Som jag skrev tidigare var jag på träningsläger i Sandviken, vi åkte på fredagmorgon och när vi kom dit tränade vi lite på förmiddagen. På eftermiddagen blev det bad och bastu och på kvällen blev det middag. En träning på lördagen och sen hämtade mamma och pappa mig för vidare färd till fjällen.
Efter att Jenny och jag, som sig bör inför en resa av det här slaget, utbytt de vanliga artighetsfraserna (vilket i mitt fall innebär att gnälla lite på hur hon placerat sig och sina grejer på ett väldigt dumt sätt i baksätet) påbörjade vi färden mot Åre. Både söndagen och måndagen var det kanonväder, vilket också innebar mycket folk i backarna och köer. Men det gick att leva med. Tisdagen var inte riktigt lika bra, mulet och snöblandat regn. Enligt resten av familjen var det ännu sämre idag (onsdag). Som tur är behövde inte jag bekymra mig eftersom jag tog tåget hem igår kväll. Ingen sovplats, och inte heller fönsterplats. Det är inte humor att försöka sova utan något att luta sig emot. Anlände till Stockholm 04.20 och var hemma hos mormor ungefär två timmar senare, en resa som under “normala tider” skulle ta maximalt en halvtimme, och kunde äntligen få sova ordentligt.
Jag hade tänkt börja recensera alla böcker jag läser också. Inte så långa, men någon mening eller sju och ett betyg.
Under påskhelgen har jag läst
- Madame Terror av Jan Guillou
- Snabba cash av Jens Lapidus
- Fly för livet av Helena Von Zweigbergk
Vi tar dem i ordning. Den första är ännu en del i Carl Hamilton serien, även om han inte har en så central roll i den här delen. Det här är ungefär som röd oktober, fast lite mer politik och massmedia inblandat. Jag gillar Janne, även om jag ibland tycker att han hoppar lite för mycket ibland och utelämnar delar. Gillar man Janne och Carl, läs!
Den andra handlar om droger. Eller snarare försäljningen av dem. De tankar jag
hade från början var en deckare fast från brottslingarnas sida, fungerar det? Och varför måste han skriva i slang? Kan han inte skriva korrekt svenska? Svaret på frågorna är att det går fantastiskt bra att skriva ur brottslingarnas synvinkel. Slangen är fortfarande lite störande, men det är möjligt att det gjorde att jag kunde leva mig in i berättelsen lite bättre. Måste läsas!
Så kommer vi till den sista boken… Av Helena von Zweigbergk. Det är hon som sitter och drygar sig som in i helvete i filmkrönikan. Ska alltid försöka vara så djup och så vidare. Hade jag vetat innan att det var hon som skrivit den här boken hade jag nog aldrig börjat läsa den. Själva grundhandlingen är väl hyfsad, hade hon skrivit ner den kanske hon fått ner handlingen till ungefär hundra sidor istället för de nu trehundra plågsamma sidorna. Om det var en sann händelse skriven av någon som upplevt det hela hade det varit försvarbart att fylla ut boken med tvåhundra sidor om längtan efter sin man och barn (huvudpersonen är en kidnappad kvinna), men jag tror knappast von Zwiegbergk upplevt detta. Ett exempel på utfyllnadsnonsens är:
“Taket är lågt och grått, det ser tungt ut, men med tankekfraft försöker jag få det att lätta, få trycket över bröstet att lätta. Friheten har himlens färg, tänker jag, och försöker föreställa mig himlen. Som tröst försöker jag projicera bilder i taket. på himlen, den har den knallblå färg som man kan se vackra klara sommardagar. Bara ett och annat luftigt vispat moln. Svalor visslar förbi, jag ligger på en filt i gräset, blundar mot solen och det är så skönt att inte kunna öppna ögonen mot den, att känna den obändiga ljusa kraften, att tvingas böja sig för den utan att kunna se och registrera.”
Jävligt vackert. Men det påstås att det är en kriminalroman, ingen diktsamling. Min teori är att hon skrivit dit kriminalroman för att kunna sälja mer av boken och lura mer folk att läsa hennes pretentiösa svammel. Om du ser den här boken, fly för livet!
