Slutet

Det här blir årets sista inlägg. Egentligen borde jag väl sammanfatta året och ge löften inför det nya året. Men detaljerade analyser är ingenting jag orkar sätta mig ner och göra nu, och ser ingen anledning till att göra heller. Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu. Det kanske inte är optimalt, men det går alltid att trösta sig med att de finns de som har det värre. Sen tror jag inte det finns något optimalt. Det fantastiska livet där allting bara blir rätt och går på räls.

Livet ska vara osäkert, darrigt och ibland ska saker bara inte kännas perfekta. Ibland räcker det med att det bara känns rätt för stunden, och sen löser det sig till slut. Kanske inte alltid som jag tänkt mig, men på ett eller annat sätt gör det. Allting ordnar sig. Alltid. Det är mitt motto.

Visserligen är jag ganska osäker på om jag valt rätt väg. Men just nu känns det inte helt fel. Och så länge jag inte står på samma ställe, så länge jag utvecklas är jag nöjd. Jag inbillar mig att jag inte kommer ångra mig i efterhand så länge jag färdas framåt. Det tror jag ändå att jag gör. Kanske inte så snabbt som jag vill. Men så snabbt som jag orkar.

Jag kan ändå se konturerna till mina mål bakom dimbankarna. Detaljerna är otydliga. Men det gör ingenting. Kursen är utstakad, och det känns skönt. Nu måste jag själv bara försöka urskilja detaljerna, vilket är en nog så svår uppgift.

Nu upptäckte jag att på något sätt har jag lyckats svamla ihop en ganska känslosam analys av livet och framtiden. På gränsen till pretantiös. Usch. Förlåt. Det var inte meningen.

Jag avslutar med en resumé över julfirandet i Klövsjö med familjen. Efter ha tillbringat fem ångestfyllda timmar med att gissa på uppgifter i hållfasthetslära så slutade min termin. Förhoppningsvis klarade jag tentan. Tycker examinatorn att jag var lika duktig som jag själv tyckte att jag var, då får jag nog godkänt. Ibland gissade jag så bra på talen att till och med jag kunde övertyga mig själv om svaren nästan kunde stämma.

En volvo, två nära-döden-upplevelser och fjorton renar senare kom vi fram till Klövsjö klockan tre på natten. Jenny blev väldigt nöjd när jag väckte henne och förklarade att hon var tvungen att byta säng. Hon hälsade hjärtligt med ett avgrundsvrål som lät något en skruvad blandning av björn, iller och en zombie skulle kunna åstadkomma.

Första skiddagen kom jag och mina nya pjäxor överrens. Men det gjorde inte jag och ett hopp. Det fanns tre backar i Klövsjö. Bra backar och inga liftköer. Men efter ett tag blev det lite enformigt, så jag och Jonathan bestämde oss för att testa att hoppa lite. Jag är ingen hoppare. Jag tycker det är roligare när det går fort. Hursomhelst, första hoppet gick alldeles utmärkt. Jag gjorde tricket flygande spettet. Men jag överlevde.

Med nyvunnet självförtroende gav jag mig på det andra hoppet. Det var större än det första. Vilket jag upptäckte några hundradelar innan jag landade lika graciöst som en stelopererad elefant med stödhjul på den platta delen av hoppet där det uppenbarligen inte är tänkt att man ska landa. Jag avslutade hoppet med en väldigt lyckad noll-trettio strutsen. Det går till så att man lämnar skidorna på hoppet, och glider med huvudet före längs med landningen. Det är sexigt med fläskläpp.

Nu måste jag försöka avsluta den här sammanfattningen lite tidigare än vad jag tänkt, jag måste byta om och börja planera inför middagen. Men det gör inget, jag har egentligen inte så mycket mer intressant att berätta. Det har jag väl i och för sig aldrig…