Ja, jag vet att det är en skillnad på storslaget och stor slaget.
- Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist
- Stupid White Men av Michel Moore
- The Cold Moon av Jeffrey Deaver
- Small Gods av Terry Pratchett
- Finding Mañana av Mirta Ojito
- The Colour of Magic av Terry Pratchett
- Harry Potter och halvblodsprinsen av J.K. Rowling
- Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling
Jag köpte boken för den var billig. Hade ingen aning om vad den handlade om men jag gillade titeln. Det visade sig vara en halvflummig filosofi/dagbok. Janne menar att det finns något som heter synkronicitet, att allting på ett eller annat sätt hör ihop. Det vi kallar slumpen, det tror han har någon slags mening eftersom allting är ihopkopplat. Alla exempel är dagboksdelen av boken. Tillexempel så hamnar han bredvid en person han verkligen behövde träffa på flyget till Köpenhamn. Jag gillar det här med små inblickar i andra människors liv (tack och lov för bloggen), men Janne gillar att påta i trädgården och spela instrument. Inte riktigt min kopp te om man säger så. Filosofidelen är ganska flummig också. Först tyckte jag hela idéen var absurd. Men han har ett par argument som faktiskt biter på mig också.
- Celler har en uppgift, men förmodligen vet de själva inte om vad den uppgiften eftersom de inte har möjligheten att se sig själv utifrån ett större perspektiv. Det skulle kunna vara samma för människan.
- Det (kanske?) finns partiklar som beter sig på exakt samma sätt, oavsett hur långt ifrån varandra de befinner sig. Jag är ingen teoretiskt fysiker, men teoretiskt sett om man delar en laserstråle så skulle den ena sidan vara identisk med den andra. Väldigt flummigt, men det är åtminstone lite vetenskap. Jag hittade inte så mycket information om det på internet, men är du intresserad kanske någon av denna, den här eller möjligtvis denna kan hjälpa. Kan vara intressant om du är intresserad av filosofi och i synnerhet synkronicitet. Men jag antar att det finns bättre böcker. Böcker som inte innehåller lika mycket exempel och anekdoter från någongs privatliv.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Moore. Ibland kan jag tycka att han överdriver en aning, men det kanske är vad som behövs för att få sin röst hörd i mediabruset. Hursomhelst, stundtals är han väldigt rolig. Dock är han amerikan, och det märks ibland, det känns lite patriotiskt och amerikanskt, trots att hela boken egentligen är en stor känga åt den amerikanska makteliten och i synnerhet bushadministrationen. Dessutom är det konstigt att han inte lägger mer energi på att diskutera det amerikanska systemet med valkretsar. Hursomhelst, ibland lite överdriven, men han är förlåten eftersom han är så rolig. Rolig allmänbildning helt enkelt.
Trots att jag egentligen inte gillade den första boken av Deaver så fortsätter jag att läsa hans böcker. Det här den tredje jag läser men den tolfte i serien, så det blev ett litet hopp. Det gjorde ingenting. De flesta karaktärerna var kvar, även om bokens huvudperson, Amelia Sachs, nu var en rutinerad brottsplatsutredare jämfört med de tidigare böckerna där hon fortfarande var en nybörjare. Den stora skillnaden här är att de nu tar hjälp av en expert på att tyda människor, vilket går lite emot själva hjärtat i den här serien, då det tidigare bara varit fokuserat på fysiska bevis och brottplatsutredningar. Men jag tycker det var en liten frisk fläkt att ta in en karaktär som kan mjuka bevis. Det blir en fin kontrast till de hårda bevisen som böckerna handlat om tidigare. Själva historien är överdrivet komplicerad med ett par helomvändningar. Bra, men inte mer. Som vanligt helt enkelt.
Jag läste en av Pratchetts böcker när jag var yngre. Jag förstod ingenting och tappade intresset för hans böcker. Ser man på framsidan ser det nästan ut som barnböcker, men det här inget man borde ge till någon som går på mellanstadiet. Språket är stundtals ganska knepigt (jag är långtifrån någon expert på engelska dock) och lite av tjusningen ligger också i att se parallellerna till verkligheten. För er som inte har koll, böckerna utspelar sig i det tokroliga universumet Discworld, där världen bärs upp av fyra elefanter som står på en sköldpadda som färdas genom rymden, det torde räcka som en förklaring av universumet det hela utspelar sig i. Hursomhelst, Small Gods är full av referenser till religion, krig och lite filosofi. Berättandet är härligt, rappt och humoristiskt. En kanonbok enligt mig.
Jag fick boken av en holländare på tåget, den verkade intressant. Det var den också. Det är en skildring av hur det var att leva i ett kommunistiskt samhälle efter att Castro tagit makten, och flykten från detta samhälle. Författaren beskriver lite kortfattat politiken och händelserna som kom att ge Castro makten, men fokus ligger på att skildra flykten från detta samhälle. Det här skedde i början av 80-talet, så för de som inte har någon koll går det att uppdatera kunskaperna på Wikipedia.
Eftersom Small Gods var så fantastisk kände jag mig tvingad till att köpa ytterligare en bok av Pratchett. Det här är den första i Discworldserien och handlar om trollkarlen Rincewind som får i uppdrag att guida kontinentens första turist, Twoflower. Precis som i den förra boken jag läst är berättandent rappt och humoristiskt, men den har inte riktigt de referenser som Small Gods har. Den är helt enkelt inte riktigt lika intelligent. Det blir helt enkelt bara en rolig fantasyroman, och det är verkligen inte fy skam det heller.
Harry Potter böckerna tänker jag behandla som en enda bok, och jag kommer inte kunna göra en objektiv bedömning av dem. Den första boken läste jag för nästan tio år sedan. Den hade precis kommit ut på svenska och stod ensam och övergiven i skolbiblioteket. Vi var tvingade till att läsa en bok och jag tyckte omslaget var stiligt. Sedan dess har jag varit fast.
Från början var det bara en mer mogen variant av Pettson. Min favoritbarnbok, mest på grund av alla de lustiga detaljerna i bakgrunden. Jag upplevde den första boken på samma sätt. Små intressanta och roliga detaljer, men aldrig för framträdande för att stå i vägen för en spännande handling.
Sedan utvecklades serien. Den blev mörkare, mer spännande. Visst kan det ibland ha kännts som historien upprepade sig. Nytt år, ny fiende och ny mystisk lärare. Men ändå fanns intresset kvar att få veta vad som skulle hände med Potter, den ofrivillige hjälten.
Så kom äntligen upplösningen.
Nu kommer vi till delen om varför jag omöjligt kan ge en objektiv recensioin av böckerna. Som jag sa har jag följt Harry sedan nästan tio år tillbaka, jag läste den första boken när jag var tolv. En tid då fantasin är starkare, det är lättare att leva sig in i berättelserna. Den inlevelsen har på sätt och vis etsat sig fast i mig, levt vidare. Jag bokstavligt talat växte upp med karaktärerna.
Det är stört, jag vet, men för mig var det gamla vänner som gjorde allting. Litterärt kanske de två sista böckerna inte är några mästerverk, det är upp till någon annan betyldligt mer objektiv person att avgöra, men har man följt serien från början så är mästerverk precis vad de är. Jag kan inte klaga på en hel del förvirrande, och möjligtvis ologiska förklaringar till saker och ting. Det här var uppgörelsen mellan det goda och onda som jag väntat på. En otroligt omtumlande känsloupplevelse.
Jag hade gåshud under praktiskt taget hela slutfasen av boken. Ett underbart slut på en underbar serie. Ni får tycka jag är barnslig och pinsam. Jag skiter i det. Vår generations, om inte vår tids, största episka saga har fått sitt slut.
