Festival

2018_EU-Paris-festival1

2018_EU-Paris-festival2

2018_EU-Paris-festival3

Bröllopsfest

Skjuta raketer

12_nyar1

12_nyar2

12_nyar3

12_nyar4

12_nyar5

12_nyar6

Guldfeber

Guldfeber

Midsommar

Den obligatoriska filmen från midsommar. Det här året dock utan fotboll, men med tre-och-en-halv-kamp istället. Bilderna får vänta till nästa helg. Nu väntar nämligen en vecka i skogen utanför Boden.

Nyårsmat

Förrätt: Rostat bröd, salladsblad, kaviar och två räkor. Pimpat med en halv citronskiva och en dillkvist. Huvudrätt: Hängmörad oxfilé och hasselbackspotatis. Tre olika bearneisesåser, en hickorysås och en chutneyaktig variant. Efterrätt: Kladdkaka, chokladpudding, vaniljglass med krossad choklad, en kexpinne med choklad i och en jordgubbe. Vickning: Carpaccio med lagrad parmesanost, grissini, kex och chips.

Maten

Inte den mest nyskapande nyårsmiddagen som världen skådat, men varför ändra ett vinnande koncept?

Och angående oxfilén, vi hade inte bara hängmörad oxfilé, utan vi köpte vanlig också. Det är en märkbar skillnad i mörhet, men efter noggrant övervägande lutar det åt att prisskillnaden på tre- till fyrahundra kronor kilot mellan hängmörad oxfilé köpt över disk och svensk färdigförpackad oxfilé inte är motiverad.

Nyår

Nyarsbild

Nyarsbild

Nyarsbild

Nyarsbild

Nyarsbild

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Lulefornication

Bal

Gruppbild

Nollegasque

Nollegasquen

Nollegasquen

Nollegasquen

Nollegasquen

Nollegasquen

Nollegasquen

Midsommar

I år blev det inget midsommarfirande hemma hos Karlsson och därmed bröts en tre år gammal tradition. Men den klassiska fyllefotbollen var minst lika bra – om inte bättre – hemma hos Mackan i Roslagsbro.

Studenten

Lina

En fördel med att ta studenten i Norrtälje är att det faktiskt är ett utspring och en flakkortege. I Arvidsjaur var det minsann inget spring, där ställde vi oss under ordnade former på trappan till huvudentrén och sjöng studentsången. Sen åkte vi fram och tillbaka längs Storgatan med vår lastbil tills vi tröttnade.

Sankt Anton

För dig som inte gillar att läsa långa detaljerade texter så kommer här en liten sammanfattning av veckan i Sankt Anton. Ett boende som alltid hade plats som inte hade just plats, fullbokat i hela området, en natt på tågstationen, skidåkning, en hysterisk och arg österrikare med hans nej-sägande fru, mer skidåkning, berg, öl, för mycket alkohol, knarkförsäljning, dans på bord stöter på svensk patrull, mer öl, tidig morgon, mer berg, skidor, flygplats med luffarens lyxboende och sömn.

StAnton

Men för det som är sugen på en liten mer detaljerad beskrivning av min vecka i alperna så finns den här, en vecka som började efter en nyårsmiddag, ett par rakter och några timmars sömn.

Från början var vi fyra, sen försvann en ur planerna, men så tillkom fem. För den som är bevandrad inom matematikens underbara värld blir det åtta. Inte det lättaste sällskapet att ordna boende och logistik för, men Tom hade ett ställe där det alltid fanns plats.

En semester är ingen semester utan en aning äventyr, så det var med en viss lättnad Tom besviket kom ut från stället som alltid hade plats och förklarade att det var fullt. När vi sedan gick in genom dörrarna till turistinformationen hann damen i princip säga “nisch” innan vi ens frågat om det fanns ledigt boende. Men ett internetcafé, tyskar som inte kunde prata engelska och ett antal telefonsamtal senare hade åtminstone jag och Patrik ordnat ett billigt boende från morgondagen och för resten av veckan.

Boende

Men vi hittade inget i vår prisklass för natten. Så vi tog tåget till Innsbruck i jakt på boende, men även där var det fullt överallt. Så Patrik och jag tillbringade natten tillsammans med några uteliggare på Innsbrucks tågstation. Jag sov hyfsat och Patrik var nästintill lyrisk över det trådlösa nätverket, som lite oväntat var helt gratis. Efter att ha tagit oss tillbaka till Sankt Anton, lämnat våra väskor och att Patrik hyrt skidor kunde vi äntligen ge oss ut i backarna.

Boende

Skidåkningen var hård och pucklig. Framförallt på eftermiddagarna. Inte mina favoritförhållanden direkt, jag är mer glidartypen. Men höll man sig borta från de större folksamlingarna och backarna i dalen var det ändå bra. När vi kom tillbaka till vårt vandrarhem bytte vi om och gav oss ut på byn i jakt på mat. Vi fann vårt byte, en hamburgare som dröp av speck und käse. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet såg vi ett avsnitt av Family Guy och åt tretton chips innan vi somnade.

Morgonen därpå fick vi frukost av frun i huset som lyckades med det omöjliga, att säga bitte schön trettioelva gånger under en frukost som varade i ungefär lika många minuter. Efter att ha tryckt i sig så mycket frukost som möjligt gav vi oss ut i backen för ännu en dag med hårda backar och strålande sol.

Pose

Men nu glömmer vi bergen och skidåkningen för ett tag för att koncentrera oss på ägaren till vårt vandrarhem, som hädanefter kommer att gå under namnet gubben. En mycket trevlig liten gubbe som på slutet av veckan kom och visade fotografier på när han var ung och gav oss tips kring alpvandring på sommaren. Vi vet inte riktigt om det var hans dåliga samvete eller de sex ölen vi gav honom som fick honom att göra det, jag misstänker en kombination.

Pose

Hursomhelst, gubbens dåliga samvete kom i alla fall från att vi försökte mygla in sex personer i två dubbelrum och mellanlandade i en situation där vi kanske inte skulle ha det andra dubbelrummet, då det brast fullständigt för vår stackars gubbe. Men som tur var slutade det hela med vi skulle ha dubbelrummet trots allt.

Skratt

Dagen därpå hade vi tänkt att gå ut. Det började lovande med after-ski och öl. Sen kom vi hem, duschade och tog en öl och kände oss fortfarande ganska taggade. Sen väntade vi lite till. Och ännu lite till. När vi sen kände att vi inte hade så mycket tagg kvar att erbjuda gick vi till sängs, och ungefär då knackar Tom och Sanna på och kliver in i rummet med chips och godis och tittar oförstående på oss. Patrik och jag förklarar att det är för sent nu, så vi satte oss i sängen och åt snask och tittade på bilder tillsammans.

Dagen efter lyckades vi bättre. Efter en god, men dyr, italiensk middag tog vi några öl samt något ciderliknande på en bar innan vi fortsatte ut i natten. Klockan var vid det här laget ungefär tolv, och jag funderade starkt på att gå hem så att jag skulle orka åka skidor dagen efter. Men jag var inte särskilt svårövertalad. En drink bestående av snö och sprit senare och jag ångrade absolut inte mitt beslut.

party1

Jag vet inte om det är mitt långa hår som får mig att se ut som en langare, men efter att en kille kommit fram till mig och frågat om jag hade något att sälja fick jag tillbringa de närmaste två minuterna med att övertyga honom att jag inte var det. När jag äntligen hade fått honom att inse, trodde jag i alla fall, att jag absolut inte hade några droger att sälja honom frågade jag vart toaletten var. I efterhand så inser jag att det inte är särskilt intelligent att fråga någon som precis försökt köpa knark av dig efter toaletten, men just då hade jag en hel del alkohol i blodet, var otroligt kissnödigt och han stod närmast. Så efter mitt toalettbesök stod han där, redo att göra en affär. Återigen fick jag förklara att jag inte hade något knark.

party2

Efter ytterligare någon drink eller tre blev jag övertalad att dansa på bordet, efter en tio sekunders fantastisk supermanpose var det äventyret slut, för då dök en stor och skäggig svensk upp och plockade ner mig och min ryska kumpan vid namn Babuscka. Framåt tre-tiden började humöret och orken tryta på vissa håll, på andra håll var det precis tvärtom, och vi fick bokstavligt talat slita med vissa personer till taxin så att vi kunde åka hem. jag nämner inga namn, men vi kan kalla henne Babuscka.

Kuben

Väl hemma så skulle Patrik nödvändigtvis lösa Rubiks kub innan han skulle sova. Jag gav honom några välförtjänta slag på armen och förklarade att det förmodligen var den mest efterblivna idéen sedan 1876. Men sedan orkade jag inte slå mer och tittade fascinerat på medan han löste kuben på några minuter.

Nypistat

När jag sedan vaknade upp av alarmet från min klocka hade jag fått något under fyra timmars sömn och min mage var i uppror. Men det var helt klart värt att gå upp. Backarna, som framåt eftermiddagarna var isiga och puckliga, var på mornarna precis motsatsen. Efter en hel dag i backen åkte vi tillbaka till vandrarhemmet en sista gång för att duscha, byta om och säga farväl till gubben.

När vi väl kom fram till flygplatsen blev jag överlycklig. Vid incheckningdiskarna fanns det bänkar med lädersäten och dessutom hade de inga armstöd. För oss som tillbringat ett antal nätter på diverse tågstationer och flygplatser är det ekvivalent med lyx. Den natten sov jag som en uteliggarkung. Jag var till och med så pass pigg att jag orkade läsa mer än halva flygresan hem, det är vad jag kallar kvalitetsbänkar.

Sommarhändelser

Jag har läst böcker och ätit chips i Frankrike, sett min syster ta studenten, jobbat några dagar på posten, spelat ett buggigt spel, firat midsommar, grillat, tittat på fotboll och åkt båt.

Quarnevalen

Ekipage

Jag är ganska negativt inställd till overaller och ord som utan anledning innehåller bokstaven q. Så egentligen borde inte Quarnevalen vara något för mig. Men eftersom mina klasskamrater skulle vara med, den bara anordnas vart tredje år och det ryktades att slutfesten skulle vara ganska häftig beslöt jag mig för att vara med.

Ekipage

För er som inte minns så hade SAS lite problem med sina flygplan av typen Dash 8-Q400 från Bombardier. Så vi gjorde en kopia av flygplanet, ändrade modellbeteckningen till Crash 8-Q400 och namnet på flygbolaget till SOS och lät vår kopia bogseras av en bärgningsbil. Vårt bidrag nämndes (en mening) i Dagens Nyheter, vilket gör mig till nästintill kändis. Ungefär.

Gruppbild

Kanske inte särskilt taktiskt att driva med två av de företag som jag helst skulle kunna tänka mig att jobba för, men utan flaggor och pilotglasögon lär ingen känna igen mig. Dessutom har jag lite andra saker att ha ångest över, som till exempel de tidningar vi skulle sälja inför Quarnevalen. Alla som deltog var nämligen tvingade till att sälja tidningar. Jag avskyr att försöka pracka på folk saker. Att tidningen är alldeles för dyr med tanke på innehållet och att pengarna går till att finansiera en veckas lek för studenter gör den inte mer lättsåld. Men med lite hjälp från släkt och vänner lyckades jag bli av med ett par i alla fall, så jag slapp åtminstone att betala alla tidningar ur egen ficka…

Slutfesten var ganska fet. Det var billigt att dricka. Jag mådde inte så bra dagen efter. Slut.

Sjuttio

Sjuttioårsmiddag är ett ord som jag inte förknippar med fest. Därför hade jag inte heller några högre förväntningar på den tillställningen jag blivit inbjuden till under fredagkvällen. Men stället låg i närheten av där jag bor och som student är jag inte direkt den som tackar nej till gratis mat. Jag förväntade mig en stel middag med hemfärd före elva…

Men ack så fel jag hade. Det här var nog den roligaste sjuttioårsmiddagen som jag någonsin kommer uppelva, och det berodde inte bara på den fria baren, även om den var en starkt bidragande orsak. Framför allt var det sällskapet.

En stel fördrink förvandlades med mina små släktingar till en Star Wars-lek, visserligen hade jag den lite osmickrande rollen som Chewbacca, men ändå. En stel middag förvandlades med hysteriskt roliga tal och intressanta bordsgrannar till något angenämt, avslappnat och lärorikt. Ett tomt dansgolv förvandlades till ett virvlande virrvarr av mor- och farmödrar, mammor, kusiner, tremänningar och alla möjliga och omöjliga kombinationer.

Jag kan också berätta att jag premiärgrillat för säsongen, flugit runt i roslagen, fått skavsår av mina nya skor, slagit mitt personbästa (för säsongen) på två av mina löprundor, tittat på flera filmer och försökt plugga inför en tentamen i differentialekvationer.

Sovmorgon
Det sista har inte gått så bra som jag hoppats, vilket i kombination med min oförmåga att gå upp på morgonen och inställningen till skolan fått mig att genomgå en smärre livskris. Jag tror att det är den beryktade kvartslivskrisen.

Kändisar


Det är inte varje dag en bekant hamnar på en tidnings förstasida, så därför vill jag göra lite reklam för en artikel som Jasenko (Jasse) skrev för språktidningen om hur andra språk influeras och lånar av svenskan. Den intressanta artikeln kan du läsa på språktidningens hemsida.

Det är inte heller varje dag två klasskamrater är med på nyheterna, även om de inte hade en riktigt lika framträdande roll som Jasenko hade i språktidningen så tänkte jag ge Tobias och Per lite mediautrymme i alla fall.

Nu tjatar Marcus – granne och klasskamrat- att jag ska skynda mig på. Vi ska på födelsedagskalas ikväll och den där mannen vet inte vad fashionabelt försenad betyder…

Luleå

Vi anlände vid midnatt till ett becksvart Norrland i minusgrader. Vi lyckades få tag i en av Norrlands skönaste taxichaufförer. Tvåhundrafemtio kronor senare var vi ute i Luleås förort och hemma hos Lännevall.

Vi skippade artighetsfraserna och hoppade direkt till att håna mig för att lyckas slarva bort boardingkorten på under halvminuten. Lännevall hade använt sitt studiebidrag väl och köpt en fyrtiotvåtummare, som vi naturligtvis kände att vi inte bara kunde låta stå outnyttjadt. Valet föll på serien Californication.

På torsdagmorgonen vaknade Karlsson upp på sin luftmadrass, som efter natten bara var en madrass. Det vore förståligt om Karlsson hade vaknat upp lite kinkig efter en natt på en luftmadrass utan luft, men istället var det Pettson som tog kommandot på gnällfronten. Soffan hade tydligen lutat på något sätt…


Efter att ha inhandlat frukost (och ätit den) tog vi bussen ut ur Luleås studentgetto in till staden för ett besök på Systembolaget. Hemma hos Lännevall påbörjade den sysselsättning som vi under dagen utvecklade till perfektion, att dricka öl (och vin) och se på Californication. Men vi gjorde faktiskt ett litet uppehåll för att spela lite korpfotboll. En sorglig historia som slutade med en oavgjort, en förlust och en kall bastu. Vi tröstade oss med mer öl (och vin).

Framåt midnatt, ungefär ett dygn efter att vi först börjat kolla på Californication, såg vi det sista avsnittet av denna underbara serie (förlåt för att jag inte trodde på dig dentarg) som också slutade helt underbart. Lyckan byttes dock snabbt ut mot stor sorg då vi insåg att säsong två inte har premiär förrän i sommar.

Fredagen började ungefär som torsdagen slutade. Med mer snask, öldrickande och tv-tittande. Ett helvete för vilken hälsorådgivare som helst. På kvällen började vi med att förförfesta hemma hos Lännevall. Egentligen innebar det ingen skillnad jämfört med tidigare under dagen annat än att vi drack aningen snabbare och hade bytt ut mjukisbyxorna mot jeans.

Vi var på ytterligare två förfester innan vi tog bussen in till Luleå och en nattklubb där Karlsson gjorde av med ett belopp motsvarande mitt studiebidrag. Ungefär. Runt halv tre ville alla gå, utom Pettson som hade hittat sitt halv-tre-stalk. Med lite övertalning i form av hot lyckades vi få med honom in i taxin och fyllemat (varma mackor) på Julius.

“De två vännerna gick genom den norrländska natten, då och då upplysta av gatubelsyningen längs gångvägen. Det hade regnat under dagen och det varma ljuset från festlokalen, dit de båda var på väg, reflekterades av den våta asfalten. Promenaden genom regnet hade varit lång – men alkoholen i deras blod höll kölden borta – och nu skiljdes de och festlokalen åt enbart av ett dike. Den ena av vännerna vek av åt vänster och fortsatte följa gångvägen mot lokalen samtidigt som han påpekade för sin vän att inte gå över det vattenfyllda diket, varpå den andra vännen oberört fortsatte framåt och svarade att han tänkte ta en genväg. Ögonblicket senare korsade han det vattenfyllda diket.”

ur The Life of Pettson

På lördagen inledde vi dagen med en minnesstund över att vi inte hade några mer avsnitt av Californication och tröstade oss med öl. Den förra meningen var inte riktigt sann. Vi hade ingen minnesstund. Det blev helt enkelt mer chipsätande, fisande, öl och tv-tittande. Ni vet, manlighet när den är som bäst. Det är svårt att veta exakt när vår förfest började eftersom Karlsson knäckte den första ölen innan frukost.

På kvällen spelade vi mer ölspel, låste ut folk på balkongen för att få lite lugn och ro och sen gick vi till någon fest. Pettson hade skärt sig i fingret när han lagade mat, och Karlsson roade sig större delen av festen med att försöka klämma sönder Pettsons finger. Lännevall stod mest och hånglade med Sandra, och gjorde han inte det stod han och sörplade ur sin drink-hink. Men när alla började lämna festen gick vi också hem för att sova. Något som Pettson vägrade, istället genomförde han ett eget mästerskap i irritationsmoment som han vann överlägset i brist på andra deltagare.

Idag (söndag) har vi fortsatt med mer soffamys, öl och chips, och vi avser att fortsätta med det tills imorgonkväll, då vi hoppar på flyget som ska ta oss tillbaka till civilisationen, vilket samtidigt innebär slutet för vår lilla semester-helg. En helg som kan sammanfattas med sifforna fyrtiofem, fyra, tretton, trettiosex och tio. Vilket är antalet liter öl och vin som gått åt under helgen, hur många pizzor vi ätit, hur många kanelbullar vi konsumerat och antalet chipspåsar som vi dragit i oss.

Kortvisit

Jag tror jag är sjuk. Eller håller på att bli sjuk. Något åt det hållet i alla fall. Men du behöver inte vara orolig, det är inte någon psykisk sjukdom som bilden intill antyder, utan en gammal hederlig förkylning. Men förkylningar är inte så roliga att skriva om, så jag fortsätter raskt över till bilden.

Am Psych
Jag har varit hemma i Norrtälje hela helgen. Anledningen till det var en kombination av flera saker, men halloweenfest, brist på rena kläder i kombination med fullt i tvättstugan, … och att det var länge sen jag flög var väl de mest bidragande orsakerna.

Inte helt oväntat hör bilden till halloweenfesten. Det där är min tolkning av Patrick Bateman från American Psycho. Motorsåg och spikpistol är båda ganska brutala. Men båda dessa alternativ är inte särskilt praktiska, varken ur storlekssynpunkt eller tillgänglighet. Jag har då inget av det hemma i garderoben i alla fall. Det sjävklara valet borde ju ha varit yxan eller en redig kökskniv, men jag vet inte riktig hur pass lagligt det är att släpa med sig på fest. Därför föll valet på den – i rätt händer – dödliga tårtspaden.

Sen kan det vara värt att notera mitt hår som ligger på plats med en mängd hårgelé tillräcklig för att göra hål i ozonlagret. Hårgelé är inte något jag normalt använder (läs aldrig), det bryter lite mot min hårfilosofi. Jag fixar i princip aldrig håret, anledningen är förstås att jag tycker det tar värdefull sovtid på morgonen och att jag skiter fullständigt i hur det ser ut. Oftast brukar det se relativt normalt ut i alla fall, som en blandning mellan beatlesfrisyren och en råtta.

Midsommar

Midsommarfirande hemma hos Karlsson (tack Karlsson) och midsommardagsfirande ute på Lidö. Så mycket mer tänker jag inte skriva. Imorgon påbörjar jag min andra vecka på mitt sommarjobb. I väntan på nästa blogginlägg kan ni roa er lite med några filmer som spelades in under midsommarfirandet hos Karlsson. Min personliga favorit är när André leker hund (2 min 51 sek in i filmen).

Angående låten. Jag gillar den egentligen inte, men ska hela tillställningen sammanfattas i en enda låt finns det inget annat alternativ än att välja en låt som heter karatefylla.

Fylleslag

I fredags var jag på studenfest med Jasse på Viper Room. Det var… Småkul. Vi drack ingen alkohol och gick hem vid tolv. Så det var en väldigt lugn kväll.

I fredags dömde jag en fotbollsmatch. Tvåhundratjugo kronor för lite mer än en timmas motion. Lättförtjänta pengar. Åtminstone den här gången. Ibland är inte spelare, ledare och föräldrar riktigt lika lugna. På kvällen hyrde jag och Lae film. Ja, du läste rätt, jag hyrde en film. Snart kanske jag till och med plockar fram de gamla VHS-kassetterna… Skrämmande tanke. I vilket fall som helst såg vi School for Scoundrels, som stundtals var riktigt rolig.

I lördag spelade vi match mot bottenlaget Norrskedika, och vi lyckades vinna med nöd och näppe. Resultatmässigt i alla fall. Att vi bara gjorde fyra mål framåt var skandal, och jag tar på mig lite av det ansvaret i och med att jag missade fem frilägen (ja, du läste rätt). Men det var nästan en ännu större skandal att de lyckades göra tre mål på ungefär lika många skott på mål. En lite utförligare rapport finns på Roslagsbros hemsida.

Efter matchen käkade jag och Pettson pizza och efter det åkte vi hem till Lae och tittade på när Danmark tog sig an Sverige. Jag tänker inte redogöra för matchen, jag tänker bara ställa följande frågor:

  • Hur kan man tappa en ledning på tre mål?
  • Hur lyckas en grottmänniska överleva i tusentals år, få på sig en dansk tröja och springa in på en fotbollsplan?

Sen vill jag bara förklara hur otroligt nöjd jag är över att linjedomaren uppmärksammade slaget i magen. Inte som svensk och den straff han gav oss. Utan som domare. Incidenter som sker en bit ifrån bollen är i princip omöjliga att upptäcka, därför känns det extra skönt när någon faktiskt blir ertappad med att göra något så regelvidrigt som att slå en annan spelare.

På kvällen förfestade vi lite hemma hos Lae och sen gick vi till Mobergs, där de hade satt upp något slags danstält, vilket uppskattades eftersom det var på tok för varmt att dansa inomhus.

Uppgift ett

Staffan PH

I lördags spelade jag match. Förlust. På kvällen hade vi lagfest tillsammans med damlaget. Jag hade tänkt vara nykter och åka hem före elva. Jag lyckades med ett av mina mål. Jag var hemma vid två.

Anledningen till mina målsättningar var att jag hade en läkarundersökning på söndagen. Jag kan stolt meddela att jag verkar vara fullt frisk, åtminstone fysisikt, så nu får jag flyga igen.

Det som inte är riktigt lika roligt är det faktum att jag fick underkänt på tentan igår. Så nära, men ändå så långt ifrån. Uppgift ett – fem måste man klara och uppgift sex-tio samlar man poäng för att se vilket betyg man får. Jag klarade inte uppgift ett men samlade ihop poäng till en fyra (~VG). Vilken besvikelse!

Dessutom lyckades jag återigen bevisa att jag är helt oförmögen att göra mål, trots att jag hade tre frilägen lyckades jag inte peta in en enda rackarns boll. Men trots mitt målsinne vann vi i alla fall, med 6-3. För övrigt så lyckades Pettson göra ett mål och ta med sig mina bilnycklar hem. Det försvårade lite när jag skulle åka hem (Pettson, jag tycker om dig ändå…).

Jag har lagt till bilder till bildarkivet också. Närmare bestämt:

  • Bilder från ytterligare en kamera från Jens fest. Hoppa dit!
  • Bilder från lagfesten ute i Väsby Hoppa dit!

Och sist vill jag tipsa lite om iGoogle. Det är inte så märkvärdigt egentligen, det är bara en tjänst som gör att det går att pimpa sin egen googlesida med lite roliga mojänger (widgets) och teman. Den enda mojäng jag saknar är ett svenskt lexikon så jag kan slå på svenska ord. Så om någon från Svenska Akademin läser detta, knåpa ihop en widget åt mig!





Det är lite roligt att temat ändrar sig beroende vilken tid på dygnet det är, dessutom, som en bonus är räven också hemskt söt. Frågan är bara när google kommer att ta över världen…

Jensfest

I fredags hade Jens studenfest, mig veterligen den enda studenfest som anordnas av en person och inte en klass. Det är lite originellt. Originellt är alltid bra.

Först var jag på förfest hemma hos Sophia. Det var stackars Staffan som tjatade dit mig eftersom han av någon anledningen verkade ha en lite ångest att behöva umgås ensam med åtta tjejer i balklänning. Sedan räknade någon intelligent person ut att det skulle ta nästan tjugo minuter att gå tills bergsstugan. Det tog fem. Så därför stod vi och gömde oss ett tag i buskarna. Fint folk kommer alltid sent. Fast vi kom inte sent i alla fall. Buskarna var inte så roliga.

När vi kom fram blev det välkomstdrink och de klassiska grupperingarna med inslag av hälsningsfraser. Själv lider jag av “skakahandminnesförslust”. Vilket betyder att ungefär tre nanosekunder efter det att personen har sagt sitt namn har jag glömt bort det. Jag tror det beror på att jag är så koncentrerad på själv handskakandet. Det skulle vara så pinsamt om man helt okontrollerat boxade den andra personen i magen eller petade honom i ögat. Eller något sådant.

Alla var väldigt stiliga i sina klänningar och kostymer. Det här är verkligen ingen modeblogg, och det kommer definitivt aldrig att bli heller. Jag föredrar uniformer, då behöver man aldrig fundera på vad man borde ha på sig, det tror jag är en av anledningarna till att jag gillar kostym. Då begränsas valet till färg på skjorta och slips, och eftersom jag i princip bara har en slips blir valet så mycket enklare. Men det jag tänkte säga var i alla fall att min slips var den stiligaste och att Ingela (tror jag hon heter) hade det snyggaste klänningen. Jag gillar klänningar med fina mönster på sidan. Men om Ellinor hade haft en klänning i samma stil som hennes överdel hade hon varit en klar vinnare.

Efter välkomstdrinken med tillhörande mingel blev det inte helt oväntat förrätt. Det var hårt tunnbröd med sörja och lite grönsaker. Efter förrätten fick vi chockerande nog huvudrätten. Som bestod av kött och potatis och lite mer grönsaker. Jag åt köttet och potatiset. Sen bytte jag diskret tallrik med min bordsdam så det såg ut som hon inte ätit något av sina grönsaker och jag fick två extra potatisar. Rutin säger jag bara. Ständiga avbrott i ätandet var tal och lamboleken. Tal innebar den här kvällen att berätta roliga pinsamheter om Jens, saker som jag inte visste, och inte så många andra heller tydligen.

  • Under språkresan på Malta gick han vilse och ficka ringa hem till Sverige från en polissation och fick skjuts hem.
  • När han åkte till USA gick han av på fel flygplats och fick ett helt plan att vänta på honom.
  • Tävlar i att vara först av ålandsfärjan, trots att ingen tävlar mot honom.
  • Enda gången han och Jenny bråkat var när hon bröt en allians i spelet Risk som innebär förlust för Jens och seger för Jenny.
  • Läste veckorevyns bröstspecial när han var åtta år…

Kvällens bästa tal var nog Jennys. Det kanske inte var bättre än de andras, men mina förväntningar på min syster var minst sagt låga, och jag blev positivt överraskad (läs chockad) när hennes tal faktiskt var begripligt och ganska roligt.

Sen hade vi lamboleken. Det går till så att man ropar upp någon på bordet, sen ska man dricka upp det man har i glaset och sjunga några rader. Klantar man sig med sången blir det straffomgång och mer att dricka. Jag har två hedersomnämnanden i kategorin lambolek. Först har vi Christer, Jens pappa, som tog det här med att stå på bordet bokstavligt. De andra nöjde sig mesigt nog med att bara stå på stolen. Respekt till Christer.

Det andra går till Andreas Sundborg för att vara den absolut sämsta lambolekaren genom tiderna. Visserligen har jag en teori om att herr Sundborg inte riktigt nöjde sig med de tre öl som vi fick till middagen. Så han sjöng fel med flit, och när han sedan pekade han på sitt tomma ölglas erbjöd sig bordsgrannarna villigt att fylla på glaset till hans straffomgång. Det finns ett ord för det här. Sneaky.

Och innan jag knappt han säga efterrätt skulle det dukas av och borden flyttas så vi kunde dansa till livebandet Ben Hogun. Jag är i och för sig helt tondöv och blir imponerad av alla som kan spela tre ackord på en gitarr, så min åsikt kanske inte är värd så mycket, men jag anser i alla fall att de var sjukt bra. Otroligt nog lyckades Americo äntligen ragga upp någon. Visserligen var det en stolpe, men ingen hade hjärta nog att säga det åt honom. Han var bara så glad över att få dansa tryckare med någon. Men vassast på dansgolvet var nog "Wille". Med rörelser som point-finger-shake och shaky-legs blandat med pinky-low-rider (ja, jag har kommit på namnen helt själv) var han kung på dansgolvet. Kanske inte kung, men originell i alla fall, och det är som sagt alltid bra.

Framåt tolvtiden bjöds det på korv. Fyllemat måste vara en av de bättre uppfinningarna sedan hjulet. Fast vid närmare eftertanke så lär fyllematen uppfunnits före hjulet. Bra grej med korv i alla fall.

Sammanfattningsvis, jag hade jätteroligt. Tack Jens (och alla som hjälpt till) för en kanonkul kväll!

Amen.

Pingis

Jag tänkte bara visa världens sämsta minipingismatch. Det är Sandra som möter Erik på nyår. Tro det eller ej, men ingen av dem vann pingisturneringen.

Jag förnekar all kännedom om den mongolide domaren/kommentatorn i bakgrunden. Imorgon bär det av på nya äventyr (som varar tills på tisdag). Först på tur är Sandviken och ett “träningsläger”.

"Ny" blogg

Nytt utseende på bloggen. Anledningen till det är att jag bytte “bloggsystem” och passade på att ändra lite utseendemässigt. Anledningen till att jag bytte var att min förra blogg gav ut lite skumma RSS-feeds, det nya systemet ger ut dem utan problem!

Men den största anledningen var att det förra systemet hade någon slags kommentarsjukdom. Ibland bara försvann alla kommentarer och det gick inte att skriva några nya. Jag misstänker att det beror på alla spam-bottar som “skriver” kommentarer.

Med det nya systemet så ska nog spamet rensas bort!

Det här med internet går väl lite sådär. Jag slösurfar inte riktigt lika mycket. Jag läser istället. De senaste två veckorna har jag läst:

  • Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson:
    Spännande.

  • Agenten av John Grisham:
    Slutade väldigt tvärt.

  • Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen, Bengt-Åke Cras och Agneta Cras:
    Irriterande hemsk.

  • Martina-koden av Martina Haag:
    Sjukt rolig. Ibland.

  • Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad:
    Seg. Stundtals intressant.

  • Kommisare Morse och vägen genom skogen av Colin Dexter:
    Spännande. Men svårt att hänga med i konversationerna.

I lördags var jag på inflyttningsfest hemma hos Björkis i Uppsala. Som vanligt (nu för tiden åtminstone) glömde jag kameran, så tyvärr blev det inga bilder. Men tänk er ett dimmigt slagfält. På den ena sidan har vi Björkis klasskamrater, byggingenjörer. På den andra sidan hade vi oss icke-byggare. Den senare styrkan försökte tappert kämpa sig in i fiendelägret, men misslyckades och fick istället utkämpa slaget med gerillataktik. Det var en ganska dålig liknelse. Jag kände bara att jag ville fylla ut lite.

I söndags jobbade jag lite också, med världens otacksamma jobb. Domare. Ändå var det inte särskilt hemskt i söndags, gjorde inte en helt genomrutten instats. Men däremot borde jag visat ut en väldigt otrevlig spelare. Men jag såg bara en förselse, och valde att inte visa kortet. Efter matchen fick jag veta att han sparkat ner en kille och hånat honom när jag tittat bort. Sådant gör mig arg.

Internets

Nu har det i alla fall hänt något. På sätt och vis. När jag var sjuk yrade jag fram en liten text om hur internet fördummar och dödar produktiviteten. Några väl valda utdrag ur texten är

“Utan det kanske vi kunde göra något vettigt istället för att utnyttja 35% av internets bandbredd till att titta på meningslösa filmklipp”

>“...och vadå papperslösa samhället?! Det är väl mer papper nu än någonsin?!”

>“Det där satas jävla internet...”

...och så vidare. Det har gått nästan en vecka nu. Men jag måste erkänna att jag fuskar lite. Jag använder det fortfarande för att skriva ut saker från skolan, svara på viktiga mail och blogga. Och ibland kanske jag svarar på något oviktigt mail när jag ändå är där.

Att försöka sluta använda TV´n är svårare. Jag har inte rört en TV fysiskt förrän i lördags, fram tills dess hade jag låtit andra sköta TV-apparaterna, men notera att det var aldrig jag som slog på dem eller bytte kanal.

Men har jag blivit mer produktiv då? Njae. Istället för att slösurfa på internet har jag rullat tummar, studerat navelludd och diverse andra meningslösheter. Men förhoppningsvis kommer jag snart inse att ovan nämnda sysselsättningarna inte är särskilt intressanta och börja göra lite vettigare saker. Hoppas jag.

Men jag läse i veckan att det faktiskt finns en avhandling med titeln “Navelludd – Hur? När? Varför?” eller något liknande. Kanske borde läsa den för att få lite inspiration inför min exuppsats. Frågan är om jag ska välja “Innertak – form, funktion och fläckar” eller “Tumrullning – den bakomliggande aerodynamiken”.

Jag har läst en bok i veckan. Eller rättare sagt jag läste den i tisdags. Senast jag läste en (skönlitterär)bok var förra sommaren. Jag måste läsa mer böcker. I fredags skrev jag en liten matematikskrivning igen, jag lyckades få 4+1+1 till 5 och självsäker som jag är satte jag aldrig in mitt svar i ekvationen för att se om det stämde. Kaxigt. Men dumt.

Igår hade vi lagfest. Staffan var klart roligast (och fullast). Jag var tråkigast (och nyktrast). Hoppas verkligen jag kan få tag på lite bilder från Staffan PH´s uppträdande och covern på Michelangelo.

St. Anton

Lördag

Pappa och mamma skjutsade mig till Arlanda tidigt på morgonen… Och framåt lunchtid steg två väldigt förvirrade svenskar av flygplanet på Innsbrucks flygplats. Vi lyckades otroligt nog skrapa ihop vårt baggage och hitta en plats på en av resebolagens bussar.

På bussen uppstod ytterligare förvirring. Det första faktorn var att reseledaren sa att “för ett par euro kunde man få tillbaka liftkortet utan extra kostnad”, en odödlig kommentar som kom att bli resans ledord. Den andra faktorn var att när vi ringde Tom, han vi tänkt bo hos, undrade han vart vi skulle bo…

Väl framme i Anton lyckades vi leta upp en buss som skulle ta oss ett par hundra meter upp i bergen, till byn Cristoph där Tom jobbade. Cristoph var tydligen någon slags lyxby, med hotell som hade minst fyra och en halv stjärnor, vilket vi fick reda på medan vi åt vår hundrakronors pizza.

Tom var lite oroad över att vi skulle bo där, eftersom han hade hört att det var “en kompis i ett par dagar” gällde. Men en natt skulle nog gå bra.

Efter lunchen tog vi bussen tillbaka till Anton och betalade våra liftkort och handlade lite frukost. Torra mackor och frukt, vilket var vår frukost under veckan.

Tillbaka i Cristoph fick vi reda på att Tom ansåg att det var fest som gällde ikväll. Först tänkte Robert och jag sova. Men Tom lyckades övertala mig. Robert vägrade. Jag borde ha gjort som Robert…

Vi förfestade lite i Toms rum, vilket var helt utan fönster, sen tog vi en Taxi ner till Anton. Det var skoj, dansade lite och träffade folk. Men kring tretiden upptäckte jag att Tom inte längre var med mig. Jag letade över hela Anton efter “the chinese guy” ringde honom på mobilen. Ingen som svarade. Senade förklarade han för mig att han var lite ledsen för att han inte hittat någon tjej. I vilket fall som helst hade han tagit en taxi tillbaka till Cristoph, utan att säga något till mig och trots att han lovat att betala taxin hem.

Eftersom jag inte hittade Tom tänkte jag att det var väl lika bra att åka tillbaka till Cristoph. Ringde honom upprepade gånger, ingen som svarade. Klockan var väl ungefär halv fyra när jag var tillbaka. Det var ungefär vid den tidpunkten som Tom stängde av telefonen, som han senare förklarade med att han tyckte den lät så mycket när han försökte sova.

Jag hade ingen nyckel, klockan var halv fyra på natten och det fanns ingen mobil att ringa på. Lösningen blev att sitta i receptionen på ett femstjärningt hotell med en väldigt trevlig receptionist. Det fanns en väldigt skön soffa där. Visserligen sa receptionisten att jag kunde berätta för mina vänner att jag sovit femstjärnigt, men jag vågade aldrig rikgit somna i soffan.

Framåt sextiden satte Robban på Toms telefon, och äntligen kunde någon låsa upp dörren åt mig så jag kunde få sova.

Söndag

Inte riktigt lika händelserik dag. Vi åkte mest skidor. Och beundrade berg. Är det något Österrike har gott om så är det berg. Tyvärr var inte skidåkningen riktigt vad vi hoppas på, plusgrader gjorde snön ganska slaskig och tung. Fötterna och benen värkte.

Måndag

Några minusgrader gjorde backarna mycket bättre än dagen innan. Inte så mycket mer att skriva, så jag fyller på med ett par godbitar från Tom.

“Alltså, i Anton är det kanske åttio procent killar och tjugo tjejer… Men på vissa klubbar är det åttio-åttio”.

>“Att bli pilot handlar till fem procent om skicklighet, tjugo tur och femtio uthållighet”

Tisdag

Mer skidåkning. Mer berg. Fortfarande några plusgrader.

Onsdag

Tog bussen till till ett annat område (Zurs och Lech). Det började mindre bra. Jag hoppade av i Zurs med mina skidor och Robbans snowboard. Det dumma var bara att Robert fortsatte till Lech. Men vi rättade till det lilla missödet och åkte resten av dagen.

På kvällen gick Robert och jag ut och festade med Frankie, en kille som på något sätt kände Tom lite. Frankie kom från Spanien som på något sätt var släkt med någon gammal österrikisk kung. Och i Östterrike behandlar man kungligheter just som kunglighter. Åtminstone om man heter Frankie är och världens socialaste kille.

Han fixade specialpris på alla ställen vi var på flirtade med servitriserna. Han var vår idol. Efter alldeles för många öl, lite jäger och dans åkte vi tillbaka till hotellet.

Aldrig har våra egentillverkade tempurmadreser varit så mjuka (egentillverkad tempurmadrass = skidjacka, termobyxor och matta).

Torsdag

Dagen började inget vidare, även om det var ganska väntat. Vinglade till toaletten, sen tillbaka till rummet. Tittade i byxfickan och fick en liten chock. Jag hade fem euro kvar att leva på under två dagar…

Men vi släpade oss ut i backen, liftkortet kostade ju en halv förmögenhet. Robert pinade sig igenom dagen och fick ångestattacker så fort han fick syn på något som kunde förknippas med Jaegermeister. Själv tyckte jag det var ganska lungt.

På kvällen träffade vi Frankie igen, han som var någon slags kunglighet, han hade fått för sig att vi skulle få en kväll vi skulle minnas resten av våra liv. Så vi gick till någon fin bar och han beställde in ett vin för femhundrak kronor. Sen snackade han lite med chefen. Det slutade med att vi fick vin och tilltugg för 2000-3000 kronor. Frankie har ingen aning om hur det skulle betalas, men det skulle lösa sig försäkrade Frankie.

Fredag

Vi tänkte vara ute hela dagen… Men våra planer grusades ganska fort. Det blåste storm och det enda vi kunde åka var barnbacken. Sju vändor där och vi tröttnade. Vi tog en buss ner till Anton där några backar var öppna.

Så vi åkte tillbaka till Cristoph packade ihop våra grejer och åkte tillbaka ner till Anton, bokade tågbiljetter sen gick ut på byn och åt, enligt rykten europas godaste, revbensspjäll och tog ett par öl innan vi tog nattåget till Innsbruck. På tåget träffade vi en skidåkare som nästan bad om ursäkt för snömängden och skidåkningen i år, och han lovade att om vi kom tillbaka nästa år skulle han guida oss off-pist.

Vi var framme i Innsbruck kring två, och jag ville ha något att äta… Så vi gick ut på stan, där allting var helt stängt. Förutom att par korvbilar där man fick slåss för att få sin korv, kösystemet verkade inte vara uppfunnet här. Vi gick tillbaka till tågstationen och somnade på ett par stolar.

Lördag

När vi vaknade tog vi bussen till flygplatsen, där sov vi lite mer. På skönare stolar. Sen fick vi äntligen gå ombord på planet och sova i ännu skönare stolar.

Så var sagan slut.