StarCraft 2: Wings of Liberty

Jag var först lite tveksam till StarCraft. Jag var av uppfattningen att strategispel ska spelas i ett lugnt och sansat tempo, och tävlingsformen där det klickas och knappas femtonhundra gånger i minuten för att föra ett sjufrontskrig samtidigt som man tillverkar nya enheter och byggnader tilltalade mig inte riktigt.

Men jag har ändrat inställning. StarCraft är en genialisk skapelse av två anledningar. Rankingsystemet som ser till att matcha en mot motståndare som gör att det alltid känns som att man har en chans. Den andra anledningen är samarbetet. Att tillsammans med sina vänners arméer klampa in och förgöra motståndarens bas är barnsligt kul. Visserligen så slutar det oftast med det motsatta, men det är lite som golf skulle jag tro, har man upplevt det där perfekta slaget vill man uppleva det igen. Och även om det i grunden är samma sak i varje match, det vill säga en jävla massa skjutande, sprängande och mineralsamlande så blir ändå varje match unik.

Jag spelar på en ganska blygsam (läs: kass) nivå, ändå kan jag inte undvika att vara lite småstolt över min senaste seger där jag faktiskt utnyttjade min motståndares svagheter och utarbetade någon form av strategi annat än “bygg-så-många-soldater-du-orkar-och-håll-tummarna”. Genom lite spionage så såg jag att han satsade på infanteri, men inga tanks, och han verkade inte ha någon större koll på sina omgivning, så jag knallade ner till hans bas med min underlägsna armé och byggde ett litet bo, tillika välkomstkommitté.

För två månader sen sprang Sigge omkring på tomten. Varmt som fan var det. Och torrt.

Så varmt att Lina och jag tänkte åka in och köpa en luftkonditioneringsapparatmaskingrej för ett par tusenlappar. Men alla var slutsålda. Några dagar senare blev det betydligt svalare. Och så här i efterhand är jag tacksam över att de var slutsålda. De där pengarna kan komma väl till pass i höst eftersom jag fortfarande befinner mig i något slags sysselsättningsvakuum.

Nu kan det låta som att jag planlöst går omkring och väntar på att drömjobbet ska komma till mig. Det är inte helt sant. Jag spelar StarCraft 2 medan jag väntar. Tyvärr har jag en bit kvar tills pris- och sponsorpengarna börjar rulla in.

Så jag håller tummarna för att jag får något av de tre jobben jag sökt eller att det löser sig med den där utbildningen jag sökte i andra hand.