johanlundin.se

Flyg- och teknikintresserad kvasinörd. Tycker om hundar och chips.

29 maj 2007

Monsterspindel

arbete familj fotboll luddefilm

Spindlar är en av de saker jag är rädd för. Kanske inte så mycket för vanliga som spindlar, men monsterspindlar däremot är väldigt läskiga. Filmen nedan innehåller scener av våldsam karaktär, och rekommenderas därför från femton år.

Idag spelade jag match igen. Mot Valsta Syrianska i upplandscupen. De spelar i väldigt många divisioner ovanför oss, så för att det skulle vara rättvist fick vi fyra straffar. Vi förlorade i alla fall med 8-3.

Jag kan också rapportera att jag tydligen har sommarjobb trots allt. Jag ringde posten, min arbetsplats de tre senaste somrarna, och det visade sig att de hade räknat med att jag skulle jobba. Det här betyder nog att jag inte tänker delta i läkemedelsstudien för piller mot schizofreni. Det är lite synd. Det verkade lite spännande.

27 maj 2007

Komet

familj fotboll

Jag är rädd för många saker. Spindlar, vulkaner, getingar, prov, grönsaker, söta flickor, ormar, psykopater, sjöodjur (hit hör gäddor, kräftor, hummer och det mesta med klor och vassa tänder), tala inför folk, jordbävningar, propellrar, elektricitet, isberg, vårdslösa mittbackar, rökning, isiga pister, hajar, vapen, hästar, flygledare, virus, taggiga saker och lite annat smått och gott. Visserligen är det ingenting jag direkt går runt och tänker på, och de flesta saker är jag nog egentligen inte rädd för, det är snarare så att jag respekt för dem. Men det absolut läskigaste, och det enda jag kan minnas att jag haft en ordentligt mardröm (när jag var tio) om är hotet från rymden, och då menar jag inte små gröna män.

Allting nedan är hämtat från boken En kortfattatd historik över nästan allting av Bill Bryson.

“En asteroid eller komet som färdas med kosmiska hastigheter kommer in i jordatmosfären i sådan fart att luften under den inte hinner undan utan trycks ihop, som i en cykelpump. Alla som använt en sådan vet att komprimerad luft snabbt blir varm. Temperaturen under meteoren skulle stiga till omkring 60 000 Kelvin, eller tio gånger yttertemperaturen på solen. I samma ögonblick den gör entré i vår atmosfär, skulle allting i dess väg – människor, hus, fabriker, bilar – skrynklas ihop och försvinna likt cellofan i en låga.En sekund efter inträdet i atmosfären skulle meteoriten dundra in i jordyton där människorna i Manson ett ögonblick tidigare hade skött sina sysslor. Meteoriten som sådan skulle ögonblickligen förångas, men smällen skulle spränga bort 1000 kvadramtkilometer sten, jord och superupphettade gaser. Allt levande inom 250 kilometer som inte hade dödats av hettan vid inträdet, skulle nu dödas av smällen.”

…och så fortsätter det. Författaren frågar också en forskare hur långt i förväg vi skulle bli förvarnande och svarar glatt att vi förmodligen inte alls blir förvarnade. Det som nyss beskrevs har faktiskt inträffat på jorden och kommer med väldigt stor sannolikhet att inträffa igen men det kanske är en liten tröst att sådana nedslag bara sker någon gång per årmiljonen, så sannolikheten att just du och jag skulle bli träffade av en är ganska liten.

Men även om sannolikheten inte är särskilt stor kan det fortfarande inträffa. Det bevisades idag. Jag gjorde nämligen mål när vi spelade bortamatch mot Vina/Valsta i Märsta, och sannolikheten för det är skrämmande låg. Matchrapporten finns här. Jag nämns ett par gånger. Ett i samband med målet, som gick till så att feza sköt och träffade min höft och sen studsade bollen in i mål. Sen står det att jag missade två frilägen…

På kvällen firade vi mamma genom att äta på Zorbas. Jättegott! Förmodligen var det också första gången personalen fick ta emot en beställning på pizza till efterrätt. Men det var en väldigt god pizza. De marinerade lammkotletterna var inte så tokiga de heller…

26 maj 2007

Recension

bok rescensioner

Jag vet. Ingen är intresserad av mina så kallade bokrecensioner. Men här är de i alla fall, som ett brev på posten. Eller, ett mer rättvist ordspråk (om det funnits) är väl förmodligen som en räkning på posten. Det för mig in på frågan, vart kommer “som ett brev på posten” från? Borde det inte vara “som ett brev från posten”. Förvirrande. Är det någon som kan bringa klarhet i det här så är Ni (du) varmt välkommen att skriva en kommentar!

I samlarens spår av Jefferey Deaver
Hästarnas dal av Jean M Auel
Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
Vipers in the Storm av Keith Rosenkranz
En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson

I samlarens spår finns även som film med Denzel Washington och Angelina Jolie. Jag minns inte om jag sett filmen eller inte, men förmodligen är boken bättre. Men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera boken, se filmen så får du ett par extra timmar i ditt liv du kan ägna åt att pilla navel. Det är ingen dålig bok, den är bara väldigt “CSI”, och jag har aldrigt riktigt fastnat för “CSI-programmen”…

Hästarnas dal valde jag mest för att läsa något annat än deckare. Och som variation gör den ett bra jobb. Den utspelar sig på stenåldern (eller, för länge sen i alla fall) och vi får följa två parallella historier som flätas ihop i slutet, vilket inte direkt kommer som en överraskning. Alla namn gör mig förvirrad, beskrivningar på arbetsredksap likså. Sen är det väldigt många hårda lemmar, slutet av boken är en enda lång sexnovell. Inget fel i det, lite förutsägbart bara. Jag uppskattade den mest för variationen den gav bland alla kriminalromaner jag läst.

Flickan som lekte med elden är nog en av de bästa deckare jag läst. Det är som en actionfilm i bokform. Det blir aldrig tråkigt. Ständigt nya vändningar och avslöjanden. Föregångaren, Män som hatar kvinnor var väldigt bra. Den här är snäppet bättre. Ska jag syna den onödigt mycket finns det väldigt många sterotyper, ryska agenter hårda som stål, sexhandel, motorcykelgäng. Men det gör ingenting alls. Det är bara att bortse ifrån och njuta. Jag sträckläste de 630 sidorna ända fram till den avslutande klipphängaren (se cliffhanger ). Uppföljaren, Luftslottet som sprängdes kom ut i veckan, så nu får jag äntligen veta hur det går för fröken Salander.

Vipers in the Storm är den andra flygboken jag läser. Den här är i form av en dagbok från en stridspilot som var stationerad i Saudi-Arabien under operation Desert Storm. Det är intressant, folk som flyger snabba spetsiga saker är intressanta. Inte på ett kändissätt, de gör inga galna saker, utan på någon form av psykologiskt plan. Ibland blir det lite väl patriotiskt. Men det är så piloten – Rosenkranz – känner och tänker, så det är bara att acceptera. Jag tycker nog den här boken var roligare att läsa jämfört med Eye of the Viper, mest på grund av att den här innehåller riktig strid. Visserligen är det inte så mycket till strid, utan det är mer “amerikanska-piloter-som-bombar-irakier-som-knappt-har- något-att-försvara-sig-med”, men det finns fortfarande risker…

Jag fastnade för titeln. Vem vill inte bli ett allmänbildat geni bara genom att läsa en bok? Tyvärr visade det sig att det handlade endast om naturvetenskap. Till en början gjorde det mig lite besviken, naturvetenskap är oftast trist med inslag av matematiska formler. Det vill säga ungefär lika upphetsande som att se målarfärg torka. Men jag hade ingen som helst befogenhet att bli besviken. Genom att inte gröta in sig för mycket i detaljer, skriva på ett roligt sätt med enkla och begripliga liknelser och personporträtt över några av de galnaste forskare i vår tid kan det helt enkelt inte misslyckas. Har man dock inget som helst intresse för naturvetenskap kan det nog vara svårt att ta till sig boken, hur bra Bryson än skriver. Det här borde vara obligatorisk läsning i skolan.

23 maj 2007

Uppgift ett

fest fotboll KTH utbildning

I lördags spelade jag match. Förlust. På kvällen hade vi lagfest tillsammans med damlaget. Jag hade tänkt vara nykter och åka hem före elva. Jag lyckades med ett av mina mål. Jag var hemma vid två.

Anledningen till mina målsättningar var att jag hade en läkarundersökning på söndagen. Jag kan stolt meddela att jag verkar vara fullt frisk, åtminstone fysisikt, så nu får jag flyga igen.

Det som inte är riktigt lika roligt är det faktum att jag fick underkänt på tentan igår. Så nära, men ändå så långt ifrån. Uppgift ett – fem måste man klara och uppgift sex-tio samlar man poäng för att se vilket betyg man får. Jag klarade inte uppgift ett men samlade ihop poäng till en fyra (~VG). Vilken besvikelse!

Dessutom lyckades jag återigen bevisa att jag är helt oförmögen att göra mål, trots att jag hade tre frilägen lyckades jag inte peta in en enda rackarns boll. Men trots mitt målsinne vann vi i alla fall, med 6-3. För övrigt så lyckades Pettson göra ett mål och ta med sig mina bilnycklar hem. Det försvårade lite när jag skulle åka hem (Pettson, jag tycker om dig ändå…).

Jag har lagt till bilder till bildarkivet också. Närmare bestämt:

Bilder från ytterligare en kamera från Jens fest. Hoppa dit!
Bilder från lagfesten ute i Väsby Hoppa dit!

Och sist vill jag tipsa lite om iGoogle. Det är inte så märkvärdigt egentligen, det är bara en tjänst som gör att det går att pimpa sin egen googlesida med lite roliga mojänger (widgets) och teman. Den enda mojäng jag saknar är ett svenskt lexikon så jag kan slå på svenska ord. Så om någon från Svenska Akademin läser detta, knåpa ihop en widget åt mig!

Det är lite roligt att temat ändrar sig beroende vilken tid på dygnet det är, dessutom, som en bonus är räven också hemskt söt. Frågan är bara när google kommer att ta över världen…

20 maj 2007

Jensfest

fest vänner

I fredags hade Jens studenfest, mig veterligen den enda studenfest som anordnas av en person och inte en klass. Det är lite originellt. Originellt är alltid bra.

Först var jag på förfest hemma hos Sophia. Det var stackars Staffan som tjatade dit mig eftersom han av någon anledningen verkade ha en lite ångest att behöva umgås ensam med åtta tjejer i balklänning. Sedan räknade någon intelligent person ut att det skulle ta nästan tjugo minuter att gå tills bergsstugan. Det tog fem. Så därför stod vi och gömde oss ett tag i buskarna. Fint folk kommer alltid sent. Fast vi kom inte sent i alla fall. Buskarna var inte så roliga.

När vi kom fram blev det välkomstdrink och de klassiska grupperingarna med inslag av hälsningsfraser. Själv lider jag av “skakahandminnesförslust”. Vilket betyder att ungefär tre nanosekunder efter det att personen har sagt sitt namn har jag glömt bort det. Jag tror det beror på att jag är så koncentrerad på själv handskakandet. Det skulle vara så pinsamt om man helt okontrollerat boxade den andra personen i magen eller petade honom i ögat. Eller något sådant.

Alla var väldigt stiliga i sina klänningar och kostymer. Det här är verkligen ingen modeblogg, och det kommer definitivt aldrig att bli heller. Jag föredrar uniformer, då behöver man aldrig fundera på vad man borde ha på sig, det tror jag är en av anledningarna till att jag gillar kostym. Då begränsas valet till färg på skjorta och slips, och eftersom jag i princip bara har en slips blir valet så mycket enklare. Men det jag tänkte säga var i alla fall att min slips var den stiligaste och att Ingela (tror jag hon heter) hade det snyggaste klänningen. Jag gillar klänningar med fina mönster på sidan. Men om Ellinor hade haft en klänning i samma stil som hennes överdel hade hon varit en klar vinnare.

Efter välkomstdrinken med tillhörande mingel blev det inte helt oväntat förrätt. Det var hårt tunnbröd med sörja och lite grönsaker. Efter förrätten fick vi chockerande nog huvudrätten. Som bestod av kött och potatis och lite mer grönsaker. Jag åt köttet och potatiset. Sen bytte jag diskret tallrik med min bordsdam så det såg ut som hon inte ätit något av sina grönsaker och jag fick två extra potatisar. Rutin säger jag bara. Ständiga avbrott i ätandet var tal och lamboleken. Tal innebar den här kvällen att berätta roliga pinsamheter om Jens, saker som jag inte visste, och inte så många andra heller tydligen.

Under språkresan på Malta gick han vilse och ficka ringa hem till Sverige från en polissation och fick skjuts hem.
När han åkte till USA gick han av på fel flygplats och fick ett helt plan att vänta på honom.
Tävlar i att vara först av ålandsfärjan, trots att ingen tävlar mot honom.
Enda gången han och Jenny bråkat var när hon bröt en allians i spelet Risk som innebär förlust för Jens och seger för Jenny.
Läste veckorevyns bröstspecial när han var åtta år…

Kvällens bästa tal var nog Jennys. Det kanske inte var bättre än de andras, men mina förväntningar på min syster var minst sagt låga, och jag blev positivt överraskad (läs chockad) när hennes tal faktiskt var begripligt och ganska roligt.

Sen hade vi lamboleken. Det går till så att man ropar upp någon på bordet, sen ska man dricka upp det man har i glaset och sjunga några rader. Klantar man sig med sången blir det straffomgång och mer att dricka. Jag har två hedersomnämnanden i kategorin lambolek. Först har vi Christer, Jens pappa, som tog det här med att stå på bordet bokstavligt. De andra nöjde sig mesigt nog med att bara stå på stolen. Respekt till Christer.

Det andra går till Andreas Sundborg för att vara den absolut sämsta lambolekaren genom tiderna. Visserligen har jag en teori om att herr Sundborg inte riktigt nöjde sig med de tre öl som vi fick till middagen. Så han sjöng fel med flit, och när han sedan pekade han på sitt tomma ölglas erbjöd sig bordsgrannarna villigt att fylla på glaset till hans straffomgång. Det finns ett ord för det här. Sneaky.

Och innan jag knappt han säga efterrätt skulle det dukas av och borden flyttas så vi kunde dansa till livebandet Ben Hogun. Jag är i och för sig helt tondöv och blir imponerad av alla som kan spela tre ackord på en gitarr, så min åsikt kanske inte är värd så mycket, men jag anser i alla fall att de var sjukt bra. Otroligt nog lyckades Americo äntligen ragga upp någon. Visserligen var det en stolpe, men ingen hade hjärta nog att säga det åt honom. Han var bara så glad över att få dansa tryckare med någon. Men vassast på dansgolvet var nog "Wille". Med rörelser som point-finger-shake och shaky-legs blandat med pinky-low-rider (ja, jag har kommit på namnen helt själv) var han kung på dansgolvet. Kanske inte kung, men originell i alla fall, och det är som sagt alltid bra.

Framåt tolvtiden bjöds det på korv. Fyllemat måste vara en av de bättre uppfinningarna sedan hjulet. Fast vid närmare eftertanke så lär fyllematen uppfunnits före hjulet. Bra grej med korv i alla fall.

Sammanfattningsvis, jag hade jätteroligt. Tack Jens (och alla som hjälpt till) för en kanonkul kväll!

Amen.

16 maj 2007

Snålt

video trams

Återigen skriver jag en väldigt snålt inlägg och försöker kompensera med en rolig film. En av en recensent säger att om han vore en padda skulle han drömma om laxar i fem år. Han tillägger att det betyder att den är lika bra som när man pissar i motvind med en liten vinkel så Hägg får pisset på sig. Och det kära läsare, det är bra!

14 maj 2007

Karlstad

familj fotboll video

I fredags var det seriepremiär. För mig. Gick väl inget vidare. Kondition som en överviktig flodhäst. Inte riktigt kanske. Men den är inget vidare. Hängde lite hemma hos läe (med petsson och westberg) på kvällen och sen gick vi till Mobergs, där det inte var så mycket folk.

I lördags åkte familjen till Karlstad, jag har en kusin och en faster där, och den förstnämnda skulle konfimera sig. Skönt med en mini-semester. Kom hem igårkväll (söndag).

En väldigt snålt tilltagen bloggning. Jag vet. Därför kompenserar jag med en video från svenskt näringsliv. Swenska tjej it’s the grej!

9 maj 2007

Uppdrag skämt

artikel nyhetskommentar TV teknik

Jag är inte direkt någon fanatiker av så kallade “granskningsprogram”. Oftast brukar jag irritera mig över deras överdrivna vinklig. Det brukar oftast inte vara några tveksamheter angående vem som är offret och vem som är satans hantlangare. Ungefär. Gårdagens Uppdrag Granskning på SVT var inget undantag. För er som inte såg det, eller inte orkar se programmet på internet, handlade det om hur olika communitys exploaterar barn genom att erbjuda dem olika sorters betaltjänster.

För det första måste jag bara lite snabbt idiotförklara de som faktiskt betalar för dessa typer av meningslösa tjänster. Det allra dummaste måste nog vara någon slags tjänst där man köper olika sorters bilder och skickar till varandra. Bilder. Filer. Något som en hyfsat duktig illustratör kan slänga ihop i Photoshop på en kafferast. Men barn har, inbillar jag mig, alltid köpt korkade saker. Jag kommer till det. Men det är inte faktumet att barn köper korkade saker som upprör mig. Det som upprör att ett program som Uppdrag Granskning lägger tid och pengar på att beskylla företag när problemet egentligen ligger hos föräldrarna.

Jag skäms lite för att erkänna det, trots att det var nästan tio år sen. Men under min låg- och mellanstadietid fastnade jag i både kul- och hockeybildsträsket. Störst, finast och mest gav en viss status. Jag antar att de här typerna av betaltjänsterna fungerar som en statusindikator på samma sätt. Men inte heller denna statushets som börjar redan som barn var något som progammet behandlade, istället var det företagens ytterst omoraliska sätt att tjäna pengar på barn. Men det är klart de vill tjäna pengar, och är någon tillräckligt dum för att betala för en meningslös tjänst så varför inte?! Barn har alltid utnyttjat sin veckopeng till meningslösa saker, precis som jag spenderade min på exempelvis hockeybilder.

Programmet tar upp flera fall där barnen i familjen beställt tjänster utan tillåtelse för tusentals kronor. Alla föräldrar är mer eller mindre upprörda över att företag lurar deras oskyldiga och lättlurade barn på detta sätt. Men barn är inte dumma. För att överhuvudtaget kunna registrera sig krävs en viss läs- och skrivkunnighet. Förmodligen kan de också grundläggande matematik. De påstår att internet gör det svårt för barnen att förstå att det är riktiga pengar de har att göra med. Men om det står att en bild kostar fem kronor och när barnet sedan betalar genom att ringa upp och en röst anger att samtalet kostar fem kronor, då måste barnet vara exceptionellt korkat eller ytterst ignorant för att inte förstå att det faktiskt kostar fem kronor.

I vissa fall rörde det sig om tusentals kronor. I ett extremfall handlade det om nästan niotusen kronor om jag inte missminner mig. Telia skickar ut sina fakturor kvartalsvis så hade barnet en period på ungefär nittio dagar innan det hela upptäcktes. Det blir ungefär arton tjänster om dagen. Att det blir mycket pengar borde nästan vilken tioåring som helst förstå. Även barn vet vad stöld är. Jag skulle aldrig kommit på tanken att ta femhundra kronor ur pappas plånbok för att finansiera mina hockeybilder (nu för tiden har jag en mer raffinerad metod där jag först lånar pengar och sedan väntar tills pappa blir senil, men jag vill poängtera att det inte finansierar hockeybilder).

En av föräldrarna erkänner att han kanske borde bevakat sina barn bättre när de använt internet, men beskyller också företagen för att utnyttja barnen på det här sättet. Jag tycker han är helt fel ute. Visserligen kan jag tycka att företaget borde ha något slags varningssystem när summorna passerar en viss gräns, och att de därefter ringer upp numret och frågar om det faktiskt är en godkänt. Men jag tycker inte föräldrarna ska klandra sig själva för att de inte haft bättre uppsikt över sina barn. Jag har ingen expert på barnuppfostran. Men att barnen får en ordentlig utskällning och indragen veckopeng för att ha stulit pengar anser jag är betydligt mer rätt. Barn vet vad stöld är. Sluta dalta!