Kovändning

Kossor är fan dummare än tåget.

Idag skulle jag hjälpa Linas pappa att fösa några kossor från en hage till ladugården. Tio stycken fån till ungkossor stod och väntade på oss vid grinden till hagen. Men trots öppen grind, glada tillrop och diverse hot stod de bara där och glodde. Åtminstone till en av kossorna fick ett nervöst sammanbrott och började skena iväg genom hagen, med resterande kossor hack i häl.

Så det var bara att promenera igenom halva hagen och fösa tillbaka dem till grinden för ett nytt försök. Återigen blev en av kossorna lite stirrig och började skena, och när en börjar skena så ska såklart resterande nio dumjävlar också skena. Den här gången nöjde de sig inte med halva hagen utan genomförde en språngmarsch till andra änden av den. Så det var bara att gå tillbaka för att hämta dem en andra gång.

I andra änden av hagen stod åtta kossor och glodde på oss, det vill säga alla kossor förutom två. De sista två hade bestämt sig för att ge sig av på en egen liten utflykt. Efter en svettig löprunda över åkermarkerna lyckades jag fösa tillbaka dem till resten av fånen. Där stod Mats och lockade med en näve hö som korna glodde lystet på. Sen gick de som ett snällt tåg genom hela hagen och följde höet hela vägen fram till grinden. Där lyckades de med sin fantastiska fantasi att föreställa sig en stängd grind. Men efter att ha slängt ut lite hö på vägen vågade de sig igenom. Knappt. När det väl började se lovande ut började spånen såklart skena igen. Fantastisk fantasi har de i alla fall, för de lyckades helt fantisera bort stänglset och skenade rätt igenom det. Efter en djup suck gick Mats med tunga steg tillbaka genom hagen för att locka tillbaka dem med hjälp av höet.

Efter en stund kom de tågande genom hagen. Ett tåg med ett samlad intelligenskvot någonstans i närheten av en jordnöt. Den här gången hade vi taktiken klar, vi skulle hålla oss väldigt passiva, låta kossorna ta sin tid och vi hade slängt ut hö längs vägen för att locka ut dem. Men en av kossorna tänkte ge sig iväg åt fel håll. Men att försöka förklara det för kossan genom att fösa den var tydligen en dålig idé, för kossan blev rädd och började skena tillbaka genom hagen, med resten av sina nio idiotkompisar i släptåg.

Jag gick efter dem beväpnad med en knippe hö för att lura tillbaka dem till grinden. Men när jag väl hämtat tillbaka dem stod Lina ensam kvar vid grinden, det visade sig att de andra fyra kofösarna gett upp och gått hem. Till en början vägrade jag att gå hem, att erkänna sig besegrad av tio kossor kändes verkligen inte som ett alternativ. Men jag insåg också att om vi skulle försöka göra det på egen hand skulle det förmodligen sluta med tio kvigor utspridda över hela Roslagsbrobygen.

Så, Kossorna – Mänskligheten 1-0.