste inom handgester, v-trek-tecknet med en gnutta hårdrock.

Tre bilder

Bro

Att äta, eller att inte äta – det är frågan. Svaret är alltid att äta.

Tunnelbana
Efter lunchen tog vi tåget till Versaille. Medan vi stod på perrongen och väntade passade Lina på att beundra taket. Eller något.

Versaille
Ett tag lyckades jag nästan övertyga Lina om att de använde den stora dammen för att åka vattenskidor. Men min historia med femton superstarka roddare och en glatt vinkade Loiux XIV var tydligen inte tillräckligt övertygande. Inte heller min historia om världens längsta fotbollsplan eller hästkapplöpningar i trädgården gick hem.

Versaille

Two
Här sneglar hon upp mot taket igen. Kanske har flickan en takfetisch. Sen hittade Lina sin alldeles egna pizzeria.

Notre

Så har vi ett sådant där kort med en känd byggnad igen.

Finger
Lina visar fingret åt mig. Eller så är det åt det åt de så kallade gångarna i Paris tunnelbana, labyrinter eller katakomber känns mer passande. Hur som helst, han som designade tunnelbanestationerna i Paris hade förmodligen sniffat något olämpligt. Typ lukten av mina strumpor efter att ha gått runt en hel dag i trettiogradig värme.

Eiffel

Eiffel
Efter att ha bett snällt, tjatat och hotat lyckades jag få med mig höjdrädda Lina upp i en skyskrapa. Sen hade vi tänkt knalla upp till första våningen i Eiffeltornet. Men det gick bara hissar, och vi hade ingen lust att betala, så vi skådade upp i tornets rektum istället. Det sista vi gjorde var att promenera igenom snuskkvarteren, sätta oss en stund utanför Moulin Rouge, och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Hem

Berlin

Malmo

Lina blickar ut över Öresund. Hon är skitsur. Anledningen är att jag retat henne för hennes jättepackning sisådär halva tågresan ner till Malmö. Innan nattåget till Berlin gick traskade vi runt lite i Malmö.

Malmo

Berlin

Vi anlände till Berlin strax före klockan slog “alldeles-för-jävla-tidigt-för-att-gå-upp”. Efter en kort morgonvandring i ett nästan folktomt Berlin gick vi och hängde på låset till riksdagskupolen.

Riksdagshus

Gratis inträde och fiffiga ljudguider som förklarade vad det var man såg i spiralgången på väg upp till kupolens topp. Trevligt.

Nattag

Större delen av tiden innan vi hoppade på nattåget till Paris gick till att gå runt i affärer. Men vi lyckades klämma in ett besök på DDR-museet.