Recension

Jag vet. Ingen är intresserad av mina så kallade bokrecensioner. Men här är de i alla fall, som ett brev på posten. Eller, ett mer rättvist ordspråk (om det funnits) är väl förmodligen som en räkning på posten. Det för mig in på frågan, vart kommer “som ett brev på posten” från? Borde det inte vara “som ett brev från posten”. Förvirrande. Är det någon som kan bringa klarhet i det här så är Ni (du) varmt välkommen att skriva en kommentar!

  • I samlarens spår av Jefferey Deaver
  • Hästarnas dal av Jean M Auel
  • Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
  • Vipers in the Storm av Keith Rosenkranz
  • En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson

I samlarens spår finns även som film med Denzel Washington och Angelina Jolie. Jag minns inte om jag sett filmen eller inte, men förmodligen är boken bättre. Men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera boken, se filmen så får du ett par extra timmar i ditt liv du kan ägna åt att pilla navel. Det är ingen dålig bok, den är bara väldigt “CSI”, och jag har aldrigt riktigt fastnat för “CSI-programmen”…

Hästarnas dal valde jag mest för att läsa något annat än deckare. Och som variation gör den ett bra jobb. Den utspelar sig på stenåldern (eller, för länge sen i alla fall) och vi får följa två parallella historier som flätas ihop i slutet, vilket inte direkt kommer som en överraskning. Alla namn gör mig förvirrad, beskrivningar på arbetsredksap likså. Sen är det väldigt många hårda lemmar, slutet av boken är en enda lång sexnovell. Inget fel i det, lite förutsägbart bara. Jag uppskattade den mest för variationen den gav bland alla kriminalromaner jag läst.

Flickan som lekte med elden är nog en av de bästa deckare jag läst. Det är som en actionfilm i bokform. Det blir aldrig tråkigt. Ständigt nya vändningar och avslöjanden. Föregångaren, Män som hatar kvinnor var väldigt bra. Den här är snäppet bättre. Ska jag syna den onödigt mycket finns det väldigt många sterotyper, ryska agenter hårda som stål, sexhandel, motorcykelgäng. Men det gör ingenting alls. Det är bara att bortse ifrån och njuta. Jag sträckläste de 630 sidorna ända fram till den avslutande klipphängaren (se cliffhanger ). Uppföljaren, Luftslottet som sprängdes kom ut i veckan, så nu får jag äntligen veta hur det går för fröken Salander.

Vipers in the Storm är den andra flygboken jag läser. Den här är i form av en dagbok från en stridspilot som var stationerad i Saudi-Arabien under operation Desert Storm. Det är intressant, folk som flyger snabba spetsiga saker är intressanta. Inte på ett kändissätt, de gör inga galna saker, utan på någon form av psykologiskt plan. Ibland blir det lite väl patriotiskt. Men det är så piloten – Rosenkranz – känner och tänker, så det är bara att acceptera. Jag tycker nog den här boken var roligare att läsa jämfört med Eye of the Viper, mest på grund av att den här innehåller riktig strid. Visserligen är det inte så mycket till strid, utan det är mer “amerikanska-piloter-som-bombar-irakier-som-knappt-har- något-att-försvara-sig-med”, men det finns fortfarande risker…

Jag fastnade för titeln. Vem vill inte bli ett allmänbildat geni bara genom att läsa en bok? Tyvärr visade det sig att det handlade endast om naturvetenskap. Till en början gjorde det mig lite besviken, naturvetenskap är oftast trist med inslag av matematiska formler. Det vill säga ungefär lika upphetsande som att se målarfärg torka. Men jag hade ingen som helst befogenhet att bli besviken. Genom att inte gröta in sig för mycket i detaljer, skriva på ett roligt sätt med enkla och begripliga liknelser och personporträtt över några av de galnaste forskare i vår tid kan det helt enkelt inte misslyckas. Har man dock inget som helst intresse för naturvetenskap kan det nog vara svårt att ta till sig boken, hur bra Bryson än skriver. Det här borde vara obligatorisk läsning i skolan.