Omedveten belägring

Jag var först lite tveksam till StarCraft. Jag var av uppfattningen att strategispel ska spelas i ett lugnt och sansat tempo, och tävlingsformen där det klickas och knappas femtonhundra gånger i minuten för att föra ett sjufrontskrig samtidigt som man tillverkar nya enheter och byggnader tilltalade mig inte riktigt.

Men jag har ändrat inställning. StarCraft är en genialisk skapelse av två anledningar. Rankingsystemet som ser till att matcha en mot motståndare som gör att det alltid känns som att man har en chans. Den andra anledningen är samarbetet. Att tillsammans med sina vänners arméer klampa in och förgöra motståndarens bas är barnsligt kul. Visserligen så slutar det oftast med det motsatta, men det är lite som golf skulle jag tro, har man upplevt det där perfekta slaget vill man uppleva det igen. Och även om det i grunden är samma sak i varje match, det vill säga en jävla massa skjutande, sprängande och mineralsamlande så blir ändå varje match unik.

Jag spelar på en ganska blygsam (läs: kass) nivå, ändå kan jag inte undvika att vara lite småstolt över min senaste seger där jag faktiskt utnyttjade min motståndares svagheter och utarbetade någon form av strategi annat än “bygg-så-många-soldater-du-orkar-och-håll-tummarna”. Genom lite spionage så såg jag att han satsade på infanteri, men inga tanks, och han verkade inte ha någon större koll på sina omgivning, så jag knallade ner till hans bas med min underlägsna armé och byggde ett litet bo, tillika välkomstkommitté.