Sydost

Efter att jag lämnat internetcaféet i Florens gick jag igenom staden for att se det som var värt att se. Florens är förmodligen en stad som man inte ska besöka när allting är stängt, men jag gjorde mitt bästa. Tyvärr var jag inte särskilt imponerad av Florens. Det var turister överallt och dessutom luktade det bajs ungefär överallt. Till råga på allt hittade jag ingenstans att sova heller. Så det blev tågstationen igen. Tågstationen i Florens var inte battre än den i Rom. Vid ett-tiden kastade poliserna ut oss (rättare sagt, bad oss att gå), så en pelare bredvid avgångsplatsen för bussarna fick bli min sovplats för natten.

Vid fyratiden började tågen att gå igen, och därmed öppnades stationen. Bland avgångarna fanns ett tåg till Bologna. Norrut verkade bra. Det tyckte i alla fall jag och en tysk (som jag glömt namnet på), och vi gjorde sällskap dit. Men sen försvann han mot Milano medan jag tog tåget till Venedig.

Men när jag gick av taget till Venedig så skulle ett tåg till Trieste gå om åtta minuter. Trieste ar praktiskt taget Kroatien. Jag var ganska trött och hade ingen vidare lust att utforska Venedig just för tillfallet. Så jag tog det tåget.

När jag anlänt till Trieste gick jag till turistinformationen. I kön träffade jag Miranda, min ofrivilliga reseledare. Det visade sig att hon också skulle till Kroatien och hade ett par timmar att döda i Trieste, sa vi turistade lite tillsammans. Det fina med det hela var att hon pratade italienska och kroatiska (och fyra språk till) sa hon ordnade allt hädanefter.

Efter lite turistande och en genomgång av jugoslaviens historia tog vi bussen mot Pula. På bussen träffade vi ett gäng holländare som visste vart det fanns ett vandrarhem, så vi hakade på dem. Första natten blev vi tvingade till att sova i tält eftersom allt var fullbokat, men sedan tog Miranda över. Hon blev bästis med tjejen i receptionen och vi hamnade på något mystiskt sätt alltid överst på reservlistan, så de resterande nätterna fick vi sova i små stugor.

Sova i tält utan liggunderlag är ingen höjdare. Men det löste sig rätt bra. Första natten gick jag ut och åt med Miranda och holländarna. För det första drack vi ett par öl och för det andra gick vi vilse på vägen hem, så när vi äntligen lyckades hitta hem var alla jättetrötta.

Det blev ingen sovmorgon i tältet för det blev tokvarmt. Efter frukost knäckte holländarna sina forsta öl, och vi hängde mest på stranden hela dagen. Jag träffade också två svenskar, de enda hittills, Fanny och Ellen, som var väldigt trevliga. Tyvärr skulle de åka redan efter lunch. Framåt eftermiddagen började symptomen på sömbrist att dyka upp. Ett tydligt symptom är när man somnar på en träbank. Så vid två bord låg/satt en svensk och fem holländare och sov.

Den här veckan är det tydligen någon slags filmfestival här i Pula. Tyvärr har jag redan missat ett par bra filmer och Transfomers, som visades på kvällen, har jag redan sett. Hollandarna hade det inte. Men jag följde med dem och franska Marie-Lise och åt middag. Men sen gick vi hem medan holländarna såg filmen. Jag gick och la mig tidigt i vår nya och mysiga stuga som hade egen dusch och toalett.

I fredags började min dykarkurs. Min instruktör ar en ganska tjock gammal kroat som är hur snäll som helst. Hans skägg är valdigt imponerande. Inte som min mesiga skäggväxt. Jag borde nog införskaffa någon slags rakhyvel...

Första lektionen var ganska simpel. Lära sig andas. Ungefär. Sedan fick jag en liten bok som jag skulle studera. Jag skumläste den. Jag inbillar mig att om det överhuvudtaget kommer vara ett teoriprov så blir det nog inte särskilt svårt.

I fredags träffade jag Julian, en rolig mellaneurope som gillar att jonglera och uppträda, och två norrmän. Tanken var att Julian skulle äta och se på bio med mig och Miranda, men vi missade filmen. Efter att Julian roat sig lite med kapplöpning med barn gick vi tillbaka och sov istället.

Andra dyklektionen fick jag dyka lite i alla fall. Visserligen bara på två meter. Men det är ju en klar förbättring jämfört med att bara hålla sig på ställen där jag bottnar. På kvällen gick norrmännen, Julian, Miranda och jag på Shrek den tredje. Världens kanske kungligaste film. Jag älskar verkligen Shrek. Det är inte naturligt att uppföljare är så här bra.

Idag, söndag, är lite av en sorgens dag. Miranda, Julian och alla fem holländare reser vidare. Så alla mina vänner försvinner. Men faktum ar att det inte känns särskilt jobbigt, det ska bli skönt att fa vara for sig själv for en stund. Tyvärr inte med en Norrlands guld, men det finns kroatisk öl här för ungefär femton kronor, och det fungerar minst lika bra.

Idag fick vi dyka ner till fyra meters djup och ta av och på masken, ta ut andningsmunstycket (vad heter saken man andas i på svenska?) och lite annat som tydligen är bra att kunna. På kvällen har jag suttit pa stranden och läst lite.

Dykursen haller på i två-tre dagar till. Så jag har börjat fundera lite på hur jag ska ta mig hem. Antingen blir det en båt till Venedig eller så tar jag ett tåg till Zagreb. Det första alternativet verkar roligare, men är dyrare. Det andra alternativet är gratis, men det ryktas att tågen saknar luftkonditionering...

...och nej. Jag orkar verkligen inte läsa igenom det jag skrivit. Det ar säkert tokmycket stavfel. Dessutom sitter knapparna helt fel pa tangentbordet.

...och nej, ingen kommer få nagot vykort. Nöj er med “Hej! Tjugosex grader i vattnet och en öl kostar femton kronor!”.

...och nej, jag har inte tappat bort mobilen. Även om jag trodde det ett tag.