Snöhjul

First snow

Så här i efterhand kanske jag borde ha bytt till vinterdäck förra helgen.

Sjukmage

Idag skulle jag egentligen ha åkt på en all-inclusive-vecka hos en potentiell framtida arbetsgivare. Men jag tvingades att gå skytteltrafik mellan toaletten och sängen hela natten. Visserligen verkar tendensen vara att turtätheten kommer att minska under dagen. Det baserar jag på att det inte finns så mycket mer att lasta av.

Strandsatt

En vulkan på Island satte stopp för hotellvistelse och lägenhetsvisning i Linköping. Addera sedan helgtjänst nästa vecka och helt plötsligt blev vistelsen här tre veckor lång. Men en spelkonsol och lite snask senare känns det helt plötsligt riktigt bra.
Xbox och snask

Nattpass

Igår natt blev jag väckt mitt i natten och beordrad att genomföra ett transportuppdrag. En förkylning är såklart inget mitt befäl tar hänsyn till. Inte heller blev det någon sovmorgon dagen efter, för en av mina rumskamrater vrider och vänder sig likt en roterade projektil i sängen.

Då föredrar jag nästan logementet. Där kan ostört sova mina åtta timmar per natt.

Men förutom att jag behövde gå upp mitt i natten för att hämta på krogen, att jag inte riktigt fick sova ut morgonen därpå och att jag blev utpressad till att tillbringa förmiddagen på en loppis så finns det egentligen bara fördelar med att vara hemma.

Kovändning

Kossor är fan dummare än tåget.

Idag skulle jag hjälpa Linas pappa att fösa några kossor från en hage till ladugården. Tio stycken fån till ungkossor stod och väntade på oss vid grinden till hagen. Men trots öppen grind, glada tillrop och diverse hot stod de bara där och glodde. Åtminstone till en av kossorna fick ett nervöst sammanbrott och började skena iväg genom hagen, med resterande kossor hack i häl.

Så det var bara att promenera igenom halva hagen och fösa tillbaka dem till grinden för ett nytt försök. Återigen blev en av kossorna lite stirrig och började skena, och när en börjar skena så ska såklart resterande nio dumjävlar också skena. Den här gången nöjde de sig inte med halva hagen utan genomförde en språngmarsch till andra änden av den. Så det var bara att gå tillbaka för att hämta dem en andra gång.

I andra änden av hagen stod åtta kossor och glodde på oss, det vill säga alla kossor förutom två. De sista två hade bestämt sig för att ge sig av på en egen liten utflykt. Efter en svettig löprunda över åkermarkerna lyckades jag fösa tillbaka dem till resten av fånen. Där stod Mats och lockade med en näve hö som korna glodde lystet på. Sen gick de som ett snällt tåg genom hela hagen och följde höet hela vägen fram till grinden. Där lyckades de med sin fantastiska fantasi att föreställa sig en stängd grind. Men efter att ha slängt ut lite hö på vägen vågade de sig igenom. Knappt. När det väl började se lovande ut började spånen såklart skena igen. Fantastisk fantasi har de i alla fall, för de lyckades helt fantisera bort stänglset och skenade rätt igenom det. Efter en djup suck gick Mats med tunga steg tillbaka genom hagen för att locka tillbaka dem med hjälp av höet.

Efter en stund kom de tågande genom hagen. Ett tåg med ett samlad intelligenskvot någonstans i närheten av en jordnöt. Den här gången hade vi taktiken klar, vi skulle hålla oss väldigt passiva, låta kossorna ta sin tid och vi hade slängt ut hö längs vägen för att locka ut dem. Men en av kossorna tänkte ge sig iväg åt fel håll. Men att försöka förklara det för kossan genom att fösa den var tydligen en dålig idé, för kossan blev rädd och började skena tillbaka genom hagen, med resten av sina nio idiotkompisar i släptåg.

Jag gick efter dem beväpnad med en knippe hö för att lura tillbaka dem till grinden. Men när jag väl hämtat tillbaka dem stod Lina ensam kvar vid grinden, det visade sig att de andra fyra kofösarna gett upp och gått hem. Till en början vägrade jag att gå hem, att erkänna sig besegrad av tio kossor kändes verkligen inte som ett alternativ. Men jag insåg också att om vi skulle försöka göra det på egen hand skulle det förmodligen sluta med tio kvigor utspridda över hela Roslagsbrobygen.

Så, Kossorna – Mänskligheten 1-0.

Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

Provisorisktpass

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.

Aten

Tidigt
Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Två bilder
Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan. När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Matkollage
Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Aten
Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Aten
Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Aten
Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden. Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Aten
Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..

Rom

Alla vägar leder till Rom. Vi tog en väg dit via Lyon, där bytte vi tåg och fick oss sedan en liten lektion i fransk/schweiska tågförfaranden. Det är nämligen viktigt att välja rätt tågvagn eftersom tågen delar upp sig efter vägen.

Först meddelades via högtalare något om Geneve på franska. Vi frågade en fransk dam bredvid oss vad som hade sagts, och hon pekade frenetiskt i tågets riktning. Med facit i hand kan jag säga att vi hade förstått hennes ivriga gestikulerande rätt. Problemet var bara att det inte gick att gå mellan vagnarna. Att försöka byta vagn när den stannade vid stationerna var i princip omöjligt. Tåget stannade i bara ett par sekunder, tillräckligt för att hinna av, men inte tillräckligt för att hinna till nästa vagn med all packning. Mardrömsscenariot spelades upp varje gång tåget började sakta in. Nu kommer de koppla loss skiten och vi kommer hamna i någon alpby och missa nattåget till Rom. Men efter en stund lyckades vi få tag på en fransk tjej som förklarade för oss att precis innan tåget delar sig så skulle det stanna en längre stund så att de som hade tagit fel vagn fick en möjlighet att byta.

När vi väl kom på nattåget till Rom så gick vi och la oss direkt. Men så mycket sömn blev det inte. Hela natten steg det av och på folk, och jag tror inte en jävel som hade den stora äran att få dela kupé med oss bemödade sig med att dra igen dörren.

Rom
Det första vi gjorde när vi kom fram till Rom var att – förutom att ordna boende och kolla när färjorna till Grekland gick – åka på en sightseeingtur med buss. Trevligt sätt att se staden, fast värmen gjorde att vi kände oss som två fiskpinnar i en rullande wokpanna.

Rom
Det stiliga paraplyet Lina fick av mig gav lite skugga.

Rom
För många kanske Fontana Di Trevi fångar blicken när man kommer ut på det lilla torget som omger fontänen, men inte Lina. Henne imponerar man inte särskilt lätt på, hon gav den en snabb blick innan hon tittade vidare på några armband i ett litet stånd. Eftersom det var så förbannat varmt retirerade vi till hotellrummet och luftkonditioneringen och samlade krafter inför den lite svalare kvällen istället.

Rom
Lina hittade på en rolig lek, att försöka hålla balansen på det lilla staketet. Nej, jag kunde inte dra upp strumporna längre. Fråga inte mer nu.

Rom

Rom

Rom
Vi avslutade kvällen med en romantiskt gourmetmiddag på en liten skotsk restaurang. Namnet står på parasollet uppe till höger i bilden. Efter det knallade vi tillbaka till hotellet. Dagen därpå gick vi upp tidigt för att hinna med tåget till Bari på Italiens östkust. Därifrån skulle vi ta färjan till Grekland, en nätt liten resa på sexton timmar.

Rom
Vi hade inga hytter, men eftersom det var ganska lite folk på färjan kunde vi sno åt oss två flygplansstolar. Själv sov jag på golvet. Heltäckningsmattan var inte alls tokig, bara tolv snäpp hårdare än sängarna på nattåget till Rom.

Paris

Stad
Vi började med att ordna ett hotell. Sedan traskade vi runt lite och tog några av de obligatoriska “mig-med-känd byggnad-i-bakgrunden”-korten. Vår andra dag i Paris inledde vi med att strosa runt på en marknad, jag vågar inte ta risken att försöka skriva ut namnet på franska, så jag nöjer mig med att kalla det Linas paradis. På bilden där Lina står framför Sacré Coeur kan vi se henne utföra det alla senaste inom handgester, v-trek-tecknet med en gnutta hårdrock.

Tre bilder

Bro

Att äta, eller att inte äta – det är frågan. Svaret är alltid att äta.

Tunnelbana
Efter lunchen tog vi tåget till Versaille. Medan vi stod på perrongen och väntade passade Lina på att beundra taket. Eller något.

Versaille
Ett tag lyckades jag nästan övertyga Lina om att de använde den stora dammen för att åka vattenskidor. Men min historia med femton superstarka roddare och en glatt vinkade Loiux XIV var tydligen inte tillräckligt övertygande. Inte heller min historia om världens längsta fotbollsplan eller hästkapplöpningar i trädgården gick hem.

Versaille

Two
Här sneglar hon upp mot taket igen. Kanske har flickan en takfetisch. Sen hittade Lina sin alldeles egna pizzeria.

Notre

Så har vi ett sådant där kort med en känd byggnad igen.

Finger
Lina visar fingret åt mig. Eller så är det åt det åt de så kallade gångarna i Paris tunnelbana, labyrinter eller katakomber känns mer passande. Hur som helst, han som designade tunnelbanestationerna i Paris hade förmodligen sniffat något olämpligt. Typ lukten av mina strumpor efter att ha gått runt en hel dag i trettiogradig värme.

Eiffel

Eiffel
Efter att ha bett snällt, tjatat och hotat lyckades jag få med mig höjdrädda Lina upp i en skyskrapa. Sen hade vi tänkt knalla upp till första våningen i Eiffeltornet. Men det gick bara hissar, och vi hade ingen lust att betala, så vi skådade upp i tornets rektum istället. Det sista vi gjorde var att promenera igenom snuskkvarteren, sätta oss en stund utanför Moulin Rouge, och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Hem

Berlin

Malmo

Lina blickar ut över Öresund. Hon är skitsur. Anledningen är att jag retat henne för hennes jättepackning sisådär halva tågresan ner till Malmö. Innan nattåget till Berlin gick traskade vi runt lite i Malmö.

Malmo

Berlin

Vi anlände till Berlin strax före klockan slog “alldeles-för-jävla-tidigt-för-att-gå-upp”. Efter en kort morgonvandring i ett nästan folktomt Berlin gick vi och hängde på låset till riksdagskupolen.

Riksdagshus

Gratis inträde och fiffiga ljudguider som förklarade vad det var man såg i spiralgången på väg upp till kupolens topp. Trevligt.

Nattag

Större delen av tiden innan vi hoppade på nattåget till Paris gick till att gå runt i affärer. Men vi lyckades klämma in ett besök på DDR-museet.

Runt Vättern

I lördags så cyklade jag iväg från Motalas hamn halv fyra på morgonen. Jag var tillbaka strax före klockan åtta, ungefär sexton timmar senare, efter att ha trampat mig runt Vättern. Jag hade förväntat mig att Vättenrundan skulle bli det tuffaste klassikerloppet, men till min förvåning var det faktiskt det lättaste.

Morgon
Jag hade förväntat mig att den där dryga känslan där det började göra ont i rygg, rumpa och lår skulle infinna sig redan efter tio mil. Men efter tio mil var jag inte ens i närheten av den känslan. Det kändes faktiskt hur bra som helst. Inte förrän femton – tjugo mil började det ta emot en aning och endast de sista fem milen blev sådär dryga som jag hade förväntat mig att halva loppet skulle vara. Rumpsmärtan var helt acceptabel den med, det var bara i slutet på loppet när jag skulle hoppa på cykeln igen efter en av våra raster som det kändes allt annat än bra. Men efter ett par minuter hade stjärten domnat bort och det kändes helt okej igen.

Eftersom det här var ett extrainsatt lopp för klassikerdeltagare skiljde det sig lite från den riktiga Vätternrundan. Till att börja med fanns det inga avspärrningar, så vi cyklade tillsammans med övrig trafik, vilket stundtals skapade en viss irritation hos våra medtrafikanter. Sen fanns det inga depåer som i det riktiga loppet, men däremot hade vi vår egen följebil, som stannade på de platser där depåerna brukar ligga. Där bjöds det på sportdryck, vatten, bananer, risifrutti, brödbullar, chips och godis. Hur många bullar jag tryckte i mig under dagen vill jag inte ens tänka på. Sen tror jag inte Ahlgrens bilar någonsin smakat så gott som de gjorde i lördags.

Men den största skillnaden jämfört med den riktiga Vättenrundan var att man var tvingad att hålla ihop med sin grupp under hela loppet. Det hade både sina för- och nackdelar. Nackdelen var att om någon ramlade eller fick punktering tvingades hela gruppen stanna att vänta. I vår grupp hade vi fyra sådana incidenter. Dessutom hade vi väldigt generösa pauser, vilket visserligen var skönt, men oftast tyckte jag att de blev lite väl långa. Den stora fördelen var att vi cyklade som en grupp. Det första våra ledare gjorde var nämligen att instruera oss i konsten att cykla i grupp, vilket i princip betyder att man cyklar på led och turas om att ligga längst fram. En taktik som jag underskattat rejält. Jag hade uppfattningen att den lilla vinsten i minskat luftmotstånd inte övervägde risken med att cykla så nära varandra. Men nu har jag helt ändrat åsikt. Vid cykelturen till och från skolan kvittar det. Men vid en tur på trettio mil så gör det faktiskt ganska stor skillnad att inte behöva ta hela luftmotståndet på egen hand.

Förmodligen hade jag klarat av att cykla i en något snabbare grupp. Vår grupp tog kom runt på dryga sexton timmar, men jag hade anmält mig till en grupp som siktade på tretton till femton timmar. Hade inga incidenter inträffat och hade vi kortat ner pauserna något hade vi förmodligen tagit oss runt på det också. Men hade jag cyklat den riktiga Vättenrundan på egen hand, och därmed inte behövt vänta och kunna ta lite kortare pauser, tror jag ändå inte det gått så mycket snabbare. För när vi väl cyklade så höll vi ett ganska hyfsat tempo. Jag är övertygad om att jag inte skulle kunna hålla det tempot på egen hand i trettio mil, så i slutändan tror jag för- och nackdelarna jämnade ut sig.

Patrik och Johan var och hämtade mig, och filmade och tog lite kort också. Så får jag tummen ur och jag har tid och lust – kanske jag klipper ihop en liten film också.

Roslagsrundan

På lördag gäller det. Jag, silverpilen (min cykel) och trettio mil landsväg. Det kommer inte att gå fort och det kommer att göra ont, men jag ska nog lyckas ta mig runt Vättern.

Igår generalrepeterade jag genom att cykla Roslagsrundan. Inför loppet hade jag införskaffat nya och smalare däck, pedaler med clips, en hållare för vattenflaskan och ett par cykelbyxor. Jag är nöjd med alla mina köp, men nöjdast är jag över min cykelbyxor. Efter tretton mil med cykelbyxor hade jag ungefär lika ont i röven som efter sju mil utan.

Jag startade med första gruppen. Så mycket mer blev det inte med första startgruppen. De stack iväg redan i första kurvan. Kvar var jag och en till cyklist som jag tog rygg på samtidigt som jag försökte få mina skor att fästa i pedalerna. När jag väl fått fast dem var det bara att trampa på i regnet.

Efter sisådär en mil noterade jag ett konstigt ljud men jag kunde inte riktigt lokalisera källan. Jag misstänkte att det var växlarna eller mina byxor. Men efter två och en halv mil konstaterade jag att ljudet jag hörde var luft som pyste ut ur ett hål i däcket. Slutsatsen var inte så svår att dra med tanke på att jag i princip cyklade på fälgen. Närmaste vätskekontroll låg bara några kilometer bort, så det var bara att börja gå. Efter en stund hittade en funktionär mig och jag fick skjuts den sista biten. Sen fick jag stå en bra stund i regnet och vänta innan någon med en extraslang dök upp. Men när han väl dök upp bytte han slang på bara ett par minuter. Sen var det bara att ge sig av igen.

Halvvägs – och tillbaka i Norrtälje – fick jag reda på att sexton hade brutit och jag var väldigt frestad att göra detsamma. Men jag behövde träningen, så jag bestämde mig för att fortsätta. Andra varvet gick över förväntan faktiskt, tyckte att jag höll ett ganska bra tempo och inga punkteringar. De sista två milen sprack det till och med nästan upp.

Lekdag

I tisdags började mitt sommarlov. I teorin det vill säga. Den sista obligatoriska tentan för terminen gick nämligen då. Men sen har jag förmodligen två omtentor att skriva, fyra inlämningsuppgifter och en projektrapport att skriva klart. Men rent teoretiskt har jag alltså sommarlov, och då krävs det någon form av avslutning. Och finns det egentligen något bättre sätt att avsluta terminen på än att samla ihop elva KTH:are, fyra fyrhjulingar, ett dussin paintballgevär och ett kubbspel.

Gruppbild
Först ut var fyrhjulingarna. Tävlingen fungerade som så att alla deltog i ett kvalificeringsheat och sedan delades alla upp i olika finaler beroende på tiden från kvalificeringsheaten. Jonas tyckte det var så roligt att köra fyrhjuling att han lyckades med bedriften att köra två varv för mycket i B-finalen.

4hjul

Själv lyckades jag knipa den tredje och sista platsen i A-finalen. Men väl där var jag chanslös mot Stefan och Marcus (“Grindermannen“). Fyrhjulingar är inte så tippstabila, fråga bara Hede som helt klart var den som var närmast en vurpa. Men tippstabila eller ej, de var väldigt roliga att köra, och det var ändå huvudsaken.

4hjul

Sedan beväpnade vi oss med varsitt paintballgevär och gav oss ut i skogen för att skjuta färg på varandra. Vi delade upp lagen så att alla som gjort någon form av militärtjänst hamnade i ett lag. Eftersom Marcus låg i flottan så hamnade han med oss andra. När kampen startade ryckte Jonas och jag fram mot den vänstra fronten. Efter en intensiv eldstrid omgrupperade vi åt höger, och då såg Jonas något som rörde sig vid fortet och drog iväg ett par snabba skott. Bra, om det inte varit Richard från vårt eget lag. För min del blev första rundan lite av ett misslyckande.

Medan jag och Jarelius satt och diskuterade vårt nästa drag hade Zackrackricksson smugit sig runt oss och drog ett skott i arslet på Jarelius och ett skott i huvudet på mig.Den andra rundan så hade vi betydligt mer ammunition, men ändå så hade jag dunkat iväg alla mina bollar på under fem minuter i en takt som skulle göra ett maskingevär avundsjukt.

När ammunitionen tog slut fanns det tre alternativ. Det första var att helt enkelt gå och sätta sig och vänta, det andra var att tigga ammunition från sina lagkamrater och det sista alternativet var att plocka upp gamla bollar från marken. Jag valde alternativ två, men Jonas valde alternativ tre och sket fullständigt i att hans gevär blev igenkorkat av de gamla och uppsvullna bollarna. Han ignorerade också det faktum att han utgjorde en ganska fin måltavla när han satte sig på huk, helt oskyddad, och började plocka bollar.

Pizza

Vi avslutade vår lekdag med att äta pizza och spela kubb i solen.

Cykla

I fredags var jag ledig. Det första jag gjorde på morgonen var att försöka slingra mig ur de lösa planer om att cykla till Stockholm som jag och Jonas hade gjort upp. Men när han gick med på att skjuta upp avfärden, och därmed komma lite sent till sitt möte i skolan, kunde jag inte slingra mig undan.

Klockan elva gav vi oss av. Ungefär tre timmar och fyrtiofem minuter senare var vi framme i Stockholm. Medan jag cyklade vidare mot Lappkärrsberget och mitt korridorsrum fortsatte Jonas till skolan. Medan jag satt i lugn och ro och arbetade på mitt projektarbete samtidigt som jag åt en stadig lunch utsattes Jonas för ett grupptryck på hög nivå i skolan. Enligt vissa av våra klasskamrater var man tydligen en mes om man inte cyklade hem igen. Eftersom Jonas, efter dessa grova påtryckningar, bestämde sig för att cykla hem igen kunde jag förstås inte vika ner mig.

Klockan fem påbörjade vi färden hem. De första två milen gick förvånansvärt bra. Förutom lite ont i rumpan kändes det faktiskt bra. Men efter tre mil började det bli tråkigt, efter fem mil blev det ganska smärtsamt och efter sex mil började det bli svårt att avgöra om det gjorde mest ont i rumpan eller benen. Den sista milen var mest mörk, kall och jävlig.

När jag tänker på att det där bara var en halv vätternrunda känns det “lite sådär”. Så här i efterhand var det inte heller särskilt intelligent att cykla femton mil dagen innan match. På lördagen spelade vi, Roslagsbro IF, nämligen vår sista träningsmatch för säsongen mot LEIF. Vi vann med 3-1, men det var knappast min förtjänst.

Cykelturen borde jag egentligen ha skrivit om i helgen, men sen kom en piratdom i vägen, men eftersom jag så hemskt gärna vill att mina tre läsare ska veta vilken otroligt hjälteinsats Jonas och min cykeltur var skrev jag ihop det här inlägget. Jag höll också på att skriva på ett inlägg som handlade om Annika Östberg Deasy förra veckan, men som jag skrotade när jag kände att jag inte kunde få ut min frustration kring ämnet utan att låta som en rabiat galning som förespråkar livstidstraff utan någon som helst form av vård. En som lyckades betydligt bättre var Johan Croneman som i DN skrev en artikel om att svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg.

Senil

Igår eftermiddag tog jag bussen hem till Norrtälje, en bussresa som jag halvsov mig igenom. Jag vaknade upp precis innan min hållplats av att busschauffören tände lamporna, önskade alla en fortsatt trevlig kväll och påminde om att inte glömma några saker. Jag gick av bussen, ut i kylan och dörrarna stängdes bakom mig.

Då insåg jag att båda mina väskor var kvar på bussen.

Jag hann förbanna mig själv en gång eller två innan jag började springa ikapp bussen, som sakta börjat köra iväg. Men som tur var lyckades jag påkalla chaufförens uppmärksamhet genom min majestätiska löpstil. Eller så var det mina desperata armviftningar. I vilket fall som helst så stannade han och jag kunde gå på bussen, be om ursäkt för min demens och något skamsen hämta mina två väskor inför en fullsatt buss.

Kalender

Jag fick en chokladkalender förra veckan. Den är slut nu.

Jag är inne i en liten svacka just nu. Jag tror det kan ha något med mörkret att göra. Men det kan också bero på att jag har tre tentor, en kontrollskrivning och två inlämningsuppgifter som ska göras i december. Det kan också ha något att göra med att min ekonomiska situation är minst sagt ansträngd. Fyrahundra kronor kvar på kontot, inga julklappar är köpta och det är en hel månad kvar till nästa studiebidrag.

Men det löser sig. Det gör det alltid.

Magisk lapp

Igår masade jag mig ur min varma säng, stapplade yrvaket ut ur rummet och hittade en lapp på golvet från min syster där det stod “Johan, ta inte min cykel, jag behöver den”. Jag hämtade bilnycklarna till pappas Renault Clio, gnuggade mig i ögonen, startade bilen och fem minuter senare stod jag och sorterade post.

När jag kom hem efter jobbet läste jag på lappen igen, då stod det “Johan, ta min cykel, jag behöver clion”.

Radiolös

Så är min första vecka på sommarjobbet avklarad. En vecka som har varit något bättre än helt åt helvete, och det beror till stor del på radion. Eller rättare sagt, bristen på radioantenn. Att köra postbil utan radio är ungefär som att äta hamburgare utan bröd. Det fungerar, men det känns inte riktigt rätt.

Så istället för att lyssna på radio och dränka mina tankar i en flod av de senaste hitlåtarna, upprepade tills jag blir spyfärdig, får jag sitta och filosofera i tystnaden. Fast tyst blir det i och för sig aldrig, för att få en något sånär behaglig arbetsmiljö måste jag ställa in fläktarna på maximal effekt och ha rutorna nervevade, suset som upplevs motsvaras av det från ett mindre jetflygplan som startar. På en halvmeters avstånd.

Hursomhelst, det jag filosoferar – eller åtminstone funderar – kring är till exempel varför det har blivit en sådan uppståndelse över FRA-lagen, min framtid, hur oljepriset kommer påverka mig, hur pass bra ett flygbolag med en flotta bestående av zeppelinare skulle fungera och hur fräckt det vore med en berg- och dalbana med VR-hjälmar…

Bifurkation

Wikipedia är fantastiskt. Idag har jag lärt mig att det jag upplever just nu inte alls kallas skrivkramp, det är nämligen en fysisk skada. När det är psykiskt kallas det nämligen skrivblockering. Kontentan är i alla fall att jag upplever att allt jag skriver för tillfället blir, i brist på ett bättre ord, platt.

Men en liten metafor jag filosoferat fram är att cykla i nedförsbacke är ingen utmaning, att fortsätta trampa i uppförsbacken är det. Det jag vill ha sagt med det är att alla cyklar borde utrustas med elmotorer. Fast jag skulle vara nöjd bara jag hade en fungerande cykel, min förra blev utsatt för vandalism och tjänstgör nu som grillgaller på deltid.

Nu kan du ta en paus i bloggläsandet och lista ut vilket ord bilden nedan föreställer. Skriv en kommentar om du kommer på ordet så kan du vinna ära och berömmelse.

Riddle

Igår släppte Kleerup sitt album, vilket förmodligen hade gått mig obemärkt förbi om han inte råkade vara min mammas kusin. Jag tycker skivan är bra, men jag är partisk och kan knappast stämplas som musikintresserad, så lita inte på mig. Ladda ner den och avgör själv.

Nu börjar terminen lida mot sitt slut, egentligen hade den varit slut idag om jag hade varit lite ambitiösare. Jag har kvar två inlämningsuppgifter och en komplettering i Termodynamik samt en tenta och en inlämningsuppgift i Differentialekvationer II.

Om du inte har upptäckt det än så har jag en liten förkärlek för att namedroppa mina kursers namn, och anledningen är ren egoism. Jag tycker nämligen att de låter så avancerade, att jag sedan klarar kurserna genom att lära mig ett par typtal, skriva av klasskamrater och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar behöver jag faktiskt inte nämna. Så glöm det jag nyss skrev och smaka på ordet och differentialekvation.

Vitamininjektion

Varje dag under rusningstid är det ett par stackare som är så desperata att hinna med nästa tunnelbana att man kan tro att deras liv hänger på det. Under det ögonblicket det tar för dessa människar att rusa förbi mig undrar jag alltid lite nyfiket vad det är som är så viktigt att de inte har råd att vänta fem minuter på nästa tåg.

Det var en liten vardagsreflektion. Men nu till min vardag och mitt nya liv. Visserligen är det väl ungefär trettiofjärde gången i ordningen jag inleder ett nytt liv, men det är inget jag låter mig nedslås av. Den här gången är nyckelorden vitamin, dygnsrytm och frukt. Tanken är att jag ska gå upp senast klockan åtta varje dag och ta ett vitaminpiller samt att äta en frukt om dagen. Som sagt, det har fungerat alldeles utmärkt sedan i tisdags.

Stora delar av helgen tillbringade jag med att göra färdigt två programmeringsuppgifter, mindre delar av helgen med att gå på födelsedagskalas och titta på fotboll. I fredags var jag hemma hos en klasskamrat och blev bjuden på tårta och snask och i söndags var det födelsedagsmiddag hemma hos farmor och farfar. Jag har även hunnit med att se både Lina och Jonathan spela fotboll.

Fint väder är det också. Och ljust när jag vaknar. Visserligen var det oftast ljust när jag vaknade i vintras också, men det var inte så konstigt med tanke på att jag stapplade ur sängen strax före lunch.

Petre

I vanliga fall behöver jag en sisådär nio timmars sömn varje natt. Det handlar nog mer om lathet än faktiskt sömnbehov. Men fem till sju timmar varje natt är däremot alldeles för lite. Boven i dramat är mitt sommarjobb, som börjar alldeles för tidigt.

Så när jag kom hem idag la jag mig och sov i ett par timmar.

Charter i Bregottfabriken

Igår grillade vi hemma hos Lae trots det inte alltför soliga vädret. När de hämtade mig spöregnade det och mysfaktorn var väldigt nära noll. Men egentligen, vad är det som säger att man måste grilla när det är fint väder? En grillad köttbit smakar väl precis lika gott när det regnar som när solen skiner? Och människan har faktiskt uppfunnit tröjan och taket.

När jag jobbar lyssnar jag väldigt mycket på radio, främst på P3, det känns som det är postens standardkanal och det finns inte tillräcklig radiomottagning för så mycket annat än SR:s kanaler ute på landet.

Så här kommer ett par reflektioner och funderingar kring saker jag hört på P3.

  • Sommarlovsteatern sänds samtidigt i P1 och P3, kvart i nio tror jag. Jag förstår inte varför. Håll den här pretentiösa teatern instäng på P1 och släng bort nyckeln. Att den ska få härja fritt på P3 är för mig en gåta. Ge mig musik istället.
  • Varför är det nästan alltid män som grillar när det är kvinnorna som oftast lagar maten (i vart jämställda samhälle)? Det fanns flera olika teorier om varför. Min är att män är lata. Det är enkelt att grilla. Kol. Tändvätska. Tändsticka. Köttbit. Vänd köttbit. Klart. Kvinnorna är överlycklig över att männen hjälper till med maten samtidigt som männen känner att de gör något. Resten består bara av att försöka få grillningen att se svår och krävande ut som möjligt, så arbetet med grillningen går att jämställa med de tillbehör som kvinnorna ansvarar för.
  • Är det rätt att döda djur för att få mat? Moraliskt tycker jag att det är fel. Jag skulle aldrig kunna döda ett djur för att få mat annat än i nödfall. Men ändå äter jag, trots att jag är så långt ifrån en nödsituation det går att komma. Dubbelmoral. Javisst.
  • P3 spelar alla de populära låtarna. En sisådär trettioelva gånger om dagen. Det blir ibland väldigt, väldigt jobbigt. Ungefär på skära-sig-i-armen nivån. Inte riktigt. Men nästan.

Det var jag som gjorde bilden. Det var också en av de saker jag kom att tänka på när jag körde runt i min gula fina postbil. Är det lite magstarkt att infoga den bredvid texten om grillkvällen? Jag finner det lite roligt, på det där olustiga, lite hemska sättet…

Grill Bill

I lördagsförmiddag tog jag igen veckans förlorade sömn. Sov till två. Sen åkte jag med jage till Täby och hämtade upp dentarg för ikväll var det StarkastGrilla. Jag satte mig i baksätet och lät Humle och Dumle köra och navigera. Stort misstag. Men efter lite om och mycket men hittade vi hem till henry som fick guida oss hem till swoop.

Vi började ganska direkt med matbestyren. Själv hade jag dagen till ära fixat ingredienser till min egen finfina marinad/grillolja. En mssa honung, grillolja och pepper. Tillsammans med swoops goda sallad, pommes frites och barbecuesås blev det kanongott.

Efter maten körde vi lite Guitar Hero. Jävligt svårt. Jag hatar slutet på Lynard Skynyrds Free Bird. Jage satt mer eller mindre hela kvällen och pressade och lyckades tillslut klara låten. Ett försök till att flambera päron gjordes. Det första försöket gick inget vidare, så det beslutades att tillsätta mer alkohol. När det fortfarande inte hände något skulle ännu mer tillsättas. Så fortsatte det tills päronen badade i rom. Men det blev fortfarande ingen eld.

Så till efterrätt blev det glass med romindränkta päron. Eftersom jag körde avstod jag från päronen. Eller rättare sagt, det var min ursäkt för att slippa ta av päronen. Hursomhelst, glassen var god.

Vi körde en omgång p0ker också. Insats tjugo kronor och man kunde lämna bordet med sina pengar när man ville. Sånt gillar jag, för då slipper man marathonturneringar. Ett tag låg jag, tror det eller ej, plus arton kronor. Sen sket det sig fullständigt och jag lämnade bordet med en förlust på femtio öre. Men det fanns ingen växel, så jag tog en tjugolapp. Plus-minus-noll…

På vägen hem var det inte en enda bil mellan Hägernäs och Norrtälje, så vi kunde avlägga sträckan på under trettio minuter. Var väl hemma kring tre-tiden. Jag satt uppe till fyra, för sen kom Pettson. Jag hade lovat att köra han och några kompisar till Arlanda. Fortfarande var det helt tomt på vägarna. Förutom fåglar då. De flesta hade vett nog att flytta sig i tid. Utom en.

När du har en helt ny och fin motorväg för dig själv, då är det i princip ett måste att ta reda på exakt hur fort pappas volvo kan gå. Om du är min pappa, glöm att du läste föregående mening. Tänk lyckliga tankar. Som när vi flög. Är du trafikpolis så vill jag bara säga att pappas volvo gick i exakt etthundratio kilometer i timmen…

Nollsjusommar

Det gick inget vidare på kompletteringsskrivningen i torsdags. Men nu är det sommarlov, så räkningen för det misslyckandet kommer när skolan startar i augusti. I fredags studerade jag studenter. De var så glada för att de äntligen är fria. Jag förstår dem.

Men nu önskar jag dem välkomna till verkligeheten, där allting är möjligt, valfriheterna är oändliga. Men livet kommer det för majoriteten att sluta med ett lågavlönat skitjobb, skilsmässa och prozac. Usch. Bara den där raden kanske kommer få någon att börja knapra lyckopiller.

Jag är egentligen inte så cynisk. Det är trötthet, rinnande näsa i kombination med halsont och huvudvärk som kraftigt bidrar. Jag funder på om det kan vara pollen som är boven i dramat…

Idag spelade vi match. Förlust. Jag tänker inte ens skriva om eländet.

Ikväll grillade jag tillsammans med mamma, pappa, jonte, sandra, lae och björkis. Mätt blev jag. Sen tittade vi på piraterna i karibien. Vilket var en väldigt lång historia med svek hit och dit. Inte dålig. Bara för lång.

Om cirka nittion timmar befinner jag mig i Nice. En veckas semester med familjen, därefter jobbar jag på lantbrevbäringen fram till mitten av juli, och så tar jag lite semester igen, och sen jobbar jag ett par veckor till och slutar i mitten av augusti.

Förslag på vad jag ska göra på mina lediga veckor i juli (from 13 juli tom 29 juli, dvs vecka 29 och 30)?

Smärta

Torsdagen var matematikdagen. Både inlämning och läxförhör. Med hjälp av Royson lyckades jag göra klart inlämningsuppgiften med god tidsmarginal. Hela sex minuter. Då fick jag till och med tid över för att plugga på lite inför läxförhöret. Förresten, det här med läxförhör låter väldigt “lågstadiet”. På KTH heter det visserligen “lappskrivning”. Men läxförhör är väl egentligen vad det är. Vi får ett antal typer av tal vi ska räkna per vecka och ett av talen kommer på förhöret fast med andra siffor.

Igår (lördag) hade de någon slags arbetsdag ute i mammas stall. Eller, rättare sagt i hagen utanför mamma stall. Eller, det är inte min mammas stall. Men hon har sin häst där. Hursomhelst.

I en svag stund lovade jag mamma att hjälpa till. Först skulle vi göra pålar. Det går till så att man tar en yxa och försöker få ena änden av en lång trästolpe spetsig. Efter ha gjort ungefär fem stolpar började jag få lite ont i händerna. Sen fick jag världens tyngsta slägga och universums tyngsta spett för att göra hål och banka ner stolparna i jorden. Efter ha bankat ner en jävla massa började krafterna tryta och jag började få ont i händerna. Sen tyckte några andra att ett par stolpar var för korta, så de slet upp dem ur backen så fick vi göra nya hål och banka ner dem. Det visade sig sedan att de inte alls behövdes dras upp eftersom de hade någon liten mojäng som åtgärdade problemet. Så då var det mer eller mindre i onödan. Nu hade jag ont i händerna.

Efter det fick vi äntligen lunch. Jag kunde visserligen inte få i mig en korv de första tretton minuterna av lunchen eftersom jag hamnat i någon slags koma. Men efter ha slängt i mig ett par korvar fick jag åter nya krafter. I ungefär tre minuter. Sen skulle vi hugga till mer stolpar. Det var ungefär vid det här laget jag började få svårt att hålla i saker. Några minuter senare och jag orkade knappt lyfta spettet. Gick och samlade sly istället. I slutet av dagen fick jag tillbaka spettet och uppbringade mina sista krafter för att göra ytterligare ett par hål. Ungefär då hade jag väldigt ont i händerna.

Det var väl en liten tröst att vi blev bjudna på mat och fika på kvällen. Men idag har jag fortfarande ont i händerna. Så ont att jag har svårt att öppna godispåsar, så illa är det. Ja, visst, jag är väl lite av en mes. Men mina händer är anpassade för tangentbord, inte arbetsredskap modell jättetunga.

Sjuk

Ont i huvudet. Lite ont i halsen. Fryser och svettas om vartannat.

Det suger.

Nygamlabilder

Jag fyllde år igår (13:e). Vilket är tämligen ointressant. 21 år. Helt värdelöst egentligen.

Så mycket nytt har jag inte att komma med heller, däremot lite gammalt att tillföra till bildarkivet.

collage

För övrigt kan jag meddela att min söta lilla mp3-spelare är försvunnen. Jag hade den i nästan tre veckor… Och den var dyr. Jag sörjer. Eftersom det är en lite sorglig stämmning för tillfället tänkte jag spinna vidare på det.

mp3spelare

Vi har en föreläsare på KTH. Han är inte särskilt dålig. Men han föreläser om programmering, vilket är betydligt lättare att ta till sig framför en dator. Dessutom är det i början av kursen, vilket gör att många går efter mitt gamla ordspråk “sova nu, panikplugga senare”. I vilket fall som helst, det är inte så många som går på hans föreläsningar.

Jag tyckte så synd om honom, så jag sympati-gick på några föreläsningar. Jag satt mest och löste suduko. Men jag var där. En dag var det väldigt få åhörare, som vanligt, och det blev ännu färre efter rasten. Då sa den stackars föreläsaren “är jag verkligen så dålig?”. Har jag hört. Jag var hemma och sov. Men det är så tragiskt. Han var inte alls dålig.

FF

Flickvänsfritt i helgen. Självklart så är det datorspelande och snask som prioriteras under en sådan helg. Så kallad städning är definitivt inte prioriterat.
Före
Men även om det är skönt med lite FF ibland så vill jag inte ha det för jämnan, så jag städade upp lite innan Lina kom hem, och som grädde på moset så möblerade jag om lite. Notera även tygkassarna i hallen. De innehåller nytvättade kläder.
Efter

Jag tycker ommöbleringen blev ganska bra med tanke på att Lina har alldeles för mycket saker för ett rum på nitton kvadrat.
Före och efter