Peggan

Det är konstigt att man kan ha lite känslor för prylar. Fast egentligen är det väl inte prylen i sig, utan snarare alla de resor och samtal som förknippas med Peggan. Tjänsten blev inte så lång, men den var väldigt trogen. Men Peggan stannar i alla fall kvar i familjen.

LX5

LX5

Tillkännagavs idag. Vem vill köpa en LX3? Min LX3 är fantastisk för sin storlek. Men mindre brus i bilderna, mer zoom och skarpare video är tillräckligt bra argument för en uppgradering.

Reserven

Reservplats. Igen. Men skillnaden den här gången är att besvikelsen är stor. Mycket stor. Jag ska försöka trösta mig med en ny dator. Den som sa att lycka inte kan köpas för pengar var antingen fattig eller dum.

iMac

Det blev ingen iMac. Inte än i alla fall.

Aspirant

I år blev alla officersutbildningar sökbara även för de som inte gjort värnplikten, så efter att ha knåpat ihop ett litet CV och skrivit ett par rader om mig själv skickade jag in min ansökan till aspirantutbildningen med helikopterpilot som förstahandsval och meteorolog som andrahandsval. Jag vet inte hur många som sökte, men jag och ungefär nittio andra blev erbjudna en helg med all-inclusive och diverse tester på ledningsregementet i Enköping. Samtidigt så genomfördes liknande tester på ytterligare fem orter i Sverige.

Vi började fredagkvällen – efter en informationsstund och gruppindelning – med att att springa beep-testet. Men jag blev både förvånad, och en aning tacksam, när vi bara behövde springa färdigt nivå nio. På lördag förmiddag blev jag intervjuad av två officerare och på eftermiddagen fick alla göra ett styrketest. Kravet tror jag låg på knappa tvåhundra poäng, och jag lyckades knåpa ihop fyrahundratjugoen, och jag ser mig inte direkt som vältränad.

På söndagen gjorde vi ett avslutande test i form av det militära högskoleprovet. Det skiljer sig en hel del från det civila, för det första är det helt datorbaserat, dessutom är det ingen läsförståelse men betydligt mer logik och spatialt-tänkande. Förmodligen gjorde jag inte bort mig helt eftersom jag fick en kallelse till vidare tester i Stockholm. Även dessa tester var datorbaserade, men där låg fokus lite mer på simultankapacitet och att styra saker och ting med en joystick. Eftersom jag av någon anledning blev godkänd fick jag komma tillbaka veckan därpå för att samtala lite med psykologer och officerare.

Psykolgen som jag fick prata på upplevde jag som väldigt trevlig, andra hade tydligen inte riktigt lika mycket tur. Även officerarna var trevliga, fast de hade lite mer konkreta frågor som var lite svårare att svara på. Jag menar, det är inte direkt så att jag ligger vaken på nätterna och funderar över hur jag skulle lösa situationen om jag skulle bli nerskjuten i Afghanistan. Det sista jag fick göra var ett DM-test hos psykologen. Genom att kolla på en bild under bråkdelen av en sekund och be mig försöka förklara vad jag sett så kunde psykologen tydligen att dra några slutsatser om huruvida jag kommer ställa till med klantigheter i en cockpit eller inte. Förmodligen sa jag inget olämpligt eftersom jag blev godkänd.

Nu har jag fått ytterligare en kallelse. Den här gången till medicinska tester i Linköping. Fast jag är ganska övertygad att den här resan kommer att ta stopp där. Jag har gjort två lite mer omfattande ögonundersökningar, och båda gångerna har läkarna vid ett visst test börjat klia sig förbryllat i huvudet, men till slut kommit fram till att jag nog är lämpad att flyga i civil luftfart. Men jag har förstått att försvarsmakten är betydligt kinkigare när det kommer till de medicinska kraven.

Därför har jag bestämt mig för att tröstbeställa en iMac om (när) jag blir underkänd. Fakturan tänker jag skicka till mina föräldrar så de kan få kompensera mig för de undermåliga gener som jag ärvt.

27iMac

Fyra kärnor á 2,8 GHz, 8 GB RAM och tjugosjutumsskärm. Den enda sanna trösten...