johanlundin.se

Så var jag ensam igen. På sätt och vis. Alla som jag lärt känna åkte vidare på söndagen. Men jag tyckte det var ganska skönt att få vara ensam ett tag, att bara få sitta i skuggan, koppla av och läsa en bra bok, något jag inte hunnit göra alltför mycket. Så jag delade upp dagens timmar mellan vattenbrynet och skuggan med undantag för dyklektionen vid lunch.Det är inte enbart en dykskola, utan också någon slags marinbiologisk skola, och jag har börjat lära känna praktikanterna som jobbar där. Så på kvällen bjöd jag in mig själv till deras middag. I princip alla som jobbar där är österriska marinbiologer. Jag är fortfarande lite bekymrad över arbetsmarknaden för marinbiologer i ett land som i princip enbar består av berg, men de försäkrade mig om alla var väldigt duktiga bilförare och att taxikortet praktiskt taget ingick i utbildningen. Ungefär.

På natten genomförde vi en smygattack mot ett hotell. Vi sjösatte en trampbåt och tog oss över viken, sedan landsteg vi vid klipporna nedanför hotellet, gick uppför bergväggen och in genom de olåsta grindarna och till vårt objektiv. Poolen. Det var väldigt mycket andra världskrigsvibbar över hela operationen. Mitt i natten, fullmåne, hemlig operation och det som förmodligen bidrog allra mest till känslan, tyska. Ett tag ville jag skrika ut lite härliga tyska ord och kommandon som jag snappat upp från diverse filmer och spel. Men jag hejdade mig.

Idag var all dykning inställd. Jag hade bara det sista dyket kvar, uppdyket om ni så vill, kvar. Men det blåste alldeles för mycket och dessutom påstod väderrapporten att det skulle bli regn senare under dagen. Det började regna också. Ett skönt och uppfriskande duggregn i ungefär tio minuter när jag gick från stadskärnan till vandrarhemmet. Det var nog första gången jag var tacksam för att det regnade.

På kvällen skulle dykcentret grilla lite med en tysk klass, som hade varit där under två dagar som en del av deras biologikurs. Tyskarna var ganska trevliga, för att vara tyskar det vill säga. Det roligaste var att tjejerna i klassen snackade skit om killarna, och vice versa. Efter grillningen tvingade de galna tyskarna med mig till deras lägenhet för att röka lite vattenpipa. Jag lämnade efter en stund, för jag hade lovat att besöka tjejerna också (de vägrade att umgås med varandra).

Tre timmars sömn. Sen åt jag frukost med det tyska tjejlägret. Eller, rättare sagt, jag snodde lite brödrester. Sen gick jag och satte mig och läste vid klipporna. Jag såg ingen mening med att gå och lägga mig eftersom jag skulle göra mitt uppdyk om någon timme. Jag, två östterrikare och en tysk åkte tillsammans med Toni ut en liten bit och dök. Dyka är inte svårt, det gäller bara att hålla sig flytande och ha tillräckligt med luft, åtminstone på de djup jag får (och tänker) hålla mig till. På eftermiddagen åkte vi ut till en liten grotta som vi dykte in i. Det var ganska häftigt att dyka i kolmörker och det enda som gick var att se var lampornas ljuskäglor.

Åt frukost och checkade ut på morgonen. Sen gick jag bort till dykcentret och tackade Toni och sa adjö till de österrikiska praktikanterna, de som var vakna i alla fall. Sen gick jag igenom stan, köpte en bok, och gick vidare till tåget. Träffade två holländare som skulle åt samma håll som mig, så vi gjorde sällskap till Ljubljana. Jag antar att tåg är en ganska bra indikator på ett lands välstånd. Fram till den slovenska gränsen åkte vi med ett gammalt SJ tåg (“Toaletten kan användas även när tåget står stilla”), och på gränsen bytte vi till ett betydligt lyxigare tåg med luftkonditionering.

Hursomhelst, efter en liten middag på McDonalds sade jag adjö till Ronald och Tobias, de skulle vara kvar över natten, men jag valde att ta nattåget till Zurich. Jag vet inte riktigt varför. Men Zurich lät spännande och jag färdades åtminstone lite norrut. Sittvagn visserligen, men det här var den lyxigaste sittvagnen någonsin. Det var små kupéer med tre stolar som pekade mot varandra, och stolarna gick att “hasa” ner, tillräckligt mycket för att kunna sammanfoga de två motsatta stolarna. Voila. En säng.

Sov ganska bra den natten. Vaknade bara två gånger, när vi passerade gränserna och jag yrvaket lämnade över passet till gränsvakterna. Jag vaknade kring sju på morgonen när tåget passerade genom Schewiz. Runt halv nio var vi framme i Zurich. Det första jag gjorde var att uppsöka en affär för att införskaffa ett par nya kalsonger, nästa steg var ett badhus. Jag simmade, badade och duschade i nästan en timma, sen utforskade jag staden lite. Zurich är en ganska fin stad och har vissa likheter med Stockholm. Tänker främst på vattnet och att de flesta är välklädda.

Nattåget till Köpenhamn var fullbokat, så jag var tvungen att tåghoppa mig fram, och utan liggvagn. Det värsta var att den längsta biten, mellan Frankfurt och Hamburg fick jag dela kupé med tre tjocka tyskar. Det gick knappt att sova, för jag var livrädd för att vakna med mitt huvud mot en svettig tysk axel. Två av dem gick av tåget i Köln, så då kunde jag sträcka ut lite bättre, dock inte i närheten av lika bekvämt som det förra tåget.

Var framme i Köpenhamn vid lunch. Försökte fixa biljetter till Stockholm, men det var utsålt överallt. Min danska har blivit bättre, men är fortfarande inte bra, så jag orkade inte ha någon längre konversation på danska utan accepterade en biljett till Malmö, där folk fortfarande inte kan tala ordentligt, men betydligt bättre än de obegripligheter som danskarna vräker ur sig.

Tyvärr blev situationen inte bättre på svenska. Alla tåg var mer eller mindre fullbokade. Det som fanns kvar var ett par platser i första klass. Men jag tyckte det var alldeles för dyrt och letade istället upp en nattbuss för halva priset. Problemet var att det just var en nattbuss och jag hade anlänt till Malmö strax efter lunch. Så jag fick tvångsturista Malmö.

Tornet var väl lite en självklarhet, men området runt omkring var faktiskt ganska stiligt det med. Tänk Hammarby sjöstad fast lite mindre och mysigare hus. Funkis. Sånt gillar jag. Sen jag gick in till stan och åt mat innan jag gick på bio. Ja, jag såg Harry Potter. Jag skiter fullkomligt i att det är en barnfilm. Jag gillar Harry Potter, sen var det en väldigt bra resumé inför sexan (som jag av någon anledning inte läst än) och sjuan (som kom ut för ungefär en vecka sen) som jag ska börja läsa.

Kösystemet till nattbussen var baserad på armbågar och kompisar som håller platser i kön. Taktiken var ofta att en lämnar baggaget medan den andra tog en plats i den väldigt ostrukturerade kön. Så fastän jag var där först och hade en biljett hamnade jag nästan sist i kön och fick ingen fönsterplats. Det är värdelöst att sova utan fönsterplats. Men jag gjorde mitt bästa.

Vi anlände till Stockholm halv sju, och jag tog tåget till Mörby där mormor hämtade mig. Sov där ett par timmar. Sen kontrollerade jag om hennes internet fungerade och hade blivit inkopplat. Efter det tog jag bussen hem till Norrtälje. Slut.

Efter att jag lämnat internetcaféet i Florens gick jag igenom staden for att se det som var värt att se. Florens är förmodligen en stad som man inte ska besöka när allting är stängt, men jag gjorde mitt bästa. Tyvärr var jag inte särskilt imponerad av Florens. Det var turister överallt och dessutom luktade det bajs ungefär överallt. Till råga på allt hittade jag ingenstans att sova heller. Så det blev tågstationen igen. Tågstationen i Florens var inte battre än den i Rom. Vid ett-tiden kastade poliserna ut oss (rättare sagt, bad oss att gå), så en pelare bredvid avgångsplatsen för bussarna fick bli min sovplats för natten.

Vid fyratiden började tågen att gå igen, och därmed öppnades stationen. Bland avgångarna fanns ett tåg till Bologna. Norrut verkade bra. Det tyckte i alla fall jag och en tysk (som jag glömt namnet på), och vi gjorde sällskap dit. Men sen försvann han mot Milano medan jag tog tåget till Venedig.

Men när jag gick av taget till Venedig så skulle ett tåg till Trieste gå om åtta minuter. Trieste ar praktiskt taget Kroatien. Jag var ganska trött och hade ingen vidare lust att utforska Venedig just för tillfallet. Så jag tog det tåget.

När jag anlänt till Trieste gick jag till turistinformationen. I kön träffade jag Miranda, min ofrivilliga reseledare. Det visade sig att hon också skulle till Kroatien och hade ett par timmar att döda i Trieste, sa vi turistade lite tillsammans. Det fina med det hela var att hon pratade italienska och kroatiska (och fyra språk till) sa hon ordnade allt hädanefter.

Efter lite turistande och en genomgång av jugoslaviens historia tog vi bussen mot Pula. På bussen träffade vi ett gäng holländare som visste vart det fanns ett vandrarhem, så vi hakade på dem. Första natten blev vi tvingade till att sova i tält eftersom allt var fullbokat, men sedan tog Miranda över. Hon blev bästis med tjejen i receptionen och vi hamnade på något mystiskt sätt alltid överst på reservlistan, så de resterande nätterna fick vi sova i små stugor.

Sova i tält utan liggunderlag är ingen höjdare. Men det löste sig rätt bra. Första natten gick jag ut och åt med Miranda och holländarna. För det första drack vi ett par öl och för det andra gick vi vilse på vägen hem, så när vi äntligen lyckades hitta hem var alla jättetrötta.

Det blev ingen sovmorgon i tältet för det blev tokvarmt. Efter frukost knäckte holländarna sina forsta öl, och vi hängde mest på stranden hela dagen. Jag träffade också två svenskar, de enda hittills, Fanny och Ellen, som var väldigt trevliga. Tyvärr skulle de åka redan efter lunch. Framåt eftermiddagen började symptomen på sömbrist att dyka upp. Ett tydligt symptom är när man somnar på en träbank. Så vid två bord låg/satt en svensk och fem holländare och sov.

Den här veckan är det tydligen någon slags filmfestival här i Pula. Tyvärr har jag redan missat ett par bra filmer och Transfomers, som visades på kvällen, har jag redan sett. Hollandarna hade det inte. Men jag följde med dem och franska Marie-Lise och åt middag. Men sen gick vi hem medan holländarna såg filmen. Jag gick och la mig tidigt i vår nya och mysiga stuga som hade egen dusch och toalett.

I fredags började min dykarkurs. Min instruktör ar en ganska tjock gammal kroat som är hur snäll som helst. Hans skägg är valdigt imponerande. Inte som min mesiga skäggväxt. Jag borde nog införskaffa någon slags rakhyvel...

Första lektionen var ganska simpel. Lära sig andas. Ungefär. Sedan fick jag en liten bok som jag skulle studera. Jag skumläste den. Jag inbillar mig att om det överhuvudtaget kommer vara ett teoriprov så blir det nog inte särskilt svårt.

I fredags träffade jag Julian, en rolig mellaneurope som gillar att jonglera och uppträda, och två norrmän. Tanken var att Julian skulle äta och se på bio med mig och Miranda, men vi missade filmen. Efter att Julian roat sig lite med kapplöpning med barn gick vi tillbaka och sov istället.

Andra dyklektionen fick jag dyka lite i alla fall. Visserligen bara på två meter. Men det är ju en klar förbättring jämfört med att bara hålla sig på ställen där jag bottnar. På kvällen gick norrmännen, Julian, Miranda och jag på Shrek den tredje. Världens kanske kungligaste film. Jag älskar verkligen Shrek. Det är inte naturligt att uppföljare är så här bra.

Idag, söndag, är lite av en sorgens dag. Miranda, Julian och alla fem holländare reser vidare. Så alla mina vänner försvinner. Men faktum ar att det inte känns särskilt jobbigt, det ska bli skönt att fa vara for sig själv for en stund. Tyvärr inte med en Norrlands guld, men det finns kroatisk öl här för ungefär femton kronor, och det fungerar minst lika bra.

Idag fick vi dyka ner till fyra meters djup och ta av och på masken, ta ut andningsmunstycket (vad heter saken man andas i på svenska?) och lite annat som tydligen är bra att kunna. På kvällen har jag suttit pa stranden och läst lite.

Dykursen haller på i två-tre dagar till. Så jag har börjat fundera lite på hur jag ska ta mig hem. Antingen blir det en båt till Venedig eller så tar jag ett tåg till Zagreb. Det första alternativet verkar roligare, men är dyrare. Det andra alternativet är gratis, men det ryktas att tågen saknar luftkonditionering...

...och nej. Jag orkar verkligen inte läsa igenom det jag skrivit. Det ar säkert tokmycket stavfel. Dessutom sitter knapparna helt fel pa tangentbordet.

...och nej, ingen kommer få nagot vykort. Nöj er med “Hej! Tjugosex grader i vattnet och en öl kostar femton kronor!”.

...och nej, jag har inte tappat bort mobilen. Även om jag trodde det ett tag.

Jag besökte Italiens främsta snedbygge. Lutande tornet i Pisa. Inte särskilt upphetsande. En massa turister. Men jag satte mig i skuggan och läste lite bok istället. Sen försokte jag leta upp en strand. Tillsammans med två danskor, som om möjligt var ännu mer förvirrade och vilsna än mig, lyckades vi hitta ett vandrarhem (de hade någon enorm förteckning, läs bok, över massor med vandrarhem). Efter ha packat upp badkläderna irrade vi oss ner till stranden. Stenig botten och grumligt vatten. Inte sarskilt upphetsande, men det var åtminstone svalkande.

På kvällen tänkte vi gå tillbaka till stranden, men halvvägs kom vi på att vi inte orkade, och tog ett glas vin pa vandrarhemmet istället. En schwiziska (stavning?) och en spanjorska gjorde oss sällskap senare, ännu senare en haschrökande italienare som fragade om vi ville ha skjuts ner till stranden, han skulle ner och dricka med sina polare, vi kunde få skjuts hem också. Vi tackade nej.

Jag fick den enda lediga sängen, de andra sängarna tillhörde ett gang finnar och en österrikare som stammade så svårt att han inte kunde få fram ett enda ord. Stackare. Hur som helst, den enda lediga sängen hade som ett hål i madrassen. Men jamfört med golvet pa terminalen i Rom var det himmelriket.

Morgonen darpå tog vi bussen (från Livorno) till klipporna utanför staden. Vi bytte det grumliga vattnet och steniga stranden i staden mot klarblått vatten och klippor. Jag gillar inte stränder, så det här tyckte jag var kanon. Vi var tillbaka pa vandrarhemmet tidigt på kvällen, duschade och bytte om.

Hunriga som vargar gick vi ner till stranden for att få lite mat, vi hittade ett ställe som var aningen dyrt, men eftersom vi var sa hungriga orkade vi inte leta längre. När vi fick maten fick vi in en köttbit. Inget annat.

Personalen var helt störd. Vi tyckte de borde ha frågot om vi ville ha något till. Det slutade med att vi fick gratis efterrätt i alla fall. Men fortfarande hungriga gick vi och åt en pizza på ett annat stalle. Billigt, gott och jättetrevlig personal. Sen hittade vi en jättemysig utomhusbiograf, och eftersom vi inte kunde italienska fick vi gå in gratis. Nina, som hade sett Deathproof, fick sitta och viska handlingen till mig och Katrin hela filmen. Tarantinos filmer är ganska skumma. Dubbad till italienska blir det inte direkt klarare.

Dagen efter åkte vi till klipporna igen. Sent pa eftermiddagen tog vi bussen tillbaka. Det var lite sorgligt att lämna tjejerna, som skulle vara kvar i Livorna i två dagar till, men vi lovade att höra av oss. Något i den stilen i alla fall, for den vanligaste ordet i vara konversationer var helt klart “va?!” eller olika variationer på det. Tror dock att jag fick lite kläm pa danskan i slutet.

Jag lyckades hitta tillbaka till tågstationen och tog ett tåg till Florens. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag ska till Vendig, frågan är bara när. Det blir förmodligen imorgon eftermiddag.

Det är två dagar kvar till din tvåveckorssemester och du vet fortfarande inte vad du ska göra. Vad gör du?

Köper en enkel biljett till Rom såklart!

Jag har väl hela tiden tänkt att åka någonstans på min semester. Men tiden gick, ingen ville haka och det såg ut att bli två veckor hemma framför datorn. Dystra framtidsutsikter kräver drasistiska metoder.

Så i torsdagseftermiddag bokade jag en enkel biljett till Rom. Packade och köpte ett tågluffarkort i fredags och åkte pa lördagmorgon efter en biokväll med Jens, Jenny och Jonathan i Stockholm.

Jag sov nästan hela flygresan och när jag kom fram letade jag upp en bankomat och tog ut lite pengar. Bangade direktbussarna och tog en vanlig buss till nagon tunnelbanestation, åkte ett par stationer och hoppade av vid något som låg ungefar i mitten av linjen och hade ett fint namn.

Strosade omkring lite och kom fram till Colosseum. Jag slog på stort och betalde faktiskt for en guidad tur. Eller, det var val mest for att kunna gå förbi den vanliga kön. Men guiden var ganska rolig, och drog hela tiden Gladiator-referenser (världens bästa film, ni vet).

Sen försokte jag hinna med så manga av måste-se-sevärdheterna som möjligt. Tränade vadmusklerna i St. Peterskyrkan, myntkastarpricksakerheten vid Fonta di Trevia och nackmusklerna vid Pantheon. Sen måste jag be om ursäkt. Jag har syndat. Jag har ätit pa McDonalds två gånger. Men jag lovar att det ska bli bättring, från och med nu är det bara pizza och pasta som gäller så länge jag är kvar i Italien.

Efter ha gått omkring hela dagen ville jag bada. Så med hjälp av ett par mindre-engelsktalande italienare lyckades jag spåra upp en strand. Efter en halvtimme med tåg och buss kunde jag gå längs stranden, ta ett kvällsdopp och byta kläder. Sen åkte jag tillbaka till centralstationen i Rom och hoppades jag kunde hitta ett roligt tåg.

Det gjorde jag inte. Det första taget som var intressant gick klockan sex på morgonen. Men det var en hel del som som sov pa tågstationen, och jag ville ju inte vara sämre. Först la jag mig på en marmorbank, men sen kom några poliser i en ful golfbil och körde bort mig och alla andra på den perrongen. Sa jag gick och la mig i ett hörn och sov.

Jag lyckades väl få nagra timmars sömn i alla fall innan jag tog tåget längs kusten upp mot Pisa. Planen idag är det snedbyggda tornet och stranden. Sen ska jag forsoka hitta ett tåg till Florens. Boende är for amatörer. Frågan är bara hur länge jag kommer ha den inställningen…