Snebyggen

Jag besökte Italiens främsta snedbygge. Lutande tornet i Pisa. Inte särskilt upphetsande. En massa turister. Men jag satte mig i skuggan och läste lite bok istället. Sen försokte jag leta upp en strand. Tillsammans med två danskor, som om möjligt var ännu mer förvirrade och vilsna än mig, lyckades vi hitta ett vandrarhem (de hade någon enorm förteckning, läs bok, över massor med vandrarhem). Efter ha packat upp badkläderna irrade vi oss ner till stranden. Stenig botten och grumligt vatten. Inte sarskilt upphetsande, men det var åtminstone svalkande.

På kvällen tänkte vi gå tillbaka till stranden, men halvvägs kom vi på att vi inte orkade, och tog ett glas vin pa vandrarhemmet istället. En schwiziska (stavning?) och en spanjorska gjorde oss sällskap senare, ännu senare en haschrökande italienare som fragade om vi ville ha skjuts ner till stranden, han skulle ner och dricka med sina polare, vi kunde få skjuts hem också. Vi tackade nej.

Jag fick den enda lediga sängen, de andra sängarna tillhörde ett gang finnar och en österrikare som stammade så svårt att han inte kunde få fram ett enda ord. Stackare. Hur som helst, den enda lediga sängen hade som ett hål i madrassen. Men jamfört med golvet pa terminalen i Rom var det himmelriket.

Morgonen darpå tog vi bussen (från Livorno) till klipporna utanför staden. Vi bytte det grumliga vattnet och steniga stranden i staden mot klarblått vatten och klippor. Jag gillar inte stränder, så det här tyckte jag var kanon. Vi var tillbaka pa vandrarhemmet tidigt på kvällen, duschade och bytte om.

Hunriga som vargar gick vi ner till stranden for att få lite mat, vi hittade ett ställe som var aningen dyrt, men eftersom vi var sa hungriga orkade vi inte leta längre. När vi fick maten fick vi in en köttbit. Inget annat.

Personalen var helt störd. Vi tyckte de borde ha frågot om vi ville ha något till. Det slutade med att vi fick gratis efterrätt i alla fall. Men fortfarande hungriga gick vi och åt en pizza på ett annat stalle. Billigt, gott och jättetrevlig personal. Sen hittade vi en jättemysig utomhusbiograf, och eftersom vi inte kunde italienska fick vi gå in gratis. Nina, som hade sett Deathproof, fick sitta och viska handlingen till mig och Katrin hela filmen. Tarantinos filmer är ganska skumma. Dubbad till italienska blir det inte direkt klarare.

Dagen efter åkte vi till klipporna igen. Sent pa eftermiddagen tog vi bussen tillbaka. Det var lite sorgligt att lämna tjejerna, som skulle vara kvar i Livorna i två dagar till, men vi lovade att höra av oss. Något i den stilen i alla fall, for den vanligaste ordet i vara konversationer var helt klart “va?!” eller olika variationer på det. Tror dock att jag fick lite kläm pa danskan i slutet.

Jag lyckades hitta tillbaka till tågstationen och tog ett tåg till Florens. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag ska till Vendig, frågan är bara när. Det blir förmodligen imorgon eftermiddag.