Lidingöloppet

Det positiva med gårdagen var att jag orkade springa i två och en halv mil och att jag tog mig i mål. Det negativa var att när mina ben, efter två och en halv mil, totalvägrade det här med att springa så hade Lidingöloppet ytterligare en halvmil kvar av kuperad terräng att erbjuda.

Lindingo Första halvmilen tog jag det väldigt lugnt. Men sedan ökade självförtroendet och tempot. Jag flöt fram ganska bra, men när halva loppet var avklarat började det kännas lite motigt. Vid vätskekontrollen efter två mil började jag få lite krampkänningar. Med lite mer än en halvmil kvar tornade Abborbacken upp sig framför mig. Det är nog den överjävligaste backe som någonsin har placerats i ett långlopp och där kapitulerade mina ben fullständigt.

Resterande delen av loppet kunde jag som mest jogga ett par hundra meter innan det började krampa något så fruktansvärt i benen, och jag fick övergå till att stappla fram ett par hundra meter innan jag kunde försöka mig på ett par hundra meters joggande igen. De två första milen tog lite drygt två timmar att avverka och den sista tog nästan en och en halv, till slut stannade klockan på tre timmar och tjugosex minuter.

Lärdomar inför nästa Lidingölopp är att ha en större respekt för den sista milen och att komma dit betydligt bättre tränad. Jag avslutade dagen i soffan tillsammans med Lina och en påse chips. Jag var så otroligt (jävla) värd en påse chips…