St. Anton

Lördag

Pappa och mamma skjutsade mig till Arlanda tidigt på morgonen… Och framåt lunchtid steg två väldigt förvirrade svenskar av flygplanet på Innsbrucks flygplats. Vi lyckades otroligt nog skrapa ihop vårt baggage och hitta en plats på en av resebolagens bussar.

På bussen uppstod ytterligare förvirring. Det första faktorn var att reseledaren sa att “för ett par euro kunde man få tillbaka liftkortet utan extra kostnad”, en odödlig kommentar som kom att bli resans ledord. Den andra faktorn var att när vi ringde Tom, han vi tänkt bo hos, undrade han vart vi skulle bo…

Väl framme i Anton lyckades vi leta upp en buss som skulle ta oss ett par hundra meter upp i bergen, till byn Cristoph där Tom jobbade. Cristoph var tydligen någon slags lyxby, med hotell som hade minst fyra och en halv stjärnor, vilket vi fick reda på medan vi åt vår hundrakronors pizza.

Tom var lite oroad över att vi skulle bo där, eftersom han hade hört att det var “en kompis i ett par dagar” gällde. Men en natt skulle nog gå bra.

Efter lunchen tog vi bussen tillbaka till Anton och betalade våra liftkort och handlade lite frukost. Torra mackor och frukt, vilket var vår frukost under veckan.

Tillbaka i Cristoph fick vi reda på att Tom ansåg att det var fest som gällde ikväll. Först tänkte Robert och jag sova. Men Tom lyckades övertala mig. Robert vägrade. Jag borde ha gjort som Robert…

Vi förfestade lite i Toms rum, vilket var helt utan fönster, sen tog vi en Taxi ner till Anton. Det var skoj, dansade lite och träffade folk. Men kring tretiden upptäckte jag att Tom inte längre var med mig. Jag letade över hela Anton efter “the chinese guy” ringde honom på mobilen. Ingen som svarade. Senade förklarade han för mig att han var lite ledsen för att han inte hittat någon tjej. I vilket fall som helst hade han tagit en taxi tillbaka till Cristoph, utan att säga något till mig och trots att han lovat att betala taxin hem.

Eftersom jag inte hittade Tom tänkte jag att det var väl lika bra att åka tillbaka till Cristoph. Ringde honom upprepade gånger, ingen som svarade. Klockan var väl ungefär halv fyra när jag var tillbaka. Det var ungefär vid den tidpunkten som Tom stängde av telefonen, som han senare förklarade med att han tyckte den lät så mycket när han försökte sova.

Jag hade ingen nyckel, klockan var halv fyra på natten och det fanns ingen mobil att ringa på. Lösningen blev att sitta i receptionen på ett femstjärningt hotell med en väldigt trevlig receptionist. Det fanns en väldigt skön soffa där. Visserligen sa receptionisten att jag kunde berätta för mina vänner att jag sovit femstjärnigt, men jag vågade aldrig rikgit somna i soffan.

Framåt sextiden satte Robban på Toms telefon, och äntligen kunde någon låsa upp dörren åt mig så jag kunde få sova.

Söndag

Inte riktigt lika händelserik dag. Vi åkte mest skidor. Och beundrade berg. Är det något Österrike har gott om så är det berg. Tyvärr var inte skidåkningen riktigt vad vi hoppas på, plusgrader gjorde snön ganska slaskig och tung. Fötterna och benen värkte.

Måndag

Några minusgrader gjorde backarna mycket bättre än dagen innan. Inte så mycket mer att skriva, så jag fyller på med ett par godbitar från Tom.

“Alltså, i Anton är det kanske åttio procent killar och tjugo tjejer… Men på vissa klubbar är det åttio-åttio”.

>“Att bli pilot handlar till fem procent om skicklighet, tjugo tur och femtio uthållighet”

Tisdag

Mer skidåkning. Mer berg. Fortfarande några plusgrader.

Onsdag

Tog bussen till till ett annat område (Zurs och Lech). Det började mindre bra. Jag hoppade av i Zurs med mina skidor och Robbans snowboard. Det dumma var bara att Robert fortsatte till Lech. Men vi rättade till det lilla missödet och åkte resten av dagen.

På kvällen gick Robert och jag ut och festade med Frankie, en kille som på något sätt kände Tom lite. Frankie kom från Spanien som på något sätt var släkt med någon gammal österrikisk kung. Och i Östterrike behandlar man kungligheter just som kunglighter. Åtminstone om man heter Frankie är och världens socialaste kille.

Han fixade specialpris på alla ställen vi var på flirtade med servitriserna. Han var vår idol. Efter alldeles för många öl, lite jäger och dans åkte vi tillbaka till hotellet.

Aldrig har våra egentillverkade tempurmadreser varit så mjuka (egentillverkad tempurmadrass = skidjacka, termobyxor och matta).

Torsdag

Dagen började inget vidare, även om det var ganska väntat. Vinglade till toaletten, sen tillbaka till rummet. Tittade i byxfickan och fick en liten chock. Jag hade fem euro kvar att leva på under två dagar…

Men vi släpade oss ut i backen, liftkortet kostade ju en halv förmögenhet. Robert pinade sig igenom dagen och fick ångestattacker så fort han fick syn på något som kunde förknippas med Jaegermeister. Själv tyckte jag det var ganska lungt.

På kvällen träffade vi Frankie igen, han som var någon slags kunglighet, han hade fått för sig att vi skulle få en kväll vi skulle minnas resten av våra liv. Så vi gick till någon fin bar och han beställde in ett vin för femhundrak kronor. Sen snackade han lite med chefen. Det slutade med att vi fick vin och tilltugg för 2000-3000 kronor. Frankie har ingen aning om hur det skulle betalas, men det skulle lösa sig försäkrade Frankie.

Fredag

Vi tänkte vara ute hela dagen… Men våra planer grusades ganska fort. Det blåste storm och det enda vi kunde åka var barnbacken. Sju vändor där och vi tröttnade. Vi tog en buss ner till Anton där några backar var öppna.

Så vi åkte tillbaka till Cristoph packade ihop våra grejer och åkte tillbaka ner till Anton, bokade tågbiljetter sen gick ut på byn och åt, enligt rykten europas godaste, revbensspjäll och tog ett par öl innan vi tog nattåget till Innsbruck. På tåget träffade vi en skidåkare som nästan bad om ursäkt för snömängden och skidåkningen i år, och han lovade att om vi kom tillbaka nästa år skulle han guida oss off-pist.

Vi var framme i Innsbruck kring två, och jag ville ha något att äta… Så vi gick ut på stan, där allting var helt stängt. Förutom att par korvbilar där man fick slåss för att få sin korv, kösystemet verkade inte vara uppfunnet här. Vi gick tillbaka till tågstationen och somnade på ett par stolar.

Lördag

När vi vaknade tog vi bussen till flygplatsen, där sov vi lite mer. På skönare stolar. Sen fick vi äntligen gå ombord på planet och sova i ännu skönare stolar.

Så var sagan slut.

Få ett e-brev när johanlundin.se uppdateras

jamie@example.com
Prenumerera