Uppdrag skämt

Jag är inte direkt någon fanatiker av så kallade “granskningsprogram”. Oftast brukar jag irritera mig över deras överdrivna vinklig. Det brukar oftast inte vara några tveksamheter angående vem som är offret och vem som är satans hantlangare. Ungefär. Gårdagens Uppdrag Granskning på SVT var inget undantag. För er som inte såg det, eller inte orkar se programmet på internet, handlade det om hur olika communitys exploaterar barn genom att erbjuda dem olika sorters betaltjänster.

För det första måste jag bara lite snabbt idiotförklara de som faktiskt betalar för dessa typer av meningslösa tjänster. Det allra dummaste måste nog vara någon slags tjänst där man köper olika sorters bilder och skickar till varandra. Bilder. Filer. Något som en hyfsat duktig illustratör kan slänga ihop i Photoshop på en kafferast. Men barn har, inbillar jag mig, alltid köpt korkade saker. Jag kommer till det. Men det är inte faktumet att barn köper korkade saker som upprör mig. Det som upprör att ett program som Uppdrag Granskning lägger tid och pengar på att beskylla företag när problemet egentligen ligger hos föräldrarna.

Jag skäms lite för att erkänna det, trots att det var nästan tio år sen. Men under min låg- och mellanstadietid fastnade jag i både kul- och hockeybildsträsket. Störst, finast och mest gav en viss status. Jag antar att de här typerna av betaltjänsterna fungerar som en statusindikator på samma sätt. Men inte heller denna statushets som börjar redan som barn var något som progammet behandlade, istället var det företagens ytterst omoraliska sätt att tjäna pengar på barn. Men det är klart de vill tjäna pengar, och är någon tillräckligt dum för att betala för en meningslös tjänst så varför inte?! Barn har alltid utnyttjat sin veckopeng till meningslösa saker, precis som jag spenderade min på exempelvis hockeybilder.

Programmet tar upp flera fall där barnen i familjen beställt tjänster utan tillåtelse för tusentals kronor. Alla föräldrar är mer eller mindre upprörda över att företag lurar deras oskyldiga och lättlurade barn på detta sätt. Men barn är inte dumma. För att överhuvudtaget kunna registrera sig krävs en viss läs- och skrivkunnighet. Förmodligen kan de också grundläggande matematik. De påstår att internet gör det svårt för barnen att förstå att det är riktiga pengar de har att göra med. Men om det står att en bild kostar fem kronor och när barnet sedan betalar genom att ringa upp och en röst anger att samtalet kostar fem kronor, då måste barnet vara exceptionellt korkat eller ytterst ignorant för att inte förstå att det faktiskt kostar fem kronor.

I vissa fall rörde det sig om tusentals kronor. I ett extremfall handlade det om nästan niotusen kronor om jag inte missminner mig. Telia skickar ut sina fakturor kvartalsvis så hade barnet en period på ungefär nittio dagar innan det hela upptäcktes. Det blir ungefär arton tjänster om dagen. Att det blir mycket pengar borde nästan vilken tioåring som helst förstå. Även barn vet vad stöld är. Jag skulle aldrig kommit på tanken att ta femhundra kronor ur pappas plånbok för att finansiera mina hockeybilder (nu för tiden har jag en mer raffinerad metod där jag först lånar pengar och sedan väntar tills pappa blir senil, men jag vill poängtera att det inte finansierar hockeybilder).

En av föräldrarna erkänner att han kanske borde bevakat sina barn bättre när de använt internet, men beskyller också företagen för att utnyttja barnen på det här sättet. Jag tycker han är helt fel ute. Visserligen kan jag tycka att företaget borde ha något slags varningssystem när summorna passerar en viss gräns, och att de därefter ringer upp numret och frågar om det faktiskt är en godkänt. Men jag tycker inte föräldrarna ska klandra sig själva för att de inte haft bättre uppsikt över sina barn. Jag har ingen expert på barnuppfostran. Men att barnen får en ordentlig utskällning och indragen veckopeng för att ha stulit pengar anser jag är betydligt mer rätt. Barn vet vad stöld är. Sluta dalta!