Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.