Vattentemperaturen var knappt sexton grader när jag hoppade ner i Vanån för att simma Vansbrosimmets tre kilometer. Första reaktionen hamnade någonstans mellan köldchock och uppfriskande, men när jag väl lyckats navigera mig igenom det värsta stimmet av simmare och kunde börja simma i mitt eget tempo var kylan sedan länge glömd. Med ungefär åtthundrafemtio meter kvar svängde vi av från Vanån och började simma upp för Västerdalälven. Det var här det smärre kaoset började.

Den sista biten av banan kantades av en brygga som låg längs med stranden. Fördelen med att simma längs med bryggan var att strömmen var som svagast där, redan ett par meter ut från bryggan var strömmen så pass stark att det nästan var omöjligt att simma där. Resultatet var en smal korridor där väldigt många simmare gjorde sitt bästa för att ta sig i mål, vilket ledde till att oavsiktliga sparkar och slag delades ut till både höger och vänster. Men efter en kamp mot både strömmen och simmare lyckades jag ta mig i mål på ganska exakt en timme, och till skillnad från de andra klassikertävlingarna utan någon smärta. Jag skulle vilja beskriva känslan som en fräscht uppfriskande utmattning.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Vansbrosimmet var ungefär så lätt som jag hade förväntat mig att det skulle vara och att jag förmodligen inte kan se fånigare ut än med en tajt våtdräkt, en grön badmössa och ett par simglasögon.