Cykla

I fredags var jag ledig. Det första jag gjorde på morgonen var att försöka slingra mig ur de lösa planer om att cykla till Stockholm som jag och Jonas hade gjort upp. Men när han gick med på att skjuta upp avfärden, och därmed komma lite sent till sitt möte i skolan, kunde jag inte slingra mig undan.

Klockan elva gav vi oss av. Ungefär tre timmar och fyrtiofem minuter senare var vi framme i Stockholm. Medan jag cyklade vidare mot Lappkärrsberget och mitt korridorsrum fortsatte Jonas till skolan. Medan jag satt i lugn och ro och arbetade på mitt projektarbete samtidigt som jag åt en stadig lunch utsattes Jonas för ett grupptryck på hög nivå i skolan. Enligt vissa av våra klasskamrater var man tydligen en mes om man inte cyklade hem igen. Eftersom Jonas, efter dessa grova påtryckningar, bestämde sig för att cykla hem igen kunde jag förstås inte vika ner mig.

Klockan fem påbörjade vi färden hem. De första två milen gick förvånansvärt bra. Förutom lite ont i rumpan kändes det faktiskt bra. Men efter tre mil började det bli tråkigt, efter fem mil blev det ganska smärtsamt och efter sex mil började det bli svårt att avgöra om det gjorde mest ont i rumpan eller benen. Den sista milen var mest mörk, kall och jävlig.

När jag tänker på att det där bara var en halv vätternrunda känns det “lite sådär”. Så här i efterhand var det inte heller särskilt intelligent att cykla femton mil dagen innan match. På lördagen spelade vi, Roslagsbro IF, nämligen vår sista träningsmatch för säsongen mot LEIF. Vi vann med 3-1, men det var knappast min förtjänst.

Cykelturen borde jag egentligen ha skrivit om i helgen, men sen kom en piratdom i vägen, men eftersom jag så hemskt gärna vill att mina tre läsare ska veta vilken otroligt hjälteinsats Jonas och min cykeltur var skrev jag ihop det här inlägget. Jag höll också på att skriva på ett inlägg som handlade om Annika Östberg Deasy förra veckan, men som jag skrotade när jag kände att jag inte kunde få ut min frustration kring ämnet utan att låta som en rabiat galning som förespråkar livstidstraff utan någon som helst form av vård. En som lyckades betydligt bättre var Johan Croneman som i DN skrev en artikel om att svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg.