Roslagsrundan

På lördag gäller det. Jag, silverpilen (min cykel) och trettio mil landsväg. Det kommer inte att gå fort och det kommer att göra ont, men jag ska nog lyckas ta mig runt Vättern.

Igår generalrepeterade jag genom att cykla Roslagsrundan. Inför loppet hade jag införskaffat nya och smalare däck, pedaler med clips, en hållare för vattenflaskan och ett par cykelbyxor. Jag är nöjd med alla mina köp, men nöjdast är jag över min cykelbyxor. Efter tretton mil med cykelbyxor hade jag ungefär lika ont i röven som efter sju mil utan.

Jag startade med första gruppen. Så mycket mer blev det inte med första startgruppen. De stack iväg redan i första kurvan. Kvar var jag och en till cyklist som jag tog rygg på samtidigt som jag försökte få mina skor att fästa i pedalerna. När jag väl fått fast dem var det bara att trampa på i regnet.

Efter sisådär en mil noterade jag ett konstigt ljud men jag kunde inte riktigt lokalisera källan. Jag misstänkte att det var växlarna eller mina byxor. Men efter två och en halv mil konstaterade jag att ljudet jag hörde var luft som pyste ut ur ett hål i däcket. Slutsatsen var inte så svår att dra med tanke på att jag i princip cyklade på fälgen. Närmaste vätskekontroll låg bara några kilometer bort, så det var bara att börja gå. Efter en stund hittade en funktionär mig och jag fick skjuts den sista biten. Sen fick jag stå en bra stund i regnet och vänta innan någon med en extraslang dök upp. Men när han väl dök upp bytte han slang på bara ett par minuter. Sen var det bara att ge sig av igen.

Halvvägs – och tillbaka i Norrtälje – fick jag reda på att sexton hade brutit och jag var väldigt frestad att göra detsamma. Men jag behövde träningen, så jag bestämde mig för att fortsätta. Andra varvet gick över förväntan faktiskt, tyckte att jag höll ett ganska bra tempo och inga punkteringar. De sista två milen sprack det till och med nästan upp.

Få ett e-brev när johanlundin.se uppdateras

jamie@example.com
Prenumerera