Madeira

Ö

Island

Island

Island

Island

Island

Björkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

Norge

Norge

Bjorkliden

Bjorkliden

Bjorkliden

London

London

Skidfilm

Havsutsikt

Herr Utsikt

Klipp

Petsson och Lae dyker

Petsson och Lae hoppar

Åre

Åre

Lyxluffare

Dåligt med uppdateringar på sista tiden, men nu gjorde jag en brontouppdatering á la tågluff. Under resans gång knäppte jag niohundranittioen bilder, men bara sexhundranitton lyckades ta sig hela vägen tillbaka till min dator. I inläggen före det här hittar du ett femtiotal av dem.

Hemresan

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

Provisorisktpass

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.

Aegina

Aegina

Aegina är en liten ö som ligger strax utanför Aten. Där hade mamma och pappa hyrt ett litet hus i en vecka. Lina och jag kom fram först till ön och möttes upp av en kvinna som visade oss vägen till huset och visade oss runt lite. Så fort hon lämnat huset slängde jag av mig kläderna och hoppade i poolen. Därefter sysselsatte vi oss under veckan med att bada, läsa, äta chips, sova, äta mat, se på film, bada lite mer, gå och handla och så förstås bränna runt med våra mopeder.

Moped

Utsikt

Moped

För att ta sig upp till den högsta punkten på ön fick man skumpa fram på en ganska värdelös grusväg. Inte helt oväntat fick man även skumpa ner på den för att ta sig därifrån. Lina var en riktig mästare på att köra på grusväg. Förmodligen är det hennes lantliga bakgrund, det sitter säkert i generna det där med att köra på grusväg. När hon kom ut på asfalten gick det inte riktigt lika snabbt.

Poolen

Pappa firade sin födelsedag på luftmadrassen i poolen med ett glas rosévin. Det finns sämre sätt att fira sin födelsedag på.

Bada

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina

Aegina På lördagen lämnade vi ön för att åka in till – vad vi trodde skulle bli – en skön och avkopplande kväll i Aten, för att morgonen därpå ta flyget till Berlin. Lina är livrädd för hon tycker vågorna ser skrämmande höga ut.

Aten

Tidigt Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Två bilder Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan. När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Matkollage Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Aten Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Aten Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Aten Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden. Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Aten Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..

Rom

Alla vägar leder till Rom. Vi tog en väg dit via Lyon, där bytte vi tåg och fick oss sedan en liten lektion i fransk/schweiska tågförfaranden. Det är nämligen viktigt att välja rätt tågvagn eftersom tågen delar upp sig efter vägen.

Först meddelades via högtalare något om Geneve på franska. Vi frågade en fransk dam bredvid oss vad som hade sagts, och hon pekade frenetiskt i tågets riktning. Med facit i hand kan jag säga att vi hade förstått hennes ivriga gestikulerande rätt. Problemet var bara att det inte gick att gå mellan vagnarna. Att försöka byta vagn när den stannade vid stationerna var i princip omöjligt. Tåget stannade i bara ett par sekunder, tillräckligt för att hinna av, men inte tillräckligt för att hinna till nästa vagn med all packning. Mardrömsscenariot spelades upp varje gång tåget började sakta in. Nu kommer de koppla loss skiten och vi kommer hamna i någon alpby och missa nattåget till Rom. Men efter en stund lyckades vi få tag på en fransk tjej som förklarade för oss att precis innan tåget delar sig så skulle det stanna en längre stund så att de som hade tagit fel vagn fick en möjlighet att byta.

När vi väl kom på nattåget till Rom så gick vi och la oss direkt. Men så mycket sömn blev det inte. Hela natten steg det av och på folk, och jag tror inte en jävel som hade den stora äran att få dela kupé med oss bemödade sig med att dra igen dörren.

Rom Det första vi gjorde när vi kom fram till Rom var att – förutom att ordna boende och kolla när färjorna till Grekland gick – åka på en sightseeingtur med buss. Trevligt sätt att se staden, fast värmen gjorde att vi kände oss som två fiskpinnar i en rullande wokpanna.

Rom Det stiliga paraplyet Lina fick av mig gav lite skugga.

Rom För många kanske Fontana Di Trevi fångar blicken när man kommer ut på det lilla torget som omger fontänen, men inte Lina. Henne imponerar man inte särskilt lätt på, hon gav den en snabb blick innan hon tittade vidare på några armband i ett litet stånd. Eftersom det var så förbannat varmt retirerade vi till hotellrummet och luftkonditioneringen och samlade krafter inför den lite svalare kvällen istället.

Rom Lina hittade på en rolig lek, att försöka hålla balansen på det lilla staketet. Nej, jag kunde inte dra upp strumporna längre. Fråga inte mer nu.

Rom

Rom

Rom Vi avslutade kvällen med en romantiskt gourmetmiddag på en liten skotsk restaurang. Namnet står på parasollet uppe till höger i bilden. Efter det knallade vi tillbaka till hotellet. Dagen därpå gick vi upp tidigt för att hinna med tåget till Bari på Italiens östkust. Därifrån skulle vi ta färjan till Grekland, en nätt liten resa på sexton timmar.

Rom Vi hade inga hytter, men eftersom det var ganska lite folk på färjan kunde vi sno åt oss två flygplansstolar. Själv sov jag på golvet. Heltäckningsmattan var inte alls tokig, bara tolv snäpp hårdare än sängarna på nattåget till Rom.

Paris

Stad Vi började med att ordna ett hotell. Sedan traskade vi runt lite och tog några av de obligatoriska “mig-med-känd byggnad-i-bakgrunden”-korten. Vår andra dag i Paris inledde vi med att strosa runt på en marknad, jag vågar inte ta risken att försöka skriva ut namnet på franska, så jag nöjer mig med att kalla det Linas paradis. På bilden där Lina står framför Sacré Coeur kan vi se henne utföra det alla senaste inom handgester, v-trek-tecknet med en gnutta hårdrock.

Tre bilder

Bro

Att äta, eller att inte äta – det är frågan. Svaret är alltid att äta.

Tunnelbana Efter lunchen tog vi tåget till Versaille. Medan vi stod på perrongen och väntade passade Lina på att beundra taket. Eller något.

Versaille Ett tag lyckades jag nästan övertyga Lina om att de använde den stora dammen för att åka vattenskidor. Men min historia med femton superstarka roddare och en glatt vinkade Loiux XIV var tydligen inte tillräckligt övertygande. Inte heller min historia om världens längsta fotbollsplan eller hästkapplöpningar i trädgården gick hem.

Versaille

Two Här sneglar hon upp mot taket igen. Kanske har flickan en takfetisch. Sen hittade Lina sin alldeles egna pizzeria.

Notre

Så har vi ett sådant där kort med en känd byggnad igen.

Finger Lina visar fingret åt mig. Eller så är det åt det åt de så kallade gångarna i Paris tunnelbana, labyrinter eller katakomber känns mer passande. Hur som helst, han som designade tunnelbanestationerna i Paris hade förmodligen sniffat något olämpligt. Typ lukten av mina strumpor efter att ha gått runt en hel dag i trettiogradig värme.

Eiffel

Eiffel Efter att ha bett snällt, tjatat och hotat lyckades jag få med mig höjdrädda Lina upp i en skyskrapa. Sen hade vi tänkt knalla upp till första våningen i Eiffeltornet. Men det gick bara hissar, och vi hade ingen lust att betala, så vi skådade upp i tornets rektum istället. Det sista vi gjorde var att promenera igenom snuskkvarteren, sätta oss en stund utanför Moulin Rouge, och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Hem

Berlin

Malmo

Lina blickar ut över Öresund. Hon är skitsur. Anledningen är att jag retat henne för hennes jättepackning sisådär halva tågresan ner till Malmö. Innan nattåget till Berlin gick traskade vi runt lite i Malmö.

Malmo

Berlin

Vi anlände till Berlin strax före klockan slog “alldeles-för-jävla-tidigt-för-att-gå-upp”. Efter en kort morgonvandring i ett nästan folktomt Berlin gick vi och hängde på låset till riksdagskupolen.

Riksdagshus

Gratis inträde och fiffiga ljudguider som förklarade vad det var man såg i spiralgången på väg upp till kupolens topp. Trevligt.

Nattag

Större delen av tiden innan vi hoppade på nattåget till Paris gick till att gå runt i affärer. Men vi lyckades klämma in ett besök på DDR-museet.