Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

Provisorisktpass

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.

Aegina

Aegina

Aegina är en liten ö som ligger strax utanför Aten. Där hade mamma och pappa hyrt ett litet hus i en vecka. Lina och jag kom fram först till ön och möttes upp av en kvinna som visade oss vägen till huset och visade oss runt lite. Så fort hon lämnat huset slängde jag av mig kläderna och hoppade i poolen. Därefter sysselsatte vi oss under veckan med att bada, läsa, äta chips, sova, äta mat, se på film, bada lite mer, gå och handla och så förstås bränna runt med våra mopeder.

Moped

Utsikt

Moped

För att ta sig upp till den högsta punkten på ön fick man skumpa fram på en ganska värdelös grusväg. Inte helt oväntat fick man även skumpa ner på den för att ta sig därifrån. Lina var en riktig mästare på att köra på grusväg. Förmodligen är det hennes lantliga bakgrund, det sitter säkert i generna det där med att köra på grusväg. När hon kom ut på asfalten gick det inte riktigt lika snabbt.

Poolen

Pappa firade sin födelsedag på luftmadrassen i poolen med ett glas rosévin. Det finns sämre sätt att fira sin födelsedag på.

Bada

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina På lördagen lämnade vi ön för att åka in till – vad vi trodde skulle bli – en skön och avkopplande kväll i Aten, för att morgonen därpå ta flyget till Berlin. Lina är livrädd för hon tycker vågorna ser skrämmande höga ut.

Aten

Tidigt Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Två bilder Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan. När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Matkollage Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Aten Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Aten Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Aten Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden. Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Aten Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..

Rom

Alla vägar leder till Rom. Vi tog en väg dit via Lyon, där bytte vi tåg och fick oss sedan en liten lektion i fransk/schweiska tågförfaranden. Det är nämligen viktigt att välja rätt tågvagn eftersom tågen delar upp sig efter vägen.

Först meddelades via högtalare något om Geneve på franska. Vi frågade en fransk dam bredvid oss vad som hade sagts, och hon pekade frenetiskt i tågets riktning. Med facit i hand kan jag säga att vi hade förstått hennes ivriga gestikulerande rätt. Problemet var bara att det inte gick att gå mellan vagnarna. Att försöka byta vagn när den stannade vid stationerna var i princip omöjligt. Tåget stannade i bara ett par sekunder, tillräckligt för att hinna av, men inte tillräckligt för att hinna till nästa vagn med all packning. Mardrömsscenariot spelades upp varje gång tåget började sakta in. Nu kommer de koppla loss skiten och vi kommer hamna i någon alpby och missa nattåget till Rom. Men efter en stund lyckades vi få tag på en fransk tjej som förklarade för oss att precis innan tåget delar sig så skulle det stanna en längre stund så att de som hade tagit fel vagn fick en möjlighet att byta.

När vi väl kom på nattåget till Rom så gick vi och la oss direkt. Men så mycket sömn blev det inte. Hela natten steg det av och på folk, och jag tror inte en jävel som hade den stora äran att få dela kupé med oss bemödade sig med att dra igen dörren.

Rom Det första vi gjorde när vi kom fram till Rom var att – förutom att ordna boende och kolla när färjorna till Grekland gick – åka på en sightseeingtur med buss. Trevligt sätt att se staden, fast värmen gjorde att vi kände oss som två fiskpinnar i en rullande wokpanna.

Rom Det stiliga paraplyet Lina fick av mig gav lite skugga.

Rom För många kanske Fontana Di Trevi fångar blicken när man kommer ut på det lilla torget som omger fontänen, men inte Lina. Henne imponerar man inte särskilt lätt på, hon gav den en snabb blick innan hon tittade vidare på några armband i ett litet stånd. Eftersom det var så förbannat varmt retirerade vi till hotellrummet och luftkonditioneringen och samlade krafter inför den lite svalare kvällen istället.

Rom Lina hittade på en rolig lek, att försöka hålla balansen på det lilla staketet. Nej, jag kunde inte dra upp strumporna längre. Fråga inte mer nu.

Rom

Rom

Rom Vi avslutade kvällen med en romantiskt gourmetmiddag på en liten skotsk restaurang. Namnet står på parasollet uppe till höger i bilden. Efter det knallade vi tillbaka till hotellet. Dagen därpå gick vi upp tidigt för att hinna med tåget till Bari på Italiens östkust. Därifrån skulle vi ta färjan till Grekland, en nätt liten resa på sexton timmar.

Rom Vi hade inga hytter, men eftersom det var ganska lite folk på färjan kunde vi sno åt oss två flygplansstolar. Själv sov jag på golvet. Heltäckningsmattan var inte alls tokig, bara tolv snäpp hårdare än sängarna på nattåget till Rom.

Paris

Stad Vi började med att ordna ett hotell. Sedan traskade vi runt lite och tog några av de obligatoriska “mig-med-känd byggnad-i-bakgrunden”-korten. Vår andra dag i Paris inledde vi med att strosa runt på en marknad, jag vågar inte ta risken att försöka skriva ut namnet på franska, så jag nöjer mig med att kalla det Linas paradis. På bilden där Lina står framför Sacré Coeur kan vi se henne utföra det alla senaste inom handgester, v-trek-tecknet med en gnutta hårdrock.

Tre bilder

Bro

Att äta, eller att inte äta – det är frågan. Svaret är alltid att äta.

Tunnelbana Efter lunchen tog vi tåget till Versaille. Medan vi stod på perrongen och väntade passade Lina på att beundra taket. Eller något.

Versaille Ett tag lyckades jag nästan övertyga Lina om att de använde den stora dammen för att åka vattenskidor. Men min historia med femton superstarka roddare och en glatt vinkade Loiux XIV var tydligen inte tillräckligt övertygande. Inte heller min historia om världens längsta fotbollsplan eller hästkapplöpningar i trädgården gick hem.

Versaille

Two Här sneglar hon upp mot taket igen. Kanske har flickan en takfetisch. Sen hittade Lina sin alldeles egna pizzeria.

Notre

Så har vi ett sådant där kort med en känd byggnad igen.

Finger Lina visar fingret åt mig. Eller så är det åt det åt de så kallade gångarna i Paris tunnelbana, labyrinter eller katakomber känns mer passande. Hur som helst, han som designade tunnelbanestationerna i Paris hade förmodligen sniffat något olämpligt. Typ lukten av mina strumpor efter att ha gått runt en hel dag i trettiogradig värme.

Eiffel

Eiffel Efter att ha bett snällt, tjatat och hotat lyckades jag få med mig höjdrädda Lina upp i en skyskrapa. Sen hade vi tänkt knalla upp till första våningen i Eiffeltornet. Men det gick bara hissar, och vi hade ingen lust att betala, så vi skådade upp i tornets rektum istället. Det sista vi gjorde var att promenera igenom snuskkvarteren, sätta oss en stund utanför Moulin Rouge, och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Hem

Berlin

Malmo

Lina blickar ut över Öresund. Hon är skitsur. Anledningen är att jag retat henne för hennes jättepackning sisådär halva tågresan ner till Malmö. Innan nattåget till Berlin gick traskade vi runt lite i Malmö.

Malmo

Berlin

Vi anlände till Berlin strax före klockan slog “alldeles-för-jävla-tidigt-för-att-gå-upp”. Efter en kort morgonvandring i ett nästan folktomt Berlin gick vi och hängde på låset till riksdagskupolen.

Riksdagshus

Gratis inträde och fiffiga ljudguider som förklarade vad det var man såg i spiralgången på väg upp till kupolens topp. Trevligt.

Nattag

Större delen av tiden innan vi hoppade på nattåget till Paris gick till att gå runt i affärer. Men vi lyckades klämma in ett besök på DDR-museet.

Uppdyk och tvångsturism

Så var jag ensam igen. På sätt och vis. Alla som jag lärt känna åkte vidare på söndagen. Men jag tyckte det var ganska skönt att få vara ensam ett tag, att bara få sitta i skuggan, koppla av och läsa en bra bok, något jag inte hunnit göra alltför mycket. Så jag delade upp dagens timmar mellan vattenbrynet och skuggan med undantag för dyklektionen vid lunch.Det är inte enbart en dykskola, utan också någon slags marinbiologisk skola, och jag har börjat lära känna praktikanterna som jobbar där. Så på kvällen bjöd jag in mig själv till deras middag. I princip alla som jobbar där är österriska marinbiologer. Jag är fortfarande lite bekymrad över arbetsmarknaden för marinbiologer i ett land som i princip enbar består av berg, men de försäkrade mig om alla var väldigt duktiga bilförare och att taxikortet praktiskt taget ingick i utbildningen. Ungefär.

På natten genomförde vi en smygattack mot ett hotell. Vi sjösatte en trampbåt och tog oss över viken, sedan landsteg vi vid klipporna nedanför hotellet, gick uppför bergväggen och in genom de olåsta grindarna och till vårt objektiv. Poolen. Det var väldigt mycket andra världskrigsvibbar över hela operationen. Mitt i natten, fullmåne, hemlig operation och det som förmodligen bidrog allra mest till känslan, tyska. Ett tag ville jag skrika ut lite härliga tyska ord och kommandon som jag snappat upp från diverse filmer och spel. Men jag hejdade mig.

Idag var all dykning inställd. Jag hade bara det sista dyket kvar, uppdyket om ni så vill, kvar. Men det blåste alldeles för mycket och dessutom påstod väderrapporten att det skulle bli regn senare under dagen. Det började regna också. Ett skönt och uppfriskande duggregn i ungefär tio minuter när jag gick från stadskärnan till vandrarhemmet. Det var nog första gången jag var tacksam för att det regnade.

På kvällen skulle dykcentret grilla lite med en tysk klass, som hade varit där under två dagar som en del av deras biologikurs. Tyskarna var ganska trevliga, för att vara tyskar det vill säga. Det roligaste var att tjejerna i klassen snackade skit om killarna, och vice versa. Efter grillningen tvingade de galna tyskarna med mig till deras lägenhet för att röka lite vattenpipa. Jag lämnade efter en stund, för jag hade lovat att besöka tjejerna också (de vägrade att umgås med varandra).

Pipa

Tre timmars sömn. Sen åt jag frukost med det tyska tjejlägret. Eller, rättare sagt, jag snodde lite brödrester. Sen gick jag och satte mig och läste vid klipporna. Jag såg ingen mening med att gå och lägga mig eftersom jag skulle göra mitt uppdyk om någon timme. Jag, två östterrikare och en tysk åkte tillsammans med Toni ut en liten bit och dök. Dyka är inte svårt, det gäller bara att hålla sig flytande och ha tillräckligt med luft, åtminstone på de djup jag får (och tänker) hålla mig till. På eftermiddagen åkte vi ut till en liten grotta som vi dykte in i. Det var ganska häftigt att dyka i kolmörker och det enda som gick var att se var lampornas ljuskäglor.

Åt frukost och checkade ut på morgonen. Sen gick jag bort till dykcentret och tackade Toni och sa adjö till de österrikiska praktikanterna, de som var vakna i alla fall. Sen gick jag igenom stan, köpte en bok, och gick vidare till tåget. Träffade två holländare som skulle åt samma håll som mig, så vi gjorde sällskap till Ljubljana. Jag antar att tåg är en ganska bra indikator på ett lands välstånd. Fram till den slovenska gränsen åkte vi med ett gammalt SJ tåg (“Toaletten kan användas även när tåget står stilla”), och på gränsen bytte vi till ett betydligt lyxigare tåg med luftkonditionering.

Hursomhelst, efter en liten middag på McDonalds sade jag adjö till Ronald och Tobias, de skulle vara kvar över natten, men jag valde att ta nattåget till Zurich. Jag vet inte riktigt varför. Men Zurich lät spännande och jag färdades åtminstone lite norrut. Sittvagn visserligen, men det här var den lyxigaste sittvagnen någonsin. Det var små kupéer med tre stolar som pekade mot varandra, och stolarna gick att “hasa” ner, tillräckligt mycket för att kunna sammanfoga de två motsatta stolarna. Voila. En säng.

Train

Sov ganska bra den natten. Vaknade bara två gånger, när vi passerade gränserna och jag yrvaket lämnade över passet till gränsvakterna. Jag vaknade kring sju på morgonen när tåget passerade genom Schewiz. Runt halv nio var vi framme i Zurich. Det första jag gjorde var att uppsöka en affär för att införskaffa ett par nya kalsonger, nästa steg var ett badhus. Jag simmade, badade och duschade i nästan en timma, sen utforskade jag staden lite. Zurich är en ganska fin stad och har vissa likheter med Stockholm. Tänker främst på vattnet och att de flesta är välklädda.

Zurich

Nattåget till Köpenhamn var fullbokat, så jag var tvungen att tåghoppa mig fram, och utan liggvagn. Det värsta var att den längsta biten, mellan Frankfurt och Hamburg fick jag dela kupé med tre tjocka tyskar. Det gick knappt att sova, för jag var livrädd för att vakna med mitt huvud mot en svettig tysk axel. Två av dem gick av tåget i Köln, så då kunde jag sträcka ut lite bättre, dock inte i närheten av lika bekvämt som det förra tåget.

Var framme i Köpenhamn vid lunch. Försökte fixa biljetter till Stockholm, men det var utsålt överallt. Min danska har blivit bättre, men är fortfarande inte bra, så jag orkade inte ha någon längre konversation på danska utan accepterade en biljett till Malmö, där folk fortfarande inte kan tala ordentligt, men betydligt bättre än de obegripligheter som danskarna vräker ur sig.

Tyvärr blev situationen inte bättre på svenska. Alla tåg var mer eller mindre fullbokade. Det som fanns kvar var ett par platser i första klass. Men jag tyckte det var alldeles för dyrt och letade istället upp en nattbuss för halva priset. Problemet var att det just var en nattbuss och jag hade anlänt till Malmö strax efter lunch. Så jag fick tvångsturista Malmö.

Turning Torso

Tornet var väl lite en självklarhet, men området runt omkring var faktiskt ganska stiligt det med. Tänk Hammarby sjöstad fast lite mindre och mysigare hus. Funkis. Sånt gillar jag. Sen jag gick in till stan och åt mat innan jag gick på bio. Ja, jag såg Harry Potter. Jag skiter fullkomligt i att det är en barnfilm. Jag gillar Harry Potter, sen var det en väldigt bra resumé inför sexan (som jag av någon anledning inte läst än) och sjuan (som kom ut för ungefär en vecka sen) som jag ska börja läsa.

Öresundsbron

Kösystemet till nattbussen var baserad på armbågar och kompisar som håller platser i kön. Taktiken var ofta att en lämnar baggaget medan den andra tog en plats i den väldigt ostrukturerade kön. Så fastän jag var där först och hade en biljett hamnade jag nästan sist i kön och fick ingen fönsterplats. Det är värdelöst att sova utan fönsterplats. Men jag gjorde mitt bästa.

Vi anlände till Stockholm halv sju, och jag tog tåget till Mörby där mormor hämtade mig. Sov där ett par timmar. Sen kontrollerade jag om hennes internet fungerade och hade blivit inkopplat. Efter det tog jag bussen hem till Norrtälje. Slut.

Sydost

Morgon

Efter att jag lämnat internetcaféet i Florens gick jag igenom staden for att se det som var värt att se. Florens är förmodligen en stad som man inte ska besöka när allting är stängt, men jag gjorde mitt bästa. Tyvärr var jag inte särskilt imponerad av Florens. Det var turister överallt och dessutom luktade det bajs ungefär överallt. Till råga på allt hittade jag ingenstans att sova heller. Så det blev tågstationen igen. Tågstationen i Florens var inte battre än den i Rom. Vid ett-tiden kastade poliserna ut oss (rättare sagt, bad oss att gå), så en pelare bredvid avgångsplatsen för bussarna fick bli min sovplats för natten.

Vid fyratiden började tågen att gå igen, och därmed öppnades stationen. Bland avgångarna fanns ett tåg till Bologna. Norrut verkade bra. Det tyckte i alla fall jag och en tysk (som jag glömt namnet på), och vi gjorde sällskap dit. Men sen försvann han mot Milano medan jag tog tåget till Venedig.

Men när jag gick av taget till Venedig så skulle ett tåg till Trieste gå om åtta minuter. Trieste ar praktiskt taget Kroatien. Jag var ganska trött och hade ingen vidare lust att utforska Venedig just för tillfallet. Så jag tog det tåget.

När jag anlänt till Trieste gick jag till turistinformationen. I kön träffade jag Miranda, min ofrivilliga reseledare. Det visade sig att hon också skulle till Kroatien och hade ett par timmar att döda i Trieste, sa vi turistade lite tillsammans. Det fina med det hela var att hon pratade italienska och kroatiska (och fyra språk till) sa hon ordnade allt hädanefter.

Turistande

Efter lite turistande och en genomgång av jugoslaviens historia tog vi bussen mot Pula. På bussen träffade vi ett gäng holländare som visste vart det fanns ett vandrarhem, så vi hakade på dem. Första natten blev vi tvingade till att sova i tält eftersom allt var fullbokat, men sedan tog Miranda över. Hon blev bästis med tjejen i receptionen och vi hamnade på något mystiskt sätt alltid överst på reservlistan, så de resterande nätterna fick vi sova i små stugor.

Sova i tält utan liggunderlag är ingen höjdare. Men det löste sig rätt bra. Första natten gick jag ut och åt med Miranda och holländarna. För det första drack vi ett par öl och för det andra gick vi vilse på vägen hem, så när vi äntligen lyckades hitta hem var alla jättetrötta.

Det blev ingen sovmorgon i tältet för det blev tokvarmt. Efter frukost knäckte holländarna sina forsta öl, och vi hängde mest på stranden hela dagen. Jag träffade också två svenskar, de enda hittills, Fanny och Ellen, som var väldigt trevliga. Tyvärr skulle de åka redan efter lunch. Framåt eftermiddagen började symptomen på sömbrist att dyka upp. Ett tydligt symptom är när man somnar på en träbank. Så vid två bord låg/satt en svensk och fem holländare och sov.

Mir och Jul

Den här veckan är det tydligen någon slags filmfestival här i Pula. Tyvärr har jag redan missat ett par bra filmer och Transfomers, som visades på kvällen, har jag redan sett. Hollandarna hade det inte. Men jag följde med dem och franska Marie-Lise och åt middag. Men sen gick vi hem medan holländarna såg filmen. Jag gick och la mig tidigt i vår nya och mysiga stuga som hade egen dusch och toalett.

Utsikten

I fredags började min dykarkurs. Min instruktör ar en ganska tjock gammal kroat som är hur snäll som helst. Hans skägg är valdigt imponerande. Inte som min mesiga skäggväxt. Jag borde nog införskaffa någon slags rakhyvel...

Första lektionen var ganska simpel. Lära sig andas. Ungefär. Sedan fick jag en liten bok som jag skulle studera. Jag skumläste den. Jag inbillar mig att om det överhuvudtaget kommer vara ett teoriprov så blir det nog inte särskilt svårt.

Julian

I fredags träffade jag Julian, en rolig mellaneurope som gillar att jonglera och uppträda, och två norrmän. Tanken var att Julian skulle äta och se på bio med mig och Miranda, men vi missade filmen. Efter att Julian roat sig lite med kapplöpning med barn gick vi tillbaka och sov istället.

Andra dyklektionen fick jag dyka lite i alla fall. Visserligen bara på två meter. Men det är ju en klar förbättring jämfört med att bara hålla sig på ställen där jag bottnar. På kvällen gick norrmännen, Julian, Miranda och jag på Shrek den tredje. Världens kanske kungligaste film. Jag älskar verkligen Shrek. Det är inte naturligt att uppföljare är så här bra.

Idag, söndag, är lite av en sorgens dag. Miranda, Julian och alla fem holländare reser vidare. Så alla mina vänner försvinner. Men faktum ar att det inte känns särskilt jobbigt, det ska bli skönt att fa vara for sig själv for en stund. Tyvärr inte med en Norrlands guld, men det finns kroatisk öl här för ungefär femton kronor, och det fungerar minst lika bra.

Idag fick vi dyka ner till fyra meters djup och ta av och på masken, ta ut andningsmunstycket (vad heter saken man andas i på svenska?) och lite annat som tydligen är bra att kunna. På kvällen har jag suttit pa stranden och läst lite.

Dykursen haller på i två-tre dagar till. Så jag har börjat fundera lite på hur jag ska ta mig hem. Antingen blir det en båt till Venedig eller så tar jag ett tåg till Zagreb. Det första alternativet verkar roligare, men är dyrare. Det andra alternativet är gratis, men det ryktas att tågen saknar luftkonditionering...

...och nej. Jag orkar verkligen inte läsa igenom det jag skrivit. Det ar säkert tokmycket stavfel. Dessutom sitter knapparna helt fel pa tangentbordet.

...och nej, ingen kommer få nagot vykort. Nöj er med “Hej! Tjugosex grader i vattnet och en öl kostar femton kronor!”.

...och nej, jag har inte tappat bort mobilen. Även om jag trodde det ett tag.

Snebyggen

Jag besökte Italiens främsta snedbygge. Lutande tornet i Pisa. Inte särskilt upphetsande. En massa turister. Men jag satte mig i skuggan och läste lite bok istället. Sen försokte jag leta upp en strand. Tillsammans med två danskor, som om möjligt var ännu mer förvirrade och vilsna än mig, lyckades vi hitta ett vandrarhem (de hade någon enorm förteckning, läs bok, över massor med vandrarhem). Efter ha packat upp badkläderna irrade vi oss ner till stranden. Stenig botten och grumligt vatten. Inte sarskilt upphetsande, men det var åtminstone svalkande.

Danskor

Danskor

Danska

På kvällen tänkte vi gå tillbaka till stranden, men halvvägs kom vi på att vi inte orkade, och tog ett glas vin pa vandrarhemmet istället. En schwiziska (stavning?) och en spanjorska gjorde oss sällskap senare, ännu senare en haschrökande italienare som fragade om vi ville ha skjuts ner till stranden, han skulle ner och dricka med sina polare, vi kunde få skjuts hem också. Vi tackade nej.

Jag fick den enda lediga sängen, de andra sängarna tillhörde ett gang finnar och en österrikare som stammade så svårt att han inte kunde få fram ett enda ord. Stackare. Hur som helst, den enda lediga sängen hade som ett hål i madrassen. Men jamfört med golvet pa terminalen i Rom var det himmelriket.

Klippor

Morgonen darpå tog vi bussen (från Livorno) till klipporna utanför staden. Vi bytte det grumliga vattnet och steniga stranden i staden mot klarblått vatten och klippor. Jag gillar inte stränder, så det här tyckte jag var kanon. Vi var tillbaka pa vandrarhemmet tidigt på kvällen, duschade och bytte om.

Hunriga som vargar gick vi ner till stranden for att få lite mat, vi hittade ett ställe som var aningen dyrt, men eftersom vi var sa hungriga orkade vi inte leta längre. När vi fick maten fick vi in en köttbit. Inget annat.

Personalen var helt störd. Vi tyckte de borde ha frågot om vi ville ha något till. Det slutade med att vi fick gratis efterrätt i alla fall. Men fortfarande hungriga gick vi och åt en pizza på ett annat stalle. Billigt, gott och jättetrevlig personal. Sen hittade vi en jättemysig utomhusbiograf, och eftersom vi inte kunde italienska fick vi gå in gratis. Nina, som hade sett Deathproof, fick sitta och viska handlingen till mig och Katrin hela filmen. Tarantinos filmer är ganska skumma. Dubbad till italienska blir det inte direkt klarare.

Dagen efter åkte vi till klipporna igen. Sent pa eftermiddagen tog vi bussen tillbaka. Det var lite sorgligt att lämna tjejerna, som skulle vara kvar i Livorna i två dagar till, men vi lovade att höra av oss. Något i den stilen i alla fall, for den vanligaste ordet i vara konversationer var helt klart “va?!” eller olika variationer på det. Tror dock att jag fick lite kläm pa danskan i slutet.

Jag lyckades hitta tillbaka till tågstationen och tog ett tåg till Florens. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag ska till Vendig, frågan är bara när. Det blir förmodligen imorgon eftermiddag.

Rom

Det är två dagar kvar till din tvåveckorssemester och du vet fortfarande inte vad du ska göra. Vad gör du?

Köper en enkel biljett till Rom såklart!

Jag har väl hela tiden tänkt att åka någonstans på min semester. Men tiden gick, ingen ville haka och det såg ut att bli två veckor hemma framför datorn. Dystra framtidsutsikter kräver drasistiska metoder.

Så i torsdagseftermiddag bokade jag en enkel biljett till Rom. Packade och köpte ett tågluffarkort i fredags och åkte pa lördagmorgon efter en biokväll med Jens, Jenny och Jonathan i Stockholm.

Jag sov nästan hela flygresan och när jag kom fram letade jag upp en bankomat och tog ut lite pengar. Bangade direktbussarna och tog en vanlig buss till nagon tunnelbanestation, åkte ett par stationer och hoppade av vid något som låg ungefar i mitten av linjen och hade ett fint namn.

Strosade omkring lite och kom fram till Colosseum. Jag slog på stort och betalde faktiskt for en guidad tur. Eller, det var val mest for att kunna gå förbi den vanliga kön. Men guiden var ganska rolig, och drog hela tiden Gladiator-referenser (världens bästa film, ni vet).

Colloseum Sen försokte jag hinna med så manga av måste-se-sevärdheterna som möjligt. Tränade vadmusklerna i St. Peterskyrkan, myntkastarpricksakerheten vid Fonta di Trevia och nackmusklerna vid Pantheon. Sen måste jag be om ursäkt. Jag har syndat. Jag har ätit pa McDonalds två gånger. Men jag lovar att det ska bli bättring, från och med nu är det bara pizza och pasta som gäller så länge jag är kvar i Italien.

Efter ha gått omkring hela dagen ville jag bada. Så med hjälp av ett par mindre-engelsktalande italienare lyckades jag spåra upp en strand. Efter en halvtimme med tåg och buss kunde jag gå längs stranden, ta ett kvällsdopp och byta kläder. Sen åkte jag tillbaka till centralstationen i Rom och hoppades jag kunde hitta ett roligt tåg.

Rom Det gjorde jag inte. Det första taget som var intressant gick klockan sex på morgonen. Men det var en hel del som som sov pa tågstationen, och jag ville ju inte vara sämre. Först la jag mig på en marmorbank, men sen kom några poliser i en ful golfbil och körde bort mig och alla andra på den perrongen. Sa jag gick och la mig i ett hörn och sov.

Jag lyckades väl få nagra timmars sömn i alla fall innan jag tog tåget längs kusten upp mot Pisa. Planen idag är det snedbyggda tornet och stranden. Sen ska jag forsoka hitta ett tåg till Florens. Boende är for amatörer. Frågan är bara hur länge jag kommer ha den inställningen…