Flink

Söndagsparty, Filip och Fredriks nya program, hade premiär förra söndagen. Jag gillar deras program. Oftast. Ibland kan jag tycka de blir lite väl stirriga och gapiga, speciellt tydligt är det när de själva tar upp så mycket plats att deras gäster hamnar ur fokus. Men det är egentligen inte deras program eller deras prestation jag vill ta upp, utan Thorsten Flinks personlighetsförändring. När han blev intervjuad på svenska var han som vanligt, det vill säga lite dryg, halvknarkad och semipretentiös . Det i sig är inte så fascinerande, men det är däremot hans förvandling till en tioårig skolpojke när han försöker kommunicera med Kevin Bacon på engelska.

Petra

Ikväll drar tydligen melodifestivalen igång igen. I vanliga fall brukar jag inte ägna det arrangemanget någon större uppmärksamhet. Men det var innan Petra Mede.

Jag har sett henne uppträda två gånger, och båda gångerna hade hon nästan exakt samma rutin. Jag vet inte om det berodde på brist på material eller att jag bara hade otur, men det spelade ingen större roll då hon levererade skämten precis lika dåligt båda gångerna. Dessutom uppträdde hon stressat och nervöst, vilket snarare skapade en tragisk än humoristisk stämning.

Och nu har hon fått ta över som programledare för melodifestivalen. Även om hon haft ett helt kompani av begåvade manusförfattare som förser henne med material är hon fortfarande oförmögen att leverera skämten.

Men jag kan tänka mig att diskussionerna gick ungefär så här:

-Vem ska leda melodifestivalen i år då?
-Det här med stand-up har ju blivit väldigt populärt i och med Björn…
-Vad har vi för duktiga komiker då?
-Vi har till exempel Thomas, Mårten, Björn, David, Johan, Ronny, Måns…
-Ursäkta att jag avbryter, men jag tycker att vi ska ha en kvinna!
-Ja, då har vi… Hmm. Typ Babben. Och hon… Petra…
-Ser Petra ut som en strandad gotländsk val?
-Eh. Nej.
-Bra, då kör vi på Petra!

Men jag vet inte, kanske har hon utvecklats sedan jag såg henne sist. Men det är ungefär lika troligt som att producenterna har bytt ut den riktiga Petra mot en rolig kopia. Därför vill jag föreslå följande lek för att hjälpa Petra.

Varje gång hon misslyckas med att vara rolig dricker du ett glas starksprit. Det kan bli mycket drickande i början av kvällen, men med lite innanför västen kanske blotta åsynen av Petra får dig att brista ut i skratt. Alternativt slutar du kvällen på akuten med lite magpumpning, men riktigt så dålig tror jag faktiskt inte ens hon kan vara.

Höst

Skolan har börjat igen och dagarna blir mörkare. Höst.

Men det finns tröst, till exempel serien Generation Kill som handlar om en pluton marinkårssoldater i Irak. Ungefär som en modern version av Band of Brothers. En liten bonus är att Alexander Skarsgård har, om inte huvudrollen, en väldigt framträdande roll. Jag blir alltid lika imponerade av svenskar som talar engelska utan den svenska brytningen.

Generation Kill För att helt byta ämne. World Childhood Foundation och Vattenfall har startat ett litet projekt som heter Uppdrag Barn, varje gång en blogg länkar till deras sida så skänker vattenfall tjugo kronor. Därför länkar jag Uppdrag Barn.

Stridspiloterna

Om ni missat det så har det börjat en ny serie på kanal fem som heter stridspiloterna. Själva grejen är att stridspiloter alltid varit lite av mina idoler. Jag menar, de får lattja runt i flygplan mest hela dagen och det är få förunnat.

Jag har bara sett de två första avsnitten. Inte särskilt spännande kanske. Men jag tycker det är intressant. Visserligen försöker produktionsbolaget göra det spännande genom att så fort något oväntat händer slänga fram dramatikmusiken, en skrämmande berättarröst och en klippningsteknik som verkar hämtat direkt ur scenen från Top Gun då Maverick hamnar i en flatspinn och hans navigatör – Goose – omkommer. Lite för överdrivet för min smak.

Men jag kan leva med det eftersom serien också innehåller en hel del stiligt flygfoto på gripen, ett väldigt stiligt flygplan. Skolflygplanet SK60 däremot är inte särskilt sexigt, högvingade flygplan är generellt ganska osexiga. Så för att visa hur heta flygplan kan vara har jag sammanställt en lista på de fem hetaste militärflygplanen.

SU27

Plats nummer fem: Su-27

Den är rysk. Den är stor. Men snyggare än alla sina andra ryska kompisar. Ryssar har oftast ganska dålig smak, och bevisar också detta med sin kamouflagefärg. Enkelfärgat ska det vara. Det är stilrent. Men bortsett från den gräsliga målningen är det ett stiligt plan, påminner lite om en hök. Fast mäktigare.

F35

Plats nummer fyra: F-35

Jag gillar inte det nya stealthmodet bland militärflygplanen. De ser så kantiga och klumpiga ut. Men jag tycker att F-35 ändå är ganska fin. Det är lite som en modern och stelare variant av F-18. Storebror F-22 ger ett större och klumpigare intryck och har mer deltavinge än F-35. Visserligen har F-22 två motorer, vilket är ganska hett, men det räcker liksom inte till. Dessutom kan F-35 vrida motorn så den kan landa vertikalt.

JAS39

Plats nummer tre: JAS-39 Gripen

Klassisk svensk design. Enkel och stilren. Ser liten, lätt och snabb ut jämfört med sin fulare och kantigare kusin, Eurofighter. Hamnar med på listan trots att jag egentligen inte föredrar flygplan med den klassiska deltavingen. Men på Gripen kombineras vingarna med de väldigt snygga canardvingarna framtill som gör att det ser mer proportionerligt ut, som ett flygplan helt enkelt. Men frågan är varför Sydafrika fick flygplanet målat på ett häftigare sätt?

F5

Plats nummer två: F-5

Har du sett Top Gun? Tyckte du som jag, att de ryska MiG-planen i filmen var mycket snyggare än det klumpiga F-14 som Maverick och grabbarna härjar runt i? Men det är inga MiG, det är amerikanska F-5 målade i svart med någon kommunistisk inspirerad logotyp. F-5:an har ett nästintill identiskt syskon – T-38 – som används som skolflygplan i det amerikanska flygvapnet. Liknar F-18 lite, men är lite mindre och mesigare och har bara en stjärtfena. Så inte riktigt lika snygg som F-18, men något sötare.

F18

Plats nummer ett: F-18

F-18 är ett fullfjädrat militärflygplan. Inte nog med att de har två motorer, det har även lika många stjärtfenor. Helt klart sexigt. Extra sexigt att flottan använder det för att landa på båtar med. Sen uppskattar jag att vingarna inte är så överdrivet deltaformade, vilket gör att det ser ut som ett flygplan och inte inte en korv med spetsiga vingar (tänk draken). Så var den högst ovetenskapliga listan över. Jag har ingen som helst koll på prestanda. Det här handlar bara om yta. Sen kan jag väl erkänna att jag inte har en fantastisk koll på alla möjliga och omöjliga flygplanstyper som finns där ute. Och bli inte allt för orolig över att jag just använt ord som sexig, söt och snygg för att beskriva en maskin…

Ändligen

Dåligt med uppdateringar. Fel. Jävligt dåligt med uppdateringar. Anledningen är att desto längre tid det går mellan blogginläggen, desto bättre jag vill att nästa inlägg ska vara. Som någon slags kompensation. Men jag har gett upp nu. Jag har inget vettigt att skriva, så jag tänker bara redogöra över vad jag gjort i ingen som helst kronologisk ordning.

Två tidiga tisdagsmorgnar och korpfotboll med Röde Pölse. Förra tisdagen vann vi hatmatchen (där lagets första utvisning någonsin tilldelades undertecknad) med 3-2. Tyvärr gick det inget vidare mot gubbarna från Samhall idag. Förlust med 3-1, vilket inte var ett rättvist resultat. Men två skitmål bakåt och ett försvarsspel där motståndarlagets anfallare knappt rörde sig utanför eget straffområde gjorde det svårt för vår del på målfronten.

I söndags julbakade jag med korridoren. Jag gjorde sjutton pepparkaksgrisar och deltog i arbetet med pepparkakshus á la Empire State Building. Fast det var jobbigt att rita en massa fönster, så vi gjorde bara ett, vilket gjorde att det blev ett pepparkakstorn istället.

I lördags utsåg jag och Lina min lillebror, Jonathan, till världens mest irriterande småsyskon. Motiveringen lyder

"Jonathan har med en sällan skådad intensitet konstant utfört hoppattacker mot fredliga filmtittare på ett sätt som skapar irritation utan dess like, detta i kombination med en stark ovilja till att gå och lägga sig ger Jonathan priset som världens mest irriterande småsyskon 2007"

Förra måndagen skrev jag tentan från helvetet. Det var alldeles för mycket kunskaper som jag förväntades ha sen tidigare. Dessutom skiljde sig den tentan vi skrev i år från tidigare års tentor. Anledningen till att den var så svår kan också bero på att jag började plugga ordentligt till tentan tolv timmar innan och att när jag skrev den hade varit vaken i tjugusju timmar. Men det är svårt att säga.

Annars har jag varit på lite standup på Syster och bror. Förrförra gången var en skitpackad Janne Westerlund där och var kass. Förra gången var en stundtals obegriplig Peter Wahlbeck där. Det är tråkigt, men det känns lite som att det oftast är så att de redan lite mer etablerade komikerna går dit med inställningen att de är störst, bäst, vackrast och roligast och bara kan slänga ur sig lite historier så blir alla nöjda och glada. Uppenbarligen så kan även komiker drabbas av storhetsvansinne. Som tur är brukar det alltid finnas några mindre kända komiker som är betydligt mer fokuserade och som har bra och roligt material.

En annan sak som defintivt inte är rolig, utan bara oroande, är när jag upptäcker att jag sett delar av ett avsnitt från någon serie som går på eftermiddagarna. Ni vet, dåliga amerikanska serier. Serier som jag inte ens följer. Frågan är om det är jag som är tragisk som faktiskt har sett skräpet en gång tidigare eller om det är kanalerna som är tragiska som repriserat avsnitten så pass att jag helt enkelt inte kunnat undvika det.

Filip och Fredrik

Betalt för att festa, larva sig och resa är det ultimata beviset för att du lyckats i livet. Filip och Fredrik har lyckats och per automatik måste de därmed vara lite av mina idoler.

Nu har jag sett premiäravsnitten av deras program som kommer sänds under hösten. Myggan, den animerade serien som de ligger bakom är jag än så länge inte särskilt förjust i. Visst, avsnittet hade sina glimtar, men mest var det plumpa sexskämt. Ungefär som Stefan och Christer fast i en modernare förpackning. Det är inte humor. Det har en bit kvar till den mer intelligenta (ja, stundtals i alla fall) humorn i serier som Simpsons och South Park. Men jag tänker ge det någon chans (eller två) till.

Boston Tea Party Däremot var riktigt roligt. Men programmet lider av tidsbrist.Som det var nu avbröt Filip och Fredrik mest hela tiden för att styra in allt på dem själva. Lite synd, för experterna kunde säkert ha kunnat utveckla sina tankar lite mer utan att det skulle bli torrt och tråkigt. Jag hade nästan föredragit mindre skämtande från programledarnas sida och mer tid åt experterna. I synnerhet hjärnforskaren som knappt fick säga flaska. Men slutbetyget är ändå positivt, jag gillar formatet, humor med en skvätt (o)intressant fakta.

Skolstart

Imorgon börjar höstterminen. Taggad? Hyfsat.

Så mycket vettigt har jag inte att förmedla. Jag har idéer. Tyvärr ingen ork eller lust att formulera dem i ord. Inte just nu.

Samtidigt som det känns lite deprimerande att sommaren är över och höstens rutinartade studier är på väg att ta vid är jag samtidigt lite lättad över den kommande terminen. För det första har jag lovat att jag faktiskt ska försöka anstränga mig lite den här terminen och dessutom flyttar jag hemifrån (igen) om en månad. Det kanske inte är de två punkterna i sig jag ser fram emot, utan snarare de resultat de förhoppningsvis för med sig.

Lät det flummigt? Det var inte min mening.

Andra saker att se fram emot i höst är alla de fantastiska serier som kommer tillbaka.

Först kommer hjältarna (Heroes) tillbaka den 24 september, bara några dagar senare, närmare bestämt den 30 september dyker seriemördaren Dexter upp igen. Sedan får jag klara mig med dessa två serier i ungefär en månad innan seriernas serie sparkar igång sin sjunde och sista säsong den 25 oktober, Scrubs.

Jag tänkte avsluta med ett litet citat från Demitri Martin, jag har skrivit om honom tidigare, en mycket rolig människa på det avslappnat sköna sättet.

“Employee of the month is a good example of how somebody can be both a winner and a loser at the same time.”*

Bravo

Johnny Bravo. Mannen. Myten. Legenden.

Mannen som bara har tre intressen. Chicks, Babes and hotties. Det finns egentligen ingen genomgående handling i serien, utan alla avsnitt är fristående och handlar i princip om samma sak.

"Hello, 911 Emergency? There’s a handsome guy in my bathroom! Hey, wait a second. Cancel that – it’s only me!"

Johnny försöker ragga upp en tjej (eller flera) vilket oftast brukar sluta med något smärtsamt. Men trots att Johnny har ungefär samma IQ som en apa (onödigt vetande: apor har ungefär sex IQ poäng) lyckas han ständigt leverera odödliga citat och dialoger, avsnitt efter avsnitt.

Varje avsnitt är ungefär sex-sju minuter långt, och innehåller garanterat ett par scener där Johnny försöker charma en tjej med sina blixtsnabba rörelser och flexande av muskler. Med ett utseende som James Dean och en röst som Elvis Presley, vad kan egentligen gå fel?

"Enough about me, now let’s talk about… me."

Det var svårt, men tillslut kom jag fram till två avsnitt som får representera hela serien. Båda är från den första säsongen (det finns tre) och avsnitten är Red Faced In The White House (S01E11C) och Beach Blanket Bravo (S01E08A). Vill ni se mer avsnitt är det bara att hojta till, jag har ingen komplett samling, men jag har kring etthundratjugo stycken…

Visst, det är ett barnprogram. Men Johnny är tillräckligt tuff för att delvis kunna slå sig fri från den stämpeln, men det räcker inte hela vägen. Handlingen är i regel ganska tunn jämfört med exempelvis South Park eller The Simpsons (Onödigt vetande: en av seriens grundare är samma person (Seth MacFarlane) som ligger bakom Family Guy), och det är lite av seriens svaghet. Johnny måste bära hela serien på sina egna axlar. Han gör det bra, men en karaktär räcker tyvärr inte för att en serie ska kunna bli riktigt, riktigt bra.

Serieflygare

Jag har fastnat lite för en ny TV-serie. Dexter.

Det handlar om en seriemördare som jobbar på en polisstation. Det första som slag mig var det otroligt coola introt. Själva serien är ganska intressant också, att en seriemördare som saknar känslor får agera hjälte är minst sagt udda.

Det skrämmande är att jag trots allt kan identifiera mig med Dexter. Visst, jag saknar inte känslor och har inget sjukligt begär av att mörda folk. Men bristen på empati, känslan av att spela en roll och likgiltighet är något jag kan känna igen mig i. Lyckligtvis inte i samma extrema utsträckning som Dexter. Men det fascinerar mig lite, att det överhuvudtaget går att identifiera sig med någon som borde klassificieras som ett monster. Som sagt, skrämmande.

Det som skiljer Dexter från valfri actionhjälte är inte att de mördar skurkar utan ånger. Skillnaden är att actionhjälten måste döda för att överleva, Dexter gör det för att han känner ett behov. En äkta antihjälte.

Hursomhelst, en väldigt bra serie. Nästan värd att se enbart på grund av introt.

Så har ännu en vecka passerat. Spelade match i onsdags där jag lyckades med bedriften att bli utvisad trots att jag bara spelade andra halvlek.

Idag (fredag) var jag ute och flög med jage.

Flygbilder

Flygbilder

Flygbilder

Flygbilder

Sen gjorde jag en liten film också. Hittade någon fin funktion som gjorde att bilden blev, tycker jag åtminstone, lite häftig. Dessutom kom jag just på att jag inte ätit något idag. Förutom en glass och chips. Hur kan jag inte vara hungrig?

Uppdrag skämt

Jag är inte direkt någon fanatiker av så kallade “granskningsprogram”. Oftast brukar jag irritera mig över deras överdrivna vinklig. Det brukar oftast inte vara några tveksamheter angående vem som är offret och vem som är satans hantlangare. Ungefär. Gårdagens Uppdrag Granskning på SVT var inget undantag. För er som inte såg det, eller inte orkar se programmet på internet, handlade det om hur olika communitys exploaterar barn genom att erbjuda dem olika sorters betaltjänster. För det första måste jag bara lite snabbt idiotförklara de som faktiskt betalar för dessa typer av meningslösa tjänster. Det allra dummaste måste nog vara någon...

Simpasta

Idag lyckades jag sova till tolv. Jag måste ha sovit mellan 9-12 timmar. Jag tycker om att sova. Det är inte så bra kombinerat med en helt värdelös självdisciplin. Eller, den är inte helt värdelös. Bara när jag inte måste gå upp. Problemet med högskolan är att jag aldrig måste gå dit. Veckans målsättning att gå på hälften av alla föreläsningar bör jag klara. Det är bara morgonföreläsningarna i matematik jag missar. Eller om man så vill, bortrationaliserar. Det låter finare. Dessutom var jag väl senast på en matematikföreläsning för ett par månader sen, och då sov jag mig igenom den. Men jag har klarat mig ganska bra ändå.

Idag simmade jag med jage. Till skillnad från förra gången så simmade vi faktiskt. En kilometer, bitvis crawlande [krålande]. Efter det hamnade jag i någon slags trötthets-koma. Jag gillar simning, mest eftersom jag slipper bli svettig och efteråt känner man sig bara matt, ingenting som gör ont. Inga skavsår. Inga knän som gör ont. Bara matt.

Idag var det min matdag. Jag hade ordnat recept och köpt ingredienser för dyra pengar. Men ingen kunde äta. Alla skulle bort. Så jag fick avnjuta min fantastiska måltid alldeles ensam. Gratinerad köttfärspasta. Det blev faktiskt gott. Så nu har jag två måltider jag kan bjuda på. Korvstroganoff och gratinerad köttfärspasta. Om någon är intresserad hittar ni receptet på Arlas hemsida. Jag tänkte först publicerade det på sidan och få det att se ut som om jag hade slängt ihop något själv. Alla hade blivit imponerade och jag hade fått prinsessan och halva kungariket. Men tyvärr är jag inte alls lika kreativ som erik, han har minsann komponerat en alldeles egen rätt. Chorizo med ärtsoppa. Han påstår att det är gott, jag tycker det ser skitäckligt ut. Vill du testa hittar du receptet här.

Idag var det final i 100 höjdare också, vilket alltid är ett sevärt program. Filip och fredrik är mina idoler. Om man vill lindra sin filipfredrikabstinens går det att titta på sverige dansar och ler, där de gör ett litet reportage om att festa i Köping på en tisdagkväll. Jag tycker informationsfilmerna från svenskt näringsliv är ganska roliga också. Det är skön musik och så dansar dom så roligt.

Kinesiskt (och söndag)

Var hemma i torsdags, gjorde klart mitt metopardy för lektionen. Om ni vill se det finns det här. I fredags dammsög jag hemma (tvingad). På eftermiddagen åkte jag till Västerås och hängde med Patrik. Först drog vi in lite plan på hans jobb, sen åkte vi och käkade kinamat, efter det såg vi på Apocalypto. Innan vi åkte hängde vi lite på en pub/bar och snackade flyg. Väldigt mycket flyg.

Lennartz Idag (lördag) såg jag först när mitt lag, Roslagsbro, krossade Norrskedika. Själv kunde jag inte vara med eftersom jag var skadad. På kvällen käkade jag med Lännevall på “på G”. Sen kom födelsedagsbarnet (Erik) och hans flickvän, som är från kina och är här som utbytesstudent. Väldigt trevlig. Efter vi druckit och snackat lite gick vi till Mobergs.

För övrigt vill jag tipsa alla (två?) läsare av min blogg att gå in på The Hunger Site. Lägg till den på dina favoriter och klicka varje dag. Så jobbigt är det faktiskt inte!

…jag är lite på tipshumör idag. Så jag tänkte tipsa om en tv-serie som jag tycker är bra. Nej, det är varken Heroes eller Scrubs jag tänkt tipsa om. Utan det är Leende guldbruna ögon. En skön serie på SVT som handlar om ett dansband. Gå in på hemsidan och läs mer! Där går det också att se avsnitten. Sånt gillas.