För dig som inte gillar att läsa långa detaljerade texter så kommer här en liten sammanfattning av veckan i Sankt Anton. Ett boende som alltid hade plats som inte hade just plats, fullbokat i hela området, en natt på tågstationen, skidåkning, en hysterisk och arg österrikare med hans nej-sägande fru, mer skidåkning, berg, öl, för mycket alkohol, knarkförsäljning, dans på bord stöter på svensk patrull, mer öl, tidig morgon, mer berg, skidor, flygplats med luffarens lyxboende och sömn.
Men för det som är sugen på en liten mer detaljerad beskrivning av min vecka i alperna så finns den här, en vecka som började efter en nyårsmiddag, ett par rakter och några timmars sömn.
Från början var vi fyra, sen försvann en ur planerna, men så tillkom fem. För den som är bevandrad inom matematikens underbara värld blir det åtta. Inte det lättaste sällskapet att ordna boende och logistik för, men Tom hade ett ställe där det alltid fanns plats.
En semester är ingen semester utan en aning äventyr, så det var med en viss lättnad Tom besviket kom ut från stället som alltid hade plats och förklarade att det var fullt. När vi sedan gick in genom dörrarna till turistinformationen hann damen i princip säga “nisch” innan vi ens frågat om det fanns ledigt boende. Men ett internetcafé, tyskar som inte kunde prata engelska och ett antal telefonsamtal senare hade åtminstone jag och Patrik ordnat ett billigt boende från morgondagen och för resten av veckan.
Men vi hittade inget i vår prisklass för natten. Så vi tog tåget till Innsbruck i jakt på boende, men även där var det fullt överallt. Så Patrik och jag tillbringade natten tillsammans med några uteliggare på Innsbrucks tågstation. Jag sov hyfsat och Patrik var nästintill lyrisk över det trådlösa nätverket, som lite oväntat var helt gratis. Efter att ha tagit oss tillbaka till Sankt Anton, lämnat våra väskor och att Patrik hyrt skidor kunde vi äntligen ge oss ut i backarna.
Skidåkningen var hård och pucklig. Framförallt på eftermiddagarna. Inte mina favoritförhållanden direkt, jag är mer glidartypen. Men höll man sig borta från de större folksamlingarna och backarna i dalen var det ändå bra. När vi kom tillbaka till vårt vandrarhem bytte vi om och gav oss ut på byn i jakt på mat. Vi fann vårt byte, en hamburgare som dröp av speck und käse. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet såg vi ett avsnitt av Family Guy och åt tretton chips innan vi somnade.
Morgonen därpå fick vi frukost av frun i huset som lyckades med det omöjliga, att säga bitte schön trettioelva gånger under en frukost som varade i ungefär lika många minuter. Efter att ha tryckt i sig så mycket frukost som möjligt gav vi oss ut i backen för ännu en dag med hårda backar och strålande sol.
Men nu glömmer vi bergen och skidåkningen för ett tag för att koncentrera oss på ägaren till vårt vandrarhem, som hädanefter kommer att gå under namnet gubben. En mycket trevlig liten gubbe som på slutet av veckan kom och visade fotografier på när han var ung och gav oss tips kring alpvandring på sommaren. Vi vet inte riktigt om det var hans dåliga samvete eller de sex ölen vi gav honom som fick honom att göra det, jag misstänker en kombination.
Hursomhelst, gubbens dåliga samvete kom i alla fall från att vi försökte mygla in sex personer i två dubbelrum och mellanlandade i en situation där vi kanske inte skulle ha det andra dubbelrummet, då det brast fullständigt för vår stackars gubbe. Men som tur var slutade det hela med vi skulle ha dubbelrummet trots allt.
Dagen därpå hade vi tänkt att gå ut. Det började lovande med after-ski och öl. Sen kom vi hem, duschade och tog en öl och kände oss fortfarande ganska taggade. Sen väntade vi lite till. Och ännu lite till. När vi sen kände att vi inte hade så mycket tagg kvar att erbjuda gick vi till sängs, och ungefär då knackar Tom och Sanna på och kliver in i rummet med chips och godis och tittar oförstående på oss. Patrik och jag förklarar att det är för sent nu, så vi satte oss i sängen och åt snask och tittade på bilder tillsammans.
Dagen efter lyckades vi bättre. Efter en god, men dyr, italiensk middag tog vi några öl samt något ciderliknande på en bar innan vi fortsatte ut i natten. Klockan var vid det här laget ungefär tolv, och jag funderade starkt på att gå hem så att jag skulle orka åka skidor dagen efter. Men jag var inte särskilt svårövertalad. En drink bestående av snö och sprit senare och jag ångrade absolut inte mitt beslut.
Jag vet inte om det är mitt långa hår som får mig att se ut som en langare, men efter att en kille kommit fram till mig och frågat om jag hade något att sälja fick jag tillbringa de närmaste två minuterna med att övertyga honom att jag inte var det. När jag äntligen hade fått honom att inse, trodde jag i alla fall, att jag absolut inte hade några droger att sälja honom frågade jag vart toaletten var. I efterhand så inser jag att det inte är särskilt intelligent att fråga någon som precis försökt köpa knark av dig efter toaletten, men just då hade jag en hel del alkohol i blodet, var otroligt kissnödigt och han stod närmast. Så efter mitt toalettbesök stod han där, redo att göra en affär. Återigen fick jag förklara att jag inte hade något knark.
Efter ytterligare någon drink eller tre blev jag övertalad att dansa på bordet, efter en tio sekunders fantastisk supermanpose var det äventyret slut, för då dök en stor och skäggig svensk upp och plockade ner mig och min ryska kumpan vid namn Babuscka. Framåt tre-tiden började humöret och orken tryta på vissa håll, på andra håll var det precis tvärtom, och vi fick bokstavligt talat slita med vissa personer till taxin så att vi kunde åka hem. jag nämner inga namn, men vi kan kalla henne Babuscka.
Väl hemma så skulle Patrik nödvändigtvis lösa Rubiks kub innan han skulle sova. Jag gav honom några välförtjänta slag på armen och förklarade att det förmodligen var den mest efterblivna idéen sedan 1876. Men sedan orkade jag inte slå mer och tittade fascinerat på medan han löste kuben på några minuter.
När jag sedan vaknade upp av alarmet från min klocka hade jag fått något under fyra timmars sömn och min mage var i uppror. Men det var helt klart värt att gå upp. Backarna, som framåt eftermiddagarna var isiga och puckliga, var på mornarna precis motsatsen. Efter en hel dag i backen åkte vi tillbaka till vandrarhemmet en sista gång för att duscha, byta om och säga farväl till gubben.
När vi väl kom fram till flygplatsen blev jag överlycklig. Vid incheckningdiskarna fanns det bänkar med lädersäten och dessutom hade de inga armstöd. För oss som tillbringat ett antal nätter på diverse tågstationer och flygplatser är det ekvivalent med lyx. Den natten sov jag som en uteliggarkung. Jag var till och med så pass pigg att jag orkade läsa mer än halva flygresan hem, det är vad jag kallar kvalitetsbänkar.
