johanlundin.se

Igår flög jag. Det gick alldeles utmärkt att flyga med tanke på att det var ganska länge sen. Däremot verkar jag ha tappat känslan helt för bedömningslandningar, så skulle jag få motorstopp är det bara att be till gudarna att det finns ett fält med längd motsvarande E18. Ungefär. För övrigt tror jag nästan att jag håller på att utveckla någon slags fetischism gentemot moln. Lite oroväckande.

Nu blir det ännu ett inlägg med böcker. I princip alla som läser min blogg läser den inte, de vill titta på fulla och glada människor. Och de vill absolut inte läsa om böcker jag har läst. Men jag skriver inte om böckerna för din skull, utan för min skull…

Så är du ute efter bilder på fulla och glada människor. Sluta läsa nu.

• Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
• Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson
• Dödsmässa av Arne Dahl
• Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner
• Nobels testamente av Liza Marklund
• Bogeys and Bandits av Robert Gandt
• Dans med döden av Jeffrey Deaver
• Saknad i strid av James Webb
• The Second Horseman av Kyle Mills

Jag gillar Filip och Fredrik, de är lite av mina idoler. Jag inbillar mig att får man betalt för att festa och göra diverse lustigheter har man på något sätt lyckats i livet, och boken är stundtals ganska rolig. Men den hade förmodligen varit roligare om man hade tillhört samma generation vars uppväxt de beskriver. Jag är helt enkelt lite för ung, och boken blir på något sätt intressant för att den ger en beskrivning av vardagen hos tonåringar en halv generation tidigare. Så jag upplever boken som mer intressant än rolig.

Fortsättningen på “Flickan som lekte med elden”, och fortsätter i samma stil. Det gäller att ignorera sterotyper och den nästan lite överdrivna berättelsen. Men lyckas man ignorera är den, precis som den föregående boken, en actionfilm i bokform. Jag tänker inte, och behöver inte skriva mer än så här. Det här är samma bok som föregångaren, och den kan du läsa om här.

Förmodligen den mest annorlunda inledning av en kriminalroman jag någonsin läst. Första kapitlet var något halvbajsnödigt litterärt dravel medan man i det andra kapitlet får följa med två vänner på en auktion, som senare visar sig vara poliser. Det är inte första boken i serien, så författaren kände sig väl inte tvingad till en närmare presentation av karaktärerna. Men jag gillade att två poliser inte introduceras som poliser, utan som vänner på en auktion, det gav en slags personlig känsla. Boken i sin helhet är bra, svårt att utveckla mer. Bra helt enkelt, även om det finns en del onödigt dravel. Läs min recension av Fly för livet så förstår du vad jag menar med dravel.

Det är ingen skönlitterär bok, utan snarare en förklaring av statistik. Det låter inte så upphetsande, men det är ingen torr statistik bok, utan förklarar hur man kan tolka händelser utifrån statistik. Jag kan inte påstå att jag lärt mig hur man gör, det är ingen lärobok på det sättet, utan den förklarar bara lite intressanta samband. Till exempel varför brottsstatistiken plötsligt börjadade falla (fast man trodde den skulle öka) på grund av ändrad abortlagsstiftning tjugo år tidigare.

Jag läste några av Marklunds första böcker, men sen tappade jag kontakten med Annika Bengtzon, reporter på kvällspressen. Nu fick jag låna Nobels Testamente av min mormor, och det var inga problem med att återuppta kontakten (men om du vet hur Annika fick de där miljonerna så kan ni gärna förklara det för mig). Det var länge sen jag läste hennes första böcker, men jag minns dom som bättre än den här. Det är ingen dålig bok, men det som jag mest kommer minnas av den här är relationen till hennes man, som är minst sagt ansträngd. Inte dålig, men de första var bättre.

I Bogeys and Bandits får vi följa piloter från den amerikanska flottan och marinkåren lär sig att flyga FA-18 Hornet, som i mitt tycke är den tuffaste flygplanet som någonsin byggts. Till skillnad från de tidigare böcker jag läst är den här aningen mer berättad i första hand. Gandt beskriver händelserna sett ur piloternas synvinkel. Han kan omöjligt veta exakt vad de tänkte, men som före detta pilot vet han förmodligen ganska väl vad som försiggår i deras huvuden, så det blir väldigt trovärdigt och ger mer varierad läsning än en ren dokumentation över vad som händer och ska hända. Jag har inte riktigt bestämt mig, men jag tror nästan att det här är den bästa av de tre flygböcker jag läst hittills.

Den förra boken jag läste av Deaver var i samlarens spår, som finns som film. I den spelar Angelina Jolie assistent Sachs och Morgan Freeman tror jag spelar den invalide brottsplatsutredaren Lincoln Rhyme. I den förra boken har Rhyme lite problem med livsviljan, och vill inte längre leva. Men i den här boken är han lite gladare, och lyckas även få hångla med en före detta fotomodell. Jag gillade den här boken bättre. Jag vet inte varför. Det är fortfarande en galen mördare och samma karaktärer. Men jag inbillar mig att det händer mer i den här boken. Dessutom innehåller den lite flygplan, det är en bonus.

En vietnamveteran jobbar med att identifiera lik, och hittar ett i djungeln som blivit mördat. Alltså, liket blev inte mördat. Människan blev mördad som blev till liket, om nu ingen förstod det. Vietnamveteranen spårar upp mördaren och ställer allting till rätta. Stundtals aningen ologisk. Men jag gillar vietnamserna och karaktärerna. Dock försöker författeren framställa huvudpersonen som en rolig person, jag fann honom inte särskilt lustig. Bara krigsskadad. Hyfsad bok. Jag läste den mest för att den hade en fin framsida med en soldat på.

En liten underättelseunderleverantör till CIA får ett tips om att någon tänker sälja tolv kärnvapen, men CIA tror inte på sin underleverantör så underleverantören anlitar världens bästa tjuv för att stjäla tillräckligt med pengar för att underleverantören själv kan köpa kärnvapnen och på så sätt rädda världen. Nej, det är inte texten på baksidan av en framtida b-film. Det är handlingen i den här boken. Sjukt ologisk. Men själva utförandet är väl ganska intressant. Men den ologiska handligen och de grova, enligt mig i alla fall, hoppen i händelserna är väldigt irriterande. Det krävs väldigt mycket för att man ska kunna bortse från det, men lyckas man med det är den ändå ganska underhållande.