Jensfest

I fredags hade Jens studenfest, mig veterligen den enda studenfest som anordnas av en person och inte en klass. Det är lite originellt. Originellt är alltid bra.

Först var jag på förfest hemma hos Sophia. Det var stackars Staffan som tjatade dit mig eftersom han av någon anledningen verkade ha en lite ångest att behöva umgås ensam med åtta tjejer i balklänning. Sedan räknade någon intelligent person ut att det skulle ta nästan tjugo minuter att gå tills bergsstugan. Det tog fem. Så därför stod vi och gömde oss ett tag i buskarna. Fint folk kommer alltid sent. Fast vi kom inte sent i alla fall. Buskarna var inte så roliga.

När vi kom fram blev det välkomstdrink och de klassiska grupperingarna med inslag av hälsningsfraser. Själv lider jag av “skakahandminnesförslust”. Vilket betyder att ungefär tre nanosekunder efter det att personen har sagt sitt namn har jag glömt bort det. Jag tror det beror på att jag är så koncentrerad på själv handskakandet. Det skulle vara så pinsamt om man helt okontrollerat boxade den andra personen i magen eller petade honom i ögat. Eller något sådant.

Alla var väldigt stiliga i sina klänningar och kostymer. Det här är verkligen ingen modeblogg, och det kommer definitivt aldrig att bli heller. Jag föredrar uniformer, då behöver man aldrig fundera på vad man borde ha på sig, det tror jag är en av anledningarna till att jag gillar kostym. Då begränsas valet till färg på skjorta och slips, och eftersom jag i princip bara har en slips blir valet så mycket enklare. Men det jag tänkte säga var i alla fall att min slips var den stiligaste och att Ingela (tror jag hon heter) hade det snyggaste klänningen. Jag gillar klänningar med fina mönster på sidan. Men om Ellinor hade haft en klänning i samma stil som hennes överdel hade hon varit en klar vinnare.

Efter välkomstdrinken med tillhörande mingel blev det inte helt oväntat förrätt. Det var hårt tunnbröd med sörja och lite grönsaker. Efter förrätten fick vi chockerande nog huvudrätten. Som bestod av kött och potatis och lite mer grönsaker. Jag åt köttet och potatiset. Sen bytte jag diskret tallrik med min bordsdam så det såg ut som hon inte ätit något av sina grönsaker och jag fick två extra potatisar. Rutin säger jag bara. Ständiga avbrott i ätandet var tal och lamboleken. Tal innebar den här kvällen att berätta roliga pinsamheter om Jens, saker som jag inte visste, och inte så många andra heller tydligen.

• Under språkresan på Malta gick han vilse och ficka ringa hem till Sverige från en polissation och fick skjuts hem.
• När han åkte till USA gick han av på fel flygplats och fick ett helt plan att vänta på honom.
• Tävlar i att vara först av ålandsfärjan, trots att ingen tävlar mot honom.
• Enda gången han och Jenny bråkat var när hon bröt en allians i spelet Risk som innebär förlust för Jens och seger för Jenny.
• Läste veckorevyns bröstspecial när han var åtta år…

Kvällens bästa tal var nog Jennys. Det kanske inte var bättre än de andras, men mina förväntningar på min syster var minst sagt låga, och jag blev positivt överraskad (läs chockad) när hennes tal faktiskt var begripligt och ganska roligt.

Sen hade vi lamboleken. Det går till så att man ropar upp någon på bordet, sen ska man dricka upp det man har i glaset och sjunga några rader. Klantar man sig med sången blir det straffomgång och mer att dricka. Jag har två hedersomnämnanden i kategorin lambolek. Först har vi Christer, Jens pappa, som tog det här med att stå på bordet bokstavligt. De andra nöjde sig mesigt nog med att bara stå på stolen. Respekt till Christer.

Det andra går till Andreas Sundborg för att vara den absolut sämsta lambolekaren genom tiderna. Visserligen har jag en teori om att herr Sundborg inte riktigt nöjde sig med de tre öl som vi fick till middagen. Så han sjöng fel med flit, och när han sedan pekade han på sitt tomma ölglas erbjöd sig bordsgrannarna villigt att fylla på glaset till hans straffomgång. Det finns ett ord för det här. Sneaky.

Och innan jag knappt han säga efterrätt skulle det dukas av och borden flyttas så vi kunde dansa till livebandet Ben Hogun. Jag är i och för sig helt tondöv och blir imponerad av alla som kan spela tre ackord på en gitarr, så min åsikt kanske inte är värd så mycket, men jag anser i alla fall att de var sjukt bra. Otroligt nog lyckades Americo äntligen ragga upp någon. Visserligen var det en stolpe, men ingen hade hjärta nog att säga det åt honom. Han var bara så glad över att få dansa tryckare med någon. Men vassast på dansgolvet var nog "Wille". Med rörelser som point-finger-shake och shaky-legs blandat med pinky-low-rider (ja, jag har kommit på namnen helt själv) var han kung på dansgolvet. Kanske inte kung, men originell i alla fall, och det är som sagt alltid bra.

Framåt tolvtiden bjöds det på korv. Fyllemat måste vara en av de bättre uppfinningarna sedan hjulet. Fast vid närmare eftertanke så lär fyllematen uppfunnits före hjulet. Bra grej med korv i alla fall.

Sammanfattningsvis, jag hade jätteroligt. Tack Jens (och alla som hjälpt till) för en kanonkul kväll!

Amen.