MI4

Hade mitt namn varit Ethan Hunt hade jag vid det här laget blivit överkörd av en dumper och resterna av min sargade kropp hade använts för att utfodra en vithaj. Det vill säga, ett minst sagt misslyckat uppdrag. Visserligen, hade mitt namn verkligen varit Ethan Hunt så hade ovanstående förmodligen inte inträffat. Då hade jag gått på 110% av alla föreläsningar den här veckan och räddat Stockholm från en kärnvapenexplosion samtidigt som jag spöade Vladimir Kramnik i schack.

Men jag är inte Ethan Hunt. Jag är Johan och lyckades inte gå på hälften av alla föreläsningar den här veckan. Jag hade en plan. Men den förstördes av den ökände skurken Jonathan, även känd som lillebror. Igårkväll övertalade jag Jonathan att han skulle väcka mig klockan åtta idag. Jag förklarade att detta skulle bli en svår uppgift, men jag gav honom också rättigheter att använda alla till buds stående medel, inklusive överdrivet våld, för att få upp mig ur sängen.

Men han väckte mig aldrig.

Det betyder att jag inte kommer att klara min målsättning att gå på hälften av alla föreläsningar den här veckan. Vilken miss. Men jag kanske fortfarande kan lyckas med att träna fem gånger den här veckan. Resultat på söndag!

Nu blir det böcker igen.

  • Eye of the Viper av Peter Aleshire
  • Stenhuggaren av Camilla Läckberg


Den första är en dokumentär (heter det dokumentär fast den är i bokform?) om stridspiloter i det amerikanska flygvapnet som ska lära sig att flyga F-16. Jag kan tänka mig att den kanske inte tilltalar den breda massan. Men det här är mer eller mindre 300 sidor flygporr. Visserligen handlar det inte enbart om flygning, en stor del av boken handlar om instruktörer och elever, deras tankar, bakgrund och vad som gjort att de hamnat där de är idag.


Stenhuggaren var också en av många bra deckare jag läst på sista tiden. Det finns ingen riktig huvudperson, och Läckberg byter ständigt berättare. Det är intressant på sätt och vis, att på något sätt få veta tankarna hos de olika karaktärerna. Få se hur de tänker. Men ibland blir det lite förvirrande. Ibland känns det lite ologiskt också. Knappt trovärdigt. Går det verkligen att sätta sig in i tankevärlden hos en psykiskt sjuk människa? Läckberg försöker i alla fall, det blir långt ifrån dåligt, men kanske lite förvirrande och krystat om jag ska försöka beskriva det utan att avslöja för mycket. Bra bok dock.

Få ett e-brev när johanlundin.se uppdateras

jamie@example.com
Prenumerera