Ettusenfemhundra kronor tur och retur till Zurich är ett ganska bra pris. Inte direkt business class, men vi är nöjda så länge priset är lågt och medpassagerarna är fjäderlösa däggdjur som kan skratta, en definition som åtminstone utesluter höns. När vi reser är en torr macka över förväntan, påfyllning av dricka är en ren lyx och benutrymme är för veklingar. Så förstå den positiva överraskningen när det visar sig att vi blivit placerade i just business class.
Innan start erbjuds vi ett par magasin, jag väljer att köra på en internationell och allmänbildad stil och väljer Times. Efter ett par minuters flygning kommer vår steward fram och erbjuder oss varma handdukar som han levererar med någon slags tång. Vi tar emot dem, sneglar lite på de andra passagerna samtidigt som vi torkar händer och ansikte och hoppas att vi inte gjort bort oss totalt.
Som jag nämnde tidigare, en torr macka är över förväntan, så när vi blir serverade en varm frukost på porslinstallrik och med riktiga bestick vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Dessutom får vi hur mycket bröd och dricka som helst. Jag har fortfarande lite ångest över att jag inte valde champagne, men mitt alkoholsug är inte särskilt stort på morgonkvisten.
Efter ännu en omgång varma handdukar och lite småprat med vår steward där vi förklarar att vi inte ska på möte i Zurich så landar vi. Här någonstans börjar saker och ting gå fel, för hälften av vårt bagage har blivit kvarlämnat på Arlanda. Men damen i informationsdisken för förlorat bagage förklarar vänligt att vi bara behöver ange vårt hotell så blir våra väskor transporterade dit kostnadsfritt. Tyvärr har vi ingen aning om vilken ort vi ska till, än mindre vilket hotell vi ska bo på.
Så vi beslutar oss för att vänta på nästa flyg från Stockholm och vårt bagage. När vi äntligen fått tag på vårt förlorade bagage kan vi fortsätta vår resa. En resa som efter en högst ovetenskaplig analys i en kö till kassan för tågbiljetter beslutats ska gå till Davos. Tanken var från början att vi skulle bo hos en vän till Robert som bodde ett par mil utanför Klosters. Men veckan innan vi skulle åka försvann hon spårlöst, vissa rykten tyder dock på att hon flytt till Tyskland.
Hursomhelst,vi anländer till Davos lagom till att eftermiddagsmörkret lagt sig. Vi inser snabbt att tågstationen är alldeles för obekväm och kylig att tillbringa natten på, så med hjälp av en söt tjej på tågstationen och en inte riktigt lika söt tjej på turistbyrån lyckades vi leta upp ett bra hotell. Billigt, nära till busstationen och bergsbanan upp till det största skidsystemet. Dessutom ingick frukost. Nackdelen var väl att vi kanske var tvugna att dela vårt fembäddsrum med två okända människor. Vi tyckte det lät acceptabelt. Det var ju ändå billigt. Som plåster på moset (gammalt fantomen-ordspråk) så dök inga rumskamrater upp, och vi fick ha fembäddsrummet för oss själva hela veckan. Första kvällen använde vi till att ge rummet den rätta känslan av “grabbar-på-skidsemester”, en talang hälften av befolkningen saknar.
| 
| | 
|
|---|
Första skiddagen tillbringade vi i Jakobshornssystemet med breda, kuperade och alldeles lagom branta backar. På kvällen åt vi dagens andra och sista måltid. En medveten åtgärd från min sida var att kräva endast en måltid på resturang per dag. För att kompensera den förlorade måltiden tvingade vi i oss en obscen mängd frukost och fyllde på våra energirserver ytterligare med rikliga mängder av öl, godis och chips.
Skiddag nummer två tog vi ett tåg, gick av vid fel hållplats och kom till ett annat område än vi tänkt. Istället för ett lite mindre område hamnade vi i det största, Parsenn och jag lyckades med bedriften att glömma skidhandskarna.
Skiddag nummer tre betade vi av ett par backar till i Parsennsystemet på förmiddagen innnan vi fortsatte till de backarna vi tänkte ta oss till dagen innan. Det bästa med backarna i Davosområdet överlag är att de flesta backarna är breda och med varierande lutning, vilket gör att man kan ta fart i de brantare partierna och bara glida i de flackare. På vägen hem satte Patrik och Robert sig på ett direkttåg som skulle ta dem en timmes färdväg åt fel håll. Ungefär fjorton sekunder innan tåget skulle gå lyckades jag få av dem från tåget.
Skiddag nummer fyra vaknade vi till ett Davos inbäddat i ett tjockt lager av nysnö. Vi valde att tillbringa dagen i ett system en bit utanför staden vid namn Rinerhorn. Lite folk i backarna gjorde att det dröjde ändå till eftermiddagen innan backarna var uppåkta och då var det fortfarande fantastisk åkning. Men den mjuka snön som erbjöd rolig skidåkning gjorde samtidigt benen möra, så för första gången tog vi beslutet att vila och äta lunch.
I den mjuka snön vågade till med jag mig på en ett försök till en tre-sextio. En tre-sextio där jag visar upp en fullständig brist på kontroll och grace. Sen kan det väl diskuteras huruvida det är ett godkänt hopp med tanke på landningen. Men i min värld är alla landningar utan utlösta skidor och blodsgjutelse lyckade.
| 
| | 
|
|---|
Den femte skiddagen var det inte riktigt lika underbart med nysnö. Efter några timmar på förmiddagen i de opistade backarna i Pischa – med mjölksyran sprutande ur öronen – gav vi upp och tog bussen til Jakobshorn i jakt på preparerade pister. På vägen upp med kabinbanan stod och en lyrisk amerikan och njöt av nysnön, som han kallade *fresh virgin powder*. Om vi haft tillräckligt med krafter kvar hade vi förmodligen satt en eller ett par stavar i nacken på honom.
Sista skiddagen vaknade vi upp till en klarblå himmel. Med andra ord, en perfekt avslutning på veckan. Vi åkte i Parsennsystemet hela dagen. När liftarna stängde smet vi in på hotellet och lånade en av duscharna som fanns i korridoren trots att vi egentligen var utcheckade. Men våra medpassagarer på tåget är hotellet evigt tacksamma för detta, även om passagerarna inte är medvetna om det. Efter duschen försökte vi pussla in skidorna i skidfodralet som egentligen är alldeles för litet för att rymma två skidor. Som tur är lyckades vår mensa-medlem efter en stunds klurande få in båda paren skidor och dra igen dragkedjan.
| 
| | 
|
|---|
Några timmar senare hade vi lyckats ta oss till vårt hotell för natten. Inte särskilt romantiskt med utsikt över ett industriområde och madresser i samma tjocklek som en heltäckningsmatta. Men förmodligen var det nog bättre än Roberts och min ursprunliga plan, att göra en favorit i repris och sova på tågstationen. Dagen efter tillbringade vi några timmar i Zürich med att strosa runt i affärer och äta innan vi tog oss tillbaka till flygplatsen och resan hem till Sverige.
Självklart finns det [mer bilder i bildarkivet](http://ludde.starkast.net/bildarkiv/index.php/Resor/Davos08/). Sen lyckades jag och Robert smuggla in alkohol i Sverige. Robert förde in tre liter och jag två. Tydligen så finns det [någon regel](http://www.tullverket.se/sokordao/r/resanderanson.4.4ab1598c11632f3ba928000473.html) om att man bara får föra in en liter starksprit. Ytterligare en upptäckt jag gjort under veckan är att godiset *sura tungor* håller mycket högre kvalitet i Schweiz, de har en hårdare konsistens och mer sötma.
