Utförslöpning i Sölden. Lina vägrade tälta, och eftersom temperaturen skulle krypa ner mot nollan och det väntades regn i dalen under natten var jag inte särskilt svårövertalad till att ta in på hotell.

Förmodligen ett av världens mest uttjatade skämt. Men ordvitstvångstankarna blev alldeles för starka för att låta bli att publicera bilden.

Zeldas första paddeltur med övernattning. Facit är fyra något ofrivilliga simturer från Zeldas sida och en från Linas sida. Zelda överskattade sin balansförmåga tre gånger och en gång tyckte hon det var läge att bada och hoppade i. Finns förbättringspotential i sitt-ner-i-båten-färdigheter.

Sen tyckte hon det var lite ensamt och enformigt att sitta i sin egen sittbrunn, så då och då steg hon upp ur sittbrunnen och gick över till husses (min) sittbrunn och låg där och hängde en liten stund.

Väl framme hittade Zelda en ung liten and i vassen som hon bestämde sig för att simma efter. Eftersom det råder lite tveksamheter kring hur långt Zelda egentligen är beredd att simma efter en and valde Lina att simma efter för säkerhets skull. Med kläderna på.

Men kläderna var ungefär lika blöta efter som före simturen tack vare det trevliga skyfallet som började efter att vi paddlat ungefär nitton kilometer och hade knappa femtio meter kvar till vår ö för natten.

Fikapaus ett stenkast från norska gränsen, vid Valdalsbygget, en knapp mil sydväst om Grövelsjön. Fem av fem möjliga renar.

En av de mest spännande, udda och avlägsna platserna i Dalarna torde vara Övre Hågådalen längst upp i norr.

I Linas fäbodvallsinventeringsturné var det här inte bara den sista platsen, det var också den vackraste. Och helt klart den mest avlägsna. Femton kilometer mestadels myrliknande terräng utan någon egentlig stig att tala om. Men med lite vilja, ett paket kakor och en burk med chips går det mesta. Läs mer om Hågådalen på Dalademokraten, Dalarnas nordligaste by.

Hela dagen gick egentligen ut på att jag ville ha våfflor till lunch, och de bästa våfflorna fanns enligt Lina i Tällberg. Sen att det råkade ligga en keramikbutik och tre loppisar i området var såklart bara en tillfällighet.

Vid Hornborgarsjön finns många fåglar. Men det här med dansande tranor vet jag inte riktigt om det stämmer. De står mest och hänger, småbråkar lite och petar i marken efter mat. Får de lite feeling flyger ett mindre gäng iväg en stund. Det vill säga sådär som fåglar är mest...

När vägvalet, stigen, cykeln och universum i allmänhet är emot dig kan man behöva en stund för sig själv.

En liten film som förklar Linas säsongsjobb, där hon inventerar markanvändningen i Uppland som en del av ett större EU-projekt.

Lina fick ett försök till att spela in ljudet, och utan manus, så det är lite stakningar och felsägningar. Men eftersom det är "hobby-hemma-projekt" jag håller på med så tyckte jag det fick duga så. Ljudet är inspelat med ett par in-ear-hörlurar med inbyggd mikrofon för 199kr, så med tanke på de förutsättningarna är det ändå en bra berättarröst.

Jag vet inte riktigt om jag är gudfar eller fadder. Men jag gillar gudfadern bättre. Den lille är Algot. Men det kommer bli Aggro-Agge så småningom, men det smeknamnet gillar inte Algots mamma och pappa, så jag får försöka smyga in det under de närmsta åren. Jag vill ju inte riskera att bli av med min gudfader-titel när jag precis fått den.

Nu börjar löven slå ut. Men ogräset börjar också ploppa upp. Den här tiden på året är nog bäst. Det är varken för varmt eller kallt. Och växtligheten har inte kommit igång så mycket att det behövs en machete för att röra sig i skog och mark.

Naturen är helt enkelt mer stilren och avskalad nu.

Vägen till ett färdigbyggt dass är inte så lång. Bokstavligt talat. För nu har jag och Lina anlagt en liten grusgång till det framtida skithuset. Notera även detaljer såsom stenläggningen runt om, hålet för stuprännan och steg-stenen.