Senil

Igår eftermiddag tog jag bussen hem till Norrtälje, en bussresa som jag halvsov mig igenom. Jag vaknade upp precis innan min hållplats av att busschauffören tände lamporna, önskade alla en fortsatt trevlig kväll och påminde om att inte glömma några saker. Jag gick av bussen, ut i kylan och dörrarna stängdes bakom mig.

Då insåg jag att båda mina väskor var kvar på bussen.

Jag hann förbanna mig själv en gång eller två innan jag började springa ikapp bussen, som sakta börjat köra iväg. Men som tur var lyckades jag påkalla chaufförens uppmärksamhet genom min majestätiska löpstil. Eller så var det mina desperata armviftningar. I vilket fall som helst så stannade han och jag kunde gå på bussen, be om ursäkt för min demens och något skamsen hämta mina två väskor inför en fullsatt buss.