johanlundin.se

Flyg- och teknikintresserad kvasinörd. Tycker om hundar och chips.

Vitamininjektion

Varje dag under rusningstid är det ett par stackare som är så desperata att hinna med nästa tunnelbana att man kan tro att deras liv hänger på det. Under det ögonblicket det tar för dessa människar att rusa förbi mig undrar jag alltid lite nyfiket vad det är som är så viktigt att de inte har råd att vänta fem minuter på nästa tåg.

Det var en liten vardagsreflektion. Men nu till min vardag och mitt nya liv. Visserligen är det väl ungefär trettiofjärde gången i ordningen jag inleder ett nytt liv, men det är inget jag låter mig nedslås av. Den här gången är nyckelorden vitamin, dygnsrytm och frukt. Tanken är att jag ska gå upp senast klockan åtta varje dag och ta ett vitaminpiller samt att äta en frukt om dagen. Som sagt, det har fungerat alldeles utmärkt sedan i tisdags.

Stora delar av helgen tillbringade jag med att göra färdigt två programmeringsuppgifter, mindre delar av helgen med att gå på födelsedagskalas och titta på fotboll. I fredags var jag hemma hos en klasskamrat och blev bjuden på tårta och snask och i söndags var det födelsedagsmiddag hemma hos farmor och farfar. Jag har även hunnit med att se både Lina och Jonathan spela fotboll.

Fint väder är det också. Och ljust när jag vaknar. Visserligen var det oftast ljust när jag vaknade i vintras också, men det var inte så konstigt med tanke på att jag stapplade ur sängen strax före lunch.

Sjuttio

Sjuttioårsmiddag är ett ord som jag inte förknippar med fest. Därför hade jag inte heller några högre förväntningar på den tillställningen jag blivit inbjuden till under fredagkvällen. Men stället låg i närheten av där jag bor och som student är jag inte direkt den som tackar nej till gratis mat. Jag förväntade mig en stel middag med hemfärd före elva…

Men ack så fel jag hade. Det här var nog den roligaste sjuttioårsmiddagen som jag någonsin kommer uppelva, och det berodde inte bara på den fria baren, även om den var en starkt bidragande orsak. Framför allt var det sällskapet.

En stel fördrink förvandlades med mina små släktingar till en Star Wars-lek, visserligen hade jag den lite osmickrande rollen som Chewbacca, men ändå. En stel middag förvandlades med hysteriskt roliga tal och intressanta bordsgrannar till något angenämt, avslappnat och lärorikt. Ett tomt dansgolv förvandlades till ett virvlande virrvarr av mor- och farmödrar, mammor, kusiner, tremänningar och alla möjliga och omöjliga kombinationer.

Jag kan också berätta att jag premiärgrillat för säsongen, flugit runt i roslagen, fått skavsår av mina nya skor, slagit mitt personbästa (för säsongen) på två av mina löprundor, tittat på flera filmer och försökt plugga inför en tentamen i differentialekvationer.

Sovmorgon
Det sista har inte gått så bra som jag hoppats, vilket i kombination med min oförmåga att gå upp på morgonen och inställningen till skolan fått mig att genomgå en smärre livskris. Jag tror att det är den beryktade kvartslivskrisen.

Bok

  • Thud! av Terry Pratchett
  • Lasermannen av Gellert Tamas
  • En obekväm sanning av Al Gore
  • Solstorm av Åsa Larsson
  • Vince and Joy av Lisa Jewell
  • Spioner och spioner som spionerar på spioner av Tore Forsberg


Thud! är en liten kriminalroman förklädd i den klassiska tokroliga skepnaden som karaktäriseras av böcker från Pratchetts discworld-universum. Det enda negativa var upplösningen, som var för abrupt och slumpmässig.

Har du aldrig läst något av Pratchett kan du läsa mina tidigare recensioner för att få en bättre uppfattning om vad det handlar om.


)Otroligt bra bok. Visserligen blir det aldrig riktigt spännande, vilket förmodligen beror på att utgången redan är given. Men missförstå mig inte, det är absolut ingen nackdel. För mig, som innan jag läste boken, i princip förknippade lasermannen med någon galning som sköt invandrare under 90-talet, blir det en väldigt intressant samtidsskildring. För det är just det som är styrkan med den här boken, skildringen av tidigt 90-tal och dess stämning med en invandrarfientlighet som genomsyrar Sverige. Men framförallt är det skildringen av en persons livsöde och förklaringen till varför någon beväpnar sig och försöker mörda människor utan någon anledning förutom att de ser utländska ut som gör det här till väldigt bra läsning.

Filmen har väckt stor uppståndelse och hyllats. Men boken är enligt undertecknad helt värdelös. För det första är boken för det mesta uppbyggd som en powerpointpresenation med fina bilder och stor text. Graferna är förenklade och känns fördummande. Även texterna är förenklade, vilket är förståeligt då det blir svårt att få med så mycket text när man använder sig av en teckensnittsstorlek som i vanliga fall skulle användas till rubriker. De avsnitten då normal teckenstorlek används är de otroligt tråkiga och meningslösa avsnitten där Al Gore förklarar varför hans familj och klimatet är så viktigt för honom.


Bra bok som utspelar sig i religiösa kretsar i Norrland. Lider dock lite av samma problem som Thud!. Nämligen av ett alldeles för plötsligt slut. I övrigt finns det inte så mycket att klaga på i den här väldigt välskrivna kriminalromanen. Den har har alla de klassiska kriminalromans ingredienserna och kommer inte att göra någon besviken. Det enda negativa är väl möjligen att karaktärerna ibland känns aningen karikatyrartade. Jag skulle också vilja påstå att handlingen, motiven och upplösningen är aningen osannolika, men de tankarna motas snabbt bort genom att upprepa ordet “knutby” ett par gånger…


Det bästa med den här boken är att den slutar med “The Beginning”, riktigt finurligt i en bok som i övrigt är så förutsägbar att det är skrämmande. Boken börjar i de två huvudpersonernas tonår, då de träffas under en sommar och har ett passionerat förhållande komplett med skälvande ben, fjärilar i magen och ångande hett sex. Men förhållandet tar oväntat slut och sedan tillbringas de resterande sidorna med att beskriva deras respektive förhållanden samt då och då låta dem träffas för att visa upp att det fortfarande finns någon slags kemi mellan dem innan vi når det finurliga slutet och de äntligen får varandra.

Jag trodde aldrig det gick att bygga en historia som handlar enbart om förhållanden. Men uppenbarligen så är det möjligt. För en känslosam person (läs tjej?) kanske det här är en emotionell berg- och dalbana. I min värld har jag har läst ett par hundra sidor utan att det hänt någonting med ett slut som är så uppenbart att en fiskmås av medelintelligens kan förutsäga det bara genom att läsa titeln.


En titel som innehåller bokstavskombinationen “spion” hela fyra gånger bäddar för spänning. Tyvärr lever inte innehållet upp till titeln. Det jag finner mest störande är att hela boken i stort känns som en pärm fylld med sammanfattade rapporter ur ett arkiv, vilket gör att det aldrig blir något riktigt flyt i läsningen. Det är synd på en bok som faktiskt har ett intressant innehåll. Under vissa kapitel är det tillräckligt för att hålla intresset uppe, främst avsnitten kring andra världskriget.

Den här boken hade mått bra av en gallring av materialet, mindre kopiering och sammanfattning av rapporter ur dammiga arkiv och eventuellt en författare med lite mer flyt och stuns i språket att skriva boken för att få bort den lite byråkratiska och tråkiga stilen. Men är du väldigt intresserad av svensk säkerhetstjänst överlever du förmodligen dessa brister.

Mitt klimathot

Miljö och klimat är två ord som använts flitigt i media under de senaste åren, och nu tänker jag haka på trenden och redovisa min syn på det så kallade klimathotet.

Vindkraft
Jag ska försöka undvika vetenskapen så gott det går. Jag har inte tillräckligt med kunskap för att ifrågasätta en forskarkår som verkar relativt eniga i uppfattningen om att människan, genom utsläpp av växthusgaser, höjer jordens medeltemperatur. En populär graf att visa upp i sammanhanget är den över jordens medeltemperatur under de senaste hundra åren. Där går det klart och tydligt att se hur kurvan växer oroväckande exponentiellt, oftast kompletteras gärna kurvan med att lägga till någon domedagsmodell för den framtida ökningen.

Jag säger inte att det inte är så (hängde ni med på den dubbla negationen?). Men jag vill ändå presentera en graf som inte på något sätt säger emot den ovan nämnda, men ändå visar att en temperaturhöjning inte nödvändigtvis behöver vara en katastrof.

Grafen nedan representerar uppskattade temperaturer från iskärnor hämtade ur isen från forskningsstationen Vostok på Antarktis. Det jag vill poängtera är att medeltemperaturen varit hög även tidigare, och därmed att hög medeltemperatur inte är synonymt med katastrof och slutet på mänskligheten.


Kanske kommer efterfrågan på sjötomter minska i takt med att polarisarna smälter och havsnivån höjs, kanske kommer värmeböljor att tvinga upp priserna på luftkonditioneringsutrustning eller så kanske antalet ökade stormar tvingar oss att bygga starkare och kraftigare bostäder. Men det innebär ingen katastrof, åtminstone inte för de som har resurser.

För vi med resurser kan alltid anpassa oss om förloppet är tämligen långsamt. De som blir lidande är de som inte har råd att flytta, bygga nya bostäder eller helt enkelt inte har resurserna att utvecklas med förändringen. Det vill säga den del av den mänskliga befolkningen som har allra minst ansvar för utsläppen av växthusgaser.

Så vill vi ha ett verkligt argument för att förhindra utsläppen av växthusgaser är det för att hjälpa de som har de sämre ställt. Vilket är hopplöst argument för den genomsnittlige svensken, ett lysande exempel på vår totala ignorans av omvärlden är att vi låter hundratusentals barm dö av svält och sjukdom i afrika medan vi skänker rekordsummor när hundratals svenskar omkommer i en tv-mässig våg.

Således borde det enda argumentet för att minska utsläppen av växthusgaser vara den risk det innebär för kommande generationer. Men nu kommer vi till min lite bittra inställning, det spelar ingen som helst roll om jag blir världens mest miljömedvetna människa och följer varje råd i de otaliga miljöguider som finns tillgängliga, så länge ingen gör detsamma ger det ingen effekt.

Al Gore har fått en hel del kritik för att han flyger privatjet, konsumerar ofantliga mängder energi i sin överdimensionerade villa och äger bilar med en bensinförbrukning motsvarande en mindre pansarvagns, men troligtvis har han gjort betydligt mer för miljön och för att minska utsläppen än de flesta miljöaktivster tillsammans. Han har gjort befolkningen i en av de nationer som konsumerar mest energi och släpper ut mest koldioxid medvetna. Första steget till en åtgärd är ändå att bli medveten om problemet, och Al Gore (trots att hans bok är helt värdelös, filmen har jag dock inte sett) har öppnat många ögon. För så länge inga andra länder gör något är våra ansträngningar meningslösa.

Det här betyder inte jag tycker det är fritt fram att skaffa en enorm och bensinslukande stadsjeep, sluta använda lågenergilampor, upphöra med källsortering och avskaffa kollektivtrafiken. Men mitt incitament till överhuvudtaget bry mig om miljön är inte en eventuell annalkande klimatkatastrof eller svältande barn i afrika. Jag bryr mig en aning för att jag stör mig lite på slöseriet. Det är onödigt med en stadsjeep för att transportera sig själv korta sträckor inom staden, det är inte jobbigt att åka kollektivt om det bara innebär ett par minuters extra restid och det är inte ansträngande att slänga olika sorters skräp i olika papperskorgar. Det jag försöker säga är att jordens resurser är begränsade, men det betyder inte att vi ska inte sluta använda dem, bara vara försiktiga med dem.

Födelsedag

I torsdags blev jag ett år äldre, så jag har fått en massa fina presenter.

Det är svårt att ta emot presenter. Jag hatar att försöka spela exalterad över en present. Jag är glad och tacksam, så egentligen borde jag inte behöva låtsas. Problemet är inflationen i känsloyttringar. För länge sedan betydde ett “tack” just vad det låter som, det var ett ord för att uttrycka tacksamhet, men idag krävs det mer än så för att förmedla samma känsla av tacksamhet.

Det som oroar mig är framtiden, om inflationen fortsätter i samma takt betyder det att när kassörskan på snabbmatskedjan räcker över min mat kommer hon bli förnärmad om jag inte visar min tacksamhet genom att sträcka upp armarna mot luften, prisa gudarna och sedan sätta mig ner och skriva ett epos på arton sidor som ytterligare ett bevis på min tacksamhet.

Ungefär.

(Tack för alla presenter!)

Svarttaxi

Svarttaxi är rubriken, och jag kommer till den historien snart. Först vill jag berätta att jag klarat båda kontrollskrivningarna i strömningsmekanik och därmed är godkänd i kursen. Visserligen kan jag skriva en tenta på fredag för att få ett högre betyg, men det känns inte särskilt lockande. Godkänt är godkänt.

I fredags skulle jag ut och flyga lite. Pengarna från mitt kvällsjobb som teorilärare i meteorologi på flygklubben hade kommit in och jag ansåg mig ha råd med lite nöjesflygning. Jag var på väg ut till planet då jag per telefon blev tillfrågad om jag hade lust att flyga till Åland.

Det var ett par som hade missat färjan och hade en tid att passa på Åland. Utan att egentligen ha en färdplan ringde jag till Flight Planning Centre (FPC) och skapade en färdplan med kvalificerade gissningar samtidigt som jag letade upp en plate (papper med flygplatsinformation) för Mariehamn.

Efter att ha startart från Mellingeholm utanför Norrtälje satte jag kurs mot Ålands hav. Med hjälp av Brommatornet lyckades jag få tag på en frekvens till Stockholm-kontroll, som sedan gav mig ytterligare en innan jag tillslut blev överlämnad till Sweden-kontroll som efter en stund lämnade över mig till Mariehamn. Vid det här laget flög vi på en radial till Mariehamns VOR (radiofyr) som jag tyckte verkade lämplig baserad på en karta från Google Maps.


Inflygningen till Mariehamn gick över förväntan, trots att jag inte talat engelska över radion sedan utbildningstiden i Arvidsjaur. Landningen gick också över förväntan, på märket och hyfsat mjuk. Vi taxade till plattan, vilket för den oinvigde kan verka vara en helt efterbliven mening, men på flygiska betyder det ungefär att man kör till parkeringen, väl där tackade mina passagerare för en rolig upplevelse, gav mig pengar för besväret och skyndade sig till terminalen.

När jag ordnat mina papper gick även jag bort till terminalen och försökte leta upp någon som kunde förklara hur jag skulle göra för att komma hem igen, en trevlig pilot förklarade att det gick bra att ringa svenska FPC för att ordna sin färdplan tillbaka till Sverige. Efter ett besök i tornet för att betala landningsavgift, lite assistans till en åländsk ambulanshelikopterförare som skulle tanka och ett telefonsamtal till en måttligt road Lina som jag bad om ursäkt till för att jag inte skulle hinna hämta henne som jag lovat kunde jag påbörja min resa tillbaka.

På tillbakavägen sken den nedåtgående solen mig rakt i ansiktet, så jag tog på mig mina Ray-Bans och kände mig väldigt pilotig. Ända tills jag inte fick något svar på Sweden-kontroll, men tillslut lyckades få tag på Stockholm-kontroll som jag förklarade mitt dilemma för. De sa att det inte var några problem, och att det gick lika bra att kontakta dem som Sweden-kontroll. Återigen kände jag mig sådär härligt pilotig i mina Ray-Ban. Sen kontaktade Stockholm-kontroll mig och påminde om ett restriktionsområde som jag helt glömt bort i min längtan att komma hem.

Jag tackade Stockholm-kontroll för informationen, avslutade min färdplan och gjorde en brant, sjunkande vänstersväng för att flyga runt restriktionsområdet och genom den yttre skärgården på en lite lägre höjd än vad som egentligen är lämpligt.

Så en liten lokal flygning förvandlades till ett litet äventyr. Visserligen hade det blivit en betydligt mer spännande historia om det varit oväder istället för molnfritt och nästintill vindstilla och om destinationen varit en avlägsen by mitt ute i ödemarken istället för en fin och lång asfaltsbana trettio minuter bort. Men då hade det också varit direkt livsfarligt. Det här var en alldeles lagom utmaning för mig.

Evolution

Frågan är om det är en naturlag eller om egenskapen att sjunka ihop som en säck potatis framför dator är något som finns i våra gener. Jag har nu påbörjat ett litet försök med att sitta med rak rygg framför datorn. Det är svårt. Väldigt svårt.

Men mina betyg lär aldrig imponera på en arbetsgivare, men förhoppningsvis kanske en vacker hållning kan. Att försöka sitta ordentligt framför en dator är som bekant plågsamt, men den smärtan är betydligt lättare att bära än att försöka samla den viljestyrka som krävs för att kunna hålla koncentrationen uppe under en föreläsning om differentialekvationer.


Igår fick jag en snilleblixt av gigantiska proportioner. En världsomvälvande idé som kommer förändra din syn på bäddning för all framtid. Sedan tidernas begynnelse har människan använt underlakanet…

Underlakan som jämt lossnar, korvar och veckar sig. Lösningen är att börja använda påslakan som underlakan. Skaffa en bäddmadrass, stoppa in bäddmadrassen i ett påslakan. Nu kan du härja runt i sängen som en propeller på amfetamin. Lakanet kommer ändå ligga kvar.

Mer om flygrace

Jag skrev ett inlägg för ett tag sen om att tävlingen Red Bull Air Race kommer till Sverige i år, men då hade varken datum eller plats presenterats. Men sedan ett par veckor går det att läsa på hemsidan att det, precis som jag hoppades och trodde, är Stockholm som kommer att stå värd för spektaklet som kommer gå av stapeln i början av juli, närmare bestämt den femte och sjätte juli.

Red Bull

Om inte luftfartsstyrelsen sätter käppar i hjulet förstås, enligt NyTeknik så är nyss nämda myndighet inte särskilt förtjusta över säkerheten kring arrangemanget för tillfället. Men förhoppningsvis tar herrarna och damerna på luftfartsstyrelsen sitt förnuft till fånga och gör ett par undantag från regelverket samtidigt som arrangörerna stramar upp säkerheten en aning så tävlingen kan genomföras.

Kanon! Nu har du ett medlemskap

Välkommen! Du är inloggad.

Du prenumerar nu på johanlundin.se.

Du borde ha fått ett mail med en magisk inloggningslänk

Dina faktureringsuppgifter är uppdaterade

Dina faktureringsuppgifter har inte ändrats