Böcker

Det är dags för mer böcker. Det var ett tag sen sist…

• Darkly Dreaming Dexter av Jeff Lindsay
• Dearly Devoted Dexter av Jeff Lindsay
• Världens största konspirationer (flera författare)
• American Psycho av Bret Easton Ellis
• Cosa Nostra av John Dickie
• Reaper Man av Terry Pratchett

Darkly Dreaming Dexter och Dearly Devoted Dexter av Jeff Lindsay
Det här är böckerna som är inspirationen till TV-serien Dexter, därför blir det praktiskt tagt omöjligt att skriva en liten kommentar utan någon slags jämförelse. För det första är TV-serien bara inspirerad av böckerna, det är ingen ren kopia, vilket jag tycker känns skönt, för på så sätt går det att läsa böckerna utan att känna till handlingen i serien eller vice versa.

Dexters personlighet skiljer sig en aning också. I TV-serien är han mer mänsklig och serien blir därmed inte riktigt lika mörk. Visst, han är fortfarande en seriemördare, så det är väl nyanser av grått vi talar om snarare än svart och vitt. Bok-Dexter är inte ondare, bara mer likgiltig. Jag kan inte säga att jag föredrar en Dexter framför den andre. Det är två varianter bara, den lite snyggare och polerade TV-serien eller de lite mörkare böckerna. Gillar man den ena gillar man förmodligen den andre.

Jag hittade boken i min bokhylla. Jag vet inte riktigt hur den hamnat där… Men alla andra böcker hade jag läst, och jag behövde något att roa mig med på bussen. Anledningen till att jag inte plockade upp boken med ett leende på mina läppar är att jag är lite anti mot konspirationsteorier. De är oftast bara en massa smörja som läggs fram utan att presentera den andra sidan av historien, någon form av kontrafakta.Men jag blev lättat av att upptäcka att det faktiskt inte var en bok som beskrev möjliga händelseförlopp, utan även beskrev varför vissa konspirationsteorier är orimliga, vad vi inte vet och vad som skulle kunna vara möjligt. Det är inte bara konspirationsteorier som presenteras rakt av, utan försöker mer belysa varför dessa teorier uppkom. Om de är troliga eller inte lämnar de i stort sett till läsaren att avgöra. Kort och lättsmält läsning.

Den överlägset mest skruvade bok jag någonsin läst. Några av er kanske har sett filmen och tycker den är skruvad, då vill jaga varna, filmen är knappt i närheten av boken. Vissa delar är bland det vidrigaste jag någonsin läst. Helt sjuka beskrivningar av sex, våldtäker, misshandel och mord varvas med ointressanta middagar på överklassresturanger. Det är hela boken. Det finns i princip ingen handling. Visst, det skulle kunna vara någon slags djup symbolism för samhället vi lever och speciellt den livsstil som omger folket på Wall Street. Jag är inte så djup. Jag tycker boken bara är skruvad. Om inte ett mord beskrivs detaljerat så sitter huvudpersonen, Bateman, och diskuterar klädkoder eller blir upprörd över att någons visitkort är snyggare än hans eget.

Ska jag välja mellan filmen och boken. Boken. Filmen är inte i närheten av vara lika skruvad och skrämmande. Dessutom tycker jag de fått miljöerna helt fel i filmen, de är alldeles för simpla. Det förstör känslan av “överbetalda-finansvalpar-som-inte-gör-något-vettigt”. Filmen blir helt enkelt en billig, mer lättsmält variant av boken, och tappar därmed hela konceptet. För tanken är att den ska vara grov. Provocerande. Skruvad. Att ha läst den är en upplevelse. Inte särskilt angenäm, men minnesvärd.

Maffian är en intressant organisation, mest på grund av filmer som Gudfadern, Scarface och så vidare. Efter Cosa Nostra får man en lite mer verklighetsförankrad bild av maffian. Men att det är särskilt rolig läsning kan jag inte påstå. Intressant, men sällan särskilt rolig.

Speciiellt diskussionerna om vad maffian egentligen är tenderar att bli lite långrandiga. För det (tydligen) har inte i alla tider varit självklart att maffian existerat. Den har gått från en slags siciliansk mentalitet, till flera löst organiserade ligor och därefter till ett enda stort och enat syndikat. Och hela tiden diskuteras det kring vad maffian egentligen står mellan dessa former. Jag kan tycka den diskussionen blir lite tjatig. Dessutom är det väldigt många italienska namn att hålla reda på. Personligen skulle jag nog vilja ha den lite mer kortfattad och förenklad. Men vill du förbättra dina kunskaper om den sicilianska (och till viss del italienska och amerikanska) maffian, och inte grotta ner dig alltför mycket, är den en lättillgänglig bok.

Jag gillar Pratchetts humor. I bok efter bok lyckas han måla upp en gullig och humoristisk värld. Själva konststycket ligger dock i att han lyckas balansera en intressant historia med de humoristiska inslagen. Det är lätt hänt att humorn tar överhanden, och att historien därmed blir lidande, eller helt enkelt försvinner. Skämt-på-skämt utan riktning och mening blir i längden ganska tröttsamt. Men i de böcker jag läst av Pratchett så har historien alltid varit så pass stark att den är värd att följa, och humorinslagen gör resan väldigt angenäm.

I den här boken har döden fått sparken. Det vill säga döden, skelettet med med en lie som samlar ihop själar har blivit av med jobbet. Order uppifrån. Problemet är att övergångsperioden blir minst sagt udda. Folk dör inte som de ska, vilket skapar en hel del problem. Ett ännu större problem är dock att städerna inte heller dör som de ska. Döden då? Han tar jobb som en hjälpreda på en farm. Det visar sig, inte helt oväntat, att han är en rackare på att skörda med lie.