Bok

  • Thud! av Terry Pratchett
  • Lasermannen av Gellert Tamas
  • En obekväm sanning av Al Gore
  • Solstorm av Åsa Larsson
  • Vince and Joy av Lisa Jewell
  • Spioner och spioner som spionerar på spioner av Tore Forsberg

Thud! är en liten kriminalroman förklädd i den klassiska tokroliga skepnaden som karaktäriseras av böcker från Pratchetts discworld-universum. Det enda negativa var upplösningen, som var för abrupt och slumpmässig.

Har du aldrig läst något av Pratchett kan du läsa mina tidigare recensioner för att få en bättre uppfattning om vad det handlar om.

)Otroligt bra bok. Visserligen blir det aldrig riktigt spännande, vilket förmodligen beror på att utgången redan är given. Men missförstå mig inte, det är absolut ingen nackdel. För mig, som innan jag läste boken, i princip förknippade lasermannen med någon galning som sköt invandrare under 90-talet, blir det en väldigt intressant samtidsskildring. För det är just det som är styrkan med den här boken, skildringen av tidigt 90-tal och dess stämning med en invandrarfientlighet som genomsyrar Sverige. Men framförallt är det skildringen av en persons livsöde och förklaringen till varför någon beväpnar sig och försöker mörda människor utan någon anledning förutom att de ser utländska ut som gör det här till väldigt bra läsning.

Filmen har väckt stor uppståndelse och hyllats. Men boken är enligt undertecknad helt värdelös. För det första är boken för det mesta uppbyggd som en powerpointpresenation med fina bilder och stor text. Graferna är förenklade och känns fördummande. Även texterna är förenklade, vilket är förståeligt då det blir svårt att få med så mycket text när man använder sig av en teckensnittsstorlek som i vanliga fall skulle användas till rubriker. De avsnitten då normal teckenstorlek används är de otroligt tråkiga och meningslösa avsnitten där Al Gore förklarar varför hans familj och klimatet är så viktigt för honom.

Bra bok som utspelar sig i religiösa kretsar i Norrland. Lider dock lite av samma problem som Thud!. Nämligen av ett alldeles för plötsligt slut. I övrigt finns det inte så mycket att klaga på i den här väldigt välskrivna kriminalromanen. Den har har alla de klassiska kriminalromans ingredienserna och kommer inte att göra någon besviken. Det enda negativa är väl möjligen att karaktärerna ibland känns aningen karikatyrartade. Jag skulle också vilja påstå att handlingen, motiven och upplösningen är aningen osannolika, men de tankarna motas snabbt bort genom att upprepa ordet “knutby” ett par gånger…

Det bästa med den här boken är att den slutar med “The Beginning”, riktigt finurligt i en bok som i övrigt är så förutsägbar att det är skrämmande. Boken börjar i de två huvudpersonernas tonår, då de träffas under en sommar och har ett passionerat förhållande komplett med skälvande ben, fjärilar i magen och ångande hett sex. Men förhållandet tar oväntat slut och sedan tillbringas de resterande sidorna med att beskriva deras respektive förhållanden samt då och då låta dem träffas för att visa upp att det fortfarande finns någon slags kemi mellan dem innan vi når det finurliga slutet och de äntligen får varandra.

Jag trodde aldrig det gick att bygga en historia som handlar enbart om förhållanden. Men uppenbarligen så är det möjligt. För en känslosam person (läs tjej?) kanske det här är en emotionell berg- och dalbana. I min värld har jag har läst ett par hundra sidor utan att det hänt någonting med ett slut som är så uppenbart att en fiskmås av medelintelligens kan förutsäga det bara genom att läsa titeln.

En titel som innehåller bokstavskombinationen “spion” hela fyra gånger bäddar för spänning. Tyvärr lever inte innehållet upp till titeln. Det jag finner mest störande är att hela boken i stort känns som en pärm fylld med sammanfattade rapporter ur ett arkiv, vilket gör att det aldrig blir något riktigt flyt i läsningen. Det är synd på en bok som faktiskt har ett intressant innehåll. Under vissa kapitel är det tillräckligt för att hålla intresset uppe, främst avsnitten kring andra världskriget.

Den här boken hade mått bra av en gallring av materialet, mindre kopiering och sammanfattning av rapporter ur dammiga arkiv och eventuellt en författare med lite mer flyt och stuns i språket att skriva boken för att få bort den lite byråkratiska och tråkiga stilen. Men är du väldigt intresserad av svensk säkerhetstjänst överlever du förmodligen dessa brister.

Böcker

Det är dags för mer böcker. Det var ett tag sen sist…

  • Darkly Dreaming Dexter av Jeff Lindsay
  • Dearly Devoted Dexter av Jeff Lindsay
  • Världens största konspirationer (flera författare)
  • American Psycho av Bret Easton Ellis
  • Cosa Nostra av John Dickie
  • Reaper Man av Terry Pratchett

Darkly Dreaming Dexter och Dearly Devoted Dexter av Jeff Lindsay
Det här är böckerna som är inspirationen till TV-serien Dexter, därför blir det praktiskt tagt omöjligt att skriva en liten kommentar utan någon slags jämförelse. För det första är TV-serien bara inspirerad av böckerna, det är ingen ren kopia, vilket jag tycker känns skönt, för på så sätt går det att läsa böckerna utan att känna till handlingen i serien eller vice versa.

Dexters personlighet skiljer sig en aning också. I TV-serien är han mer mänsklig och serien blir därmed inte riktigt lika mörk. Visst, han är fortfarande en seriemördare, så det är väl nyanser av grått vi talar om snarare än svart och vitt. Bok-Dexter är inte ondare, bara mer likgiltig. Jag kan inte säga att jag föredrar en Dexter framför den andre. Det är två varianter bara, den lite snyggare och polerade TV-serien eller de lite mörkare böckerna. Gillar man den ena gillar man förmodligen den andre.

Jag hittade boken i min bokhylla. Jag vet inte riktigt hur den hamnat där… Men alla andra böcker hade jag läst, och jag behövde något att roa mig med på bussen. Anledningen till att jag inte plockade upp boken med ett leende på mina läppar är att jag är lite anti mot konspirationsteorier. De är oftast bara en massa smörja som läggs fram utan att presentera den andra sidan av historien, någon form av kontrafakta.Men jag blev lättat av att upptäcka att det faktiskt inte var en bok som beskrev möjliga händelseförlopp, utan även beskrev varför vissa konspirationsteorier är orimliga, vad vi inte vet och vad som skulle kunna vara möjligt. Det är inte bara konspirationsteorier som presenteras rakt av, utan försöker mer belysa varför dessa teorier uppkom. Om de är troliga eller inte lämnar de i stort sett till läsaren att avgöra. Kort och lättsmält läsning.

Den överlägset mest skruvade bok jag någonsin läst. Några av er kanske har sett filmen och tycker den är skruvad, då vill jaga varna, filmen är knappt i närheten av boken. Vissa delar är bland det vidrigaste jag någonsin läst. Helt sjuka beskrivningar av sex, våldtäker, misshandel och mord varvas med ointressanta middagar på överklassresturanger. Det är hela boken. Det finns i princip ingen handling. Visst, det skulle kunna vara någon slags djup symbolism för samhället vi lever och speciellt den livsstil som omger folket på Wall Street. Jag är inte så djup. Jag tycker boken bara är skruvad. Om inte ett mord beskrivs detaljerat så sitter huvudpersonen, Bateman, och diskuterar klädkoder eller blir upprörd över att någons visitkort är snyggare än hans eget.

Ska jag välja mellan filmen och boken. Boken. Filmen är inte i närheten av vara lika skruvad och skrämmande. Dessutom tycker jag de fått miljöerna helt fel i filmen, de är alldeles för simpla. Det förstör känslan av “överbetalda-finansvalpar-som-inte-gör-något-vettigt”. Filmen blir helt enkelt en billig, mer lättsmält variant av boken, och tappar därmed hela konceptet. För tanken är att den ska vara grov. Provocerande. Skruvad. Att ha läst den är en upplevelse. Inte särskilt angenäm, men minnesvärd.

Maffian är en intressant organisation, mest på grund av filmer som Gudfadern, Scarface och så vidare. Efter Cosa Nostra får man en lite mer verklighetsförankrad bild av maffian. Men att det är särskilt rolig läsning kan jag inte påstå. Intressant, men sällan särskilt rolig.

Speciiellt diskussionerna om vad maffian egentligen är tenderar att bli lite långrandiga. För det (tydligen) har inte i alla tider varit självklart att maffian existerat. Den har gått från en slags siciliansk mentalitet, till flera löst organiserade ligor och därefter till ett enda stort och enat syndikat. Och hela tiden diskuteras det kring vad maffian egentligen står mellan dessa former. Jag kan tycka den diskussionen blir lite tjatig. Dessutom är det väldigt många italienska namn att hålla reda på. Personligen skulle jag nog vilja ha den lite mer kortfattad och förenklad. Men vill du förbättra dina kunskaper om den sicilianska (och till viss del italienska och amerikanska) maffian, och inte grotta ner dig alltför mycket, är den en lättillgänglig bok.

Jag gillar Pratchetts humor. I bok efter bok lyckas han måla upp en gullig och humoristisk värld. Själva konststycket ligger dock i att han lyckas balansera en intressant historia med de humoristiska inslagen. Det är lätt hänt att humorn tar överhanden, och att historien därmed blir lidande, eller helt enkelt försvinner. Skämt-på-skämt utan riktning och mening blir i längden ganska tröttsamt. Men i de böcker jag läst av Pratchett så har historien alltid varit så pass stark att den är värd att följa, och humorinslagen gör resan väldigt angenäm.

I den här boken har döden fått sparken. Det vill säga döden, skelettet med med en lie som samlar ihop själar har blivit av med jobbet. Order uppifrån. Problemet är att övergångsperioden blir minst sagt udda. Folk dör inte som de ska, vilket skapar en hel del problem. Ett ännu större problem är dock att städerna inte heller dör som de ska. Döden då? Han tar jobb som en hjälpreda på en farm. Det visar sig, inte helt oväntat, att han är en rackare på att skörda med lie.

Stor slaget

Ja, jag vet att det är en skillnad på storslaget och stor slaget.

  • Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist
  • Stupid White Men av Michel Moore
  • The Cold Moon av Jeffrey Deaver
  • Small Gods av Terry Pratchett
  • Finding Mañana av Mirta Ojito
  • The Colour of Magic av Terry Pratchett
  • Harry Potter och halvblodsprinsen av J.K. Rowling
  • Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling

Jag köpte boken för den var billig. Hade ingen aning om vad den handlade om men jag gillade titeln. Det visade sig vara en halvflummig filosofi/dagbok. Janne menar att det finns något som heter synkronicitet, att allting på ett eller annat sätt hör ihop. Det vi kallar slumpen, det tror han har någon slags mening eftersom allting är ihopkopplat. Alla exempel är dagboksdelen av boken. Tillexempel så hamnar han bredvid en person han verkligen behövde träffa på flyget till Köpenhamn. Jag gillar det här med små inblickar i andra människors liv (tack och lov för bloggen), men Janne gillar att påta i trädgården och spela instrument. Inte riktigt min kopp te om man säger så. Filosofidelen är ganska flummig också. Först tyckte jag hela idéen var absurd. Men han har ett par argument som faktiskt biter på mig också.

  • Celler har en uppgift, men förmodligen vet de själva inte om vad den uppgiften eftersom de inte har möjligheten att se sig själv utifrån ett större perspektiv. Det skulle kunna vara samma för människan.
  • Det (kanske?) finns partiklar som beter sig på exakt samma sätt, oavsett hur långt ifrån varandra de befinner sig. Jag är ingen teoretiskt fysiker, men teoretiskt sett om man delar en laserstråle så skulle den ena sidan vara identisk med den andra. Väldigt flummigt, men det är åtminstone lite vetenskap. Jag hittade inte så mycket information om det på internet, men är du intresserad kanske någon av denna, den här eller möjligtvis denna kan hjälpa. Kan vara intressant om du är intresserad av filosofi och i synnerhet synkronicitet. Men jag antar att det finns bättre böcker. Böcker som inte innehåller lika mycket exempel och anekdoter från någongs privatliv.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Moore. Ibland kan jag tycka att han överdriver en aning, men det kanske är vad som behövs för att få sin röst hörd i mediabruset. Hursomhelst, stundtals är han väldigt rolig. Dock är han amerikan, och det märks ibland, det känns lite patriotiskt och amerikanskt, trots att hela boken egentligen är en stor känga åt den amerikanska makteliten och i synnerhet bushadministrationen. Dessutom är det konstigt att han inte lägger mer energi på att diskutera det amerikanska systemet med valkretsar. Hursomhelst, ibland lite överdriven, men han är förlåten eftersom han är så rolig. Rolig allmänbildning helt enkelt.

Trots att jag egentligen inte gillade den första boken av Deaver så fortsätter jag att läsa hans böcker. Det här den tredje jag läser men den tolfte i serien, så det blev ett litet hopp. Det gjorde ingenting. De flesta karaktärerna var kvar, även om bokens huvudperson, Amelia Sachs, nu var en rutinerad brottsplatsutredare jämfört med de tidigare böckerna där hon fortfarande var en nybörjare. Den stora skillnaden här är att de nu tar hjälp av en expert på att tyda människor, vilket går lite emot själva hjärtat i den här serien, då det tidigare bara varit fokuserat på fysiska bevis och brottplatsutredningar. Men jag tycker det var en liten frisk fläkt att ta in en karaktär som kan mjuka bevis. Det blir en fin kontrast till de hårda bevisen som böckerna handlat om tidigare. Själva historien är överdrivet komplicerad med ett par helomvändningar. Bra, men inte mer. Som vanligt helt enkelt.

Jag läste en av Pratchetts böcker när jag var yngre. Jag förstod ingenting och tappade intresset för hans böcker. Ser man på framsidan ser det nästan ut som barnböcker, men det här inget man borde ge till någon som går på mellanstadiet. Språket är stundtals ganska knepigt (jag är långtifrån någon expert på engelska dock) och lite av tjusningen ligger också i att se parallellerna till verkligheten. För er som inte har koll, böckerna utspelar sig i det tokroliga universumet Discworld, där världen bärs upp av fyra elefanter som står på en sköldpadda som färdas genom rymden, det torde räcka som en förklaring av universumet det hela utspelar sig i. Hursomhelst, Small Gods är full av referenser till religion, krig och lite filosofi. Berättandet är härligt, rappt och humoristiskt. En kanonbok enligt mig.

Jag fick boken av en holländare på tåget, den verkade intressant. Det var den också. Det är en skildring av hur det var att leva i ett kommunistiskt samhälle efter att Castro tagit makten, och flykten från detta samhälle. Författaren beskriver lite kortfattat politiken och händelserna som kom att ge Castro makten, men fokus ligger på att skildra flykten från detta samhälle. Det här skedde i början av 80-talet, så för de som inte har någon koll går det att uppdatera kunskaperna på Wikipedia.

Eftersom Small Gods var så fantastisk kände jag mig tvingad till att köpa ytterligare en bok av Pratchett. Det här är den första i Discworldserien och handlar om trollkarlen Rincewind som får i uppdrag att guida kontinentens första turist, Twoflower. Precis som i den förra boken jag läst är berättandent rappt och humoristiskt, men den har inte riktigt de referenser som Small Gods har. Den är helt enkelt inte riktigt lika intelligent. Det blir helt enkelt bara en rolig fantasyroman, och det är verkligen inte fy skam det heller.

Harry Potter böckerna tänker jag behandla som en enda bok, och jag kommer inte kunna göra en objektiv bedömning av dem. Den första boken läste jag för nästan tio år sedan. Den hade precis kommit ut på svenska och stod ensam och övergiven i skolbiblioteket. Vi var tvingade till att läsa en bok och jag tyckte omslaget var stiligt. Sedan dess har jag varit fast.

Från början var det bara en mer mogen variant av Pettson. Min favoritbarnbok, mest på grund av alla de lustiga detaljerna i bakgrunden. Jag upplevde den första boken på samma sätt. Små intressanta och roliga detaljer, men aldrig för framträdande för att stå i vägen för en spännande handling.

Sedan utvecklades serien. Den blev mörkare, mer spännande. Visst kan det ibland ha kännts som historien upprepade sig. Nytt år, ny fiende och ny mystisk lärare. Men ändå fanns intresset kvar att få veta vad som skulle hände med Potter, den ofrivillige hjälten.

Så kom äntligen upplösningen.

Nu kommer vi till delen om varför jag omöjligt kan ge en objektiv recensioin av böckerna. Som jag sa har jag följt Harry sedan nästan tio år tillbaka, jag läste den första boken när jag var tolv. En tid då fantasin är starkare, det är lättare att leva sig in i berättelserna. Den inlevelsen har på sätt och vis etsat sig fast i mig, levt vidare. Jag bokstavligt talat växte upp med karaktärerna.

Det är stört, jag vet, men för mig var det gamla vänner som gjorde allting. Litterärt kanske de två sista böckerna inte är några mästerverk, det är upp till någon annan betyldligt mer objektiv person att avgöra, men har man följt serien från början så är mästerverk precis vad de är. Jag kan inte klaga på en hel del förvirrande, och möjligtvis ologiska förklaringar till saker och ting. Det här var uppgörelsen mellan det goda och onda som jag väntat på. En otroligt omtumlande känsloupplevelse.

Jag hade gåshud under praktiskt taget hela slutfasen av boken. Ett underbart slut på en underbar serie. Ni får tycka jag är barnslig och pinsam. Jag skiter i det. Vår generations, om inte vår tids, största episka saga har fått sitt slut.

Jävla böcker

Igår flög jag. Det gick alldeles utmärkt att flyga med tanke på att det var ganska länge sen. Däremot verkar jag ha tappat känslan helt för bedömningslandningar, så skulle jag få motorstopp är det bara att be till gudarna att det finns ett fält med längd motsvarande E18. Ungefär. För övrigt tror jag nästan att jag håller på att utveckla någon slags fetischism gentemot moln. Lite oroväckande.

Nu blir det ännu ett inlägg med böcker. I princip alla som läser min blogg läser den inte, de vill titta på fulla och glada människor. Och de vill absolut inte läsa om böcker jag har läst. Men jag skriver inte om böckerna för din skull, utan för min skull…

Så är du ute efter bilder på fulla och glada människor. Sluta läsa nu.

  • Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
  • Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson
  • Dödsmässa av Arne Dahl
  • Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner
  • Nobels testamente av Liza Marklund
  • Bogeys and Bandits av Robert Gandt
  • Dans med döden av Jeffrey Deaver
  • Saknad i strid av James Webb
  • The Second Horseman av Kyle Mills

Jag gillar Filip och Fredrik, de är lite av mina idoler. Jag inbillar mig att får man betalt för att festa och göra diverse lustigheter har man på något sätt lyckats i livet, och boken är stundtals ganska rolig. Men den hade förmodligen varit roligare om man hade tillhört samma generation vars uppväxt de beskriver. Jag är helt enkelt lite för ung, och boken blir på något sätt intressant för att den ger en beskrivning av vardagen hos tonåringar en halv generation tidigare. Så jag upplever boken som mer intressant än rolig.

Fortsättningen på “Flickan som lekte med elden”, och fortsätter i samma stil. Det gäller att ignorera sterotyper och den nästan lite överdrivna berättelsen. Men lyckas man ignorera är den, precis som den föregående boken, en actionfilm i bokform. Jag tänker inte, och behöver inte skriva mer än så här. Det här är samma bok som föregångaren, och den kan du läsa om här.

Förmodligen den mest annorlunda inledning av en kriminalroman jag någonsin läst. Första kapitlet var något halvbajsnödigt litterärt dravel medan man i det andra kapitlet får följa med två vänner på en auktion, som senare visar sig vara poliser. Det är inte första boken i serien, så författaren kände sig väl inte tvingad till en närmare presentation av karaktärerna. Men jag gillade att två poliser inte introduceras som poliser, utan som vänner på en auktion, det gav en slags personlig känsla. Boken i sin helhet är bra, svårt att utveckla mer. Bra helt enkelt, även om det finns en del onödigt dravel. Läs min recension av Fly för livet så förstår du vad jag menar med dravel.

Det är ingen skönlitterär bok, utan snarare en förklaring av statistik. Det låter inte så upphetsande, men det är ingen torr statistik bok, utan förklarar hur man kan tolka händelser utifrån statistik. Jag kan inte påstå att jag lärt mig hur man gör, det är ingen lärobok på det sättet, utan den förklarar bara lite intressanta samband. Till exempel varför brottsstatistiken plötsligt börjadade falla (fast man trodde den skulle öka) på grund av ändrad abortlagsstiftning tjugo år tidigare.

Jag läste några av Marklunds första böcker, men sen tappade jag kontakten med Annika Bengtzon, reporter på kvällspressen. Nu fick jag låna Nobels Testamente av min mormor, och det var inga problem med att återuppta kontakten (men om du vet hur Annika fick de där miljonerna så kan ni gärna förklara det för mig). Det var länge sen jag läste hennes första böcker, men jag minns dom som bättre än den här. Det är ingen dålig bok, men det som jag mest kommer minnas av den här är relationen till hennes man, som är minst sagt ansträngd. Inte dålig, men de första var bättre.

I Bogeys and Bandits får vi följa piloter från den amerikanska flottan och marinkåren lär sig att flyga FA-18 Hornet, som i mitt tycke är den tuffaste flygplanet som någonsin byggts. Till skillnad från de tidigare böcker jag läst är den här aningen mer berättad i första hand. Gandt beskriver händelserna sett ur piloternas synvinkel. Han kan omöjligt veta exakt vad de tänkte, men som före detta pilot vet han förmodligen ganska väl vad som försiggår i deras huvuden, så det blir väldigt trovärdigt och ger mer varierad läsning än en ren dokumentation över vad som händer och ska hända. Jag har inte riktigt bestämt mig, men jag tror nästan att det här är den bästa av de tre flygböcker jag läst hittills.

Den förra boken jag läste av Deaver var i samlarens spår, som finns som film. I den spelar Angelina Jolie assistent Sachs och Morgan Freeman tror jag spelar den invalide brottsplatsutredaren Lincoln Rhyme. I den förra boken har Rhyme lite problem med livsviljan, och vill inte längre leva. Men i den här boken är han lite gladare, och lyckas även få hångla med en före detta fotomodell. Jag gillade den här boken bättre. Jag vet inte varför. Det är fortfarande en galen mördare och samma karaktärer. Men jag inbillar mig att det händer mer i den här boken. Dessutom innehåller den lite flygplan, det är en bonus.

En vietnamveteran jobbar med att identifiera lik, och hittar ett i djungeln som blivit mördat. Alltså, liket blev inte mördat. Människan blev mördad som blev till liket, om nu ingen förstod det. Vietnamveteranen spårar upp mördaren och ställer allting till rätta. Stundtals aningen ologisk. Men jag gillar vietnamserna och karaktärerna. Dock försöker författeren framställa huvudpersonen som en rolig person, jag fann honom inte särskilt lustig. Bara krigsskadad. Hyfsad bok. Jag läste den mest för att den hade en fin framsida med en soldat på.

En liten underättelseunderleverantör till CIA får ett tips om att någon tänker sälja tolv kärnvapen, men CIA tror inte på sin underleverantör så underleverantören anlitar världens bästa tjuv för att stjäla tillräckligt med pengar för att underleverantören själv kan köpa kärnvapnen och på så sätt rädda världen. Nej, det är inte texten på baksidan av en framtida b-film. Det är handlingen i den här boken. Sjukt ologisk. Men själva utförandet är väl ganska intressant. Men den ologiska handligen och de grova, enligt mig i alla fall, hoppen i händelserna är väldigt irriterande. Det krävs väldigt mycket för att man ska kunna bortse från det, men lyckas man med det är den ändå ganska underhållande.

Recension

Jag vet. Ingen är intresserad av mina så kallade bokrecensioner. Men här är de i alla fall, som ett brev på posten. Eller, ett mer rättvist ordspråk (om det funnits) är väl förmodligen som en räkning på posten. Det för mig in på frågan, vart kommer “som ett brev på posten” från? Borde det inte vara “som ett brev från posten”. Förvirrande. Är det någon som kan bringa klarhet i det här så är Ni (du) varmt välkommen att skriva en kommentar!

  • I samlarens spår av Jefferey Deaver
  • Hästarnas dal av Jean M Auel
  • Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
  • Vipers in the Storm av Keith Rosenkranz
  • En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson

I samlarens spår finns även som film med Denzel Washington och Angelina Jolie. Jag minns inte om jag sett filmen eller inte, men förmodligen är boken bättre. Men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera boken, se filmen så får du ett par extra timmar i ditt liv du kan ägna åt att pilla navel. Det är ingen dålig bok, den är bara väldigt “CSI”, och jag har aldrigt riktigt fastnat för “CSI-programmen”…

Hästarnas dal valde jag mest för att läsa något annat än deckare. Och som variation gör den ett bra jobb. Den utspelar sig på stenåldern (eller, för länge sen i alla fall) och vi får följa två parallella historier som flätas ihop i slutet, vilket inte direkt kommer som en överraskning. Alla namn gör mig förvirrad, beskrivningar på arbetsredksap likså. Sen är det väldigt många hårda lemmar, slutet av boken är en enda lång sexnovell. Inget fel i det, lite förutsägbart bara. Jag uppskattade den mest för variationen den gav bland alla kriminalromaner jag läst.

Flickan som lekte med elden är nog en av de bästa deckare jag läst. Det är som en actionfilm i bokform. Det blir aldrig tråkigt. Ständigt nya vändningar och avslöjanden. Föregångaren, Män som hatar kvinnor var väldigt bra. Den här är snäppet bättre. Ska jag syna den onödigt mycket finns det väldigt många sterotyper, ryska agenter hårda som stål, sexhandel, motorcykelgäng. Men det gör ingenting alls. Det är bara att bortse ifrån och njuta. Jag sträckläste de 630 sidorna ända fram till den avslutande klipphängaren (se cliffhanger ). Uppföljaren, Luftslottet som sprängdes kom ut i veckan, så nu får jag äntligen veta hur det går för fröken Salander.

Vipers in the Storm är den andra flygboken jag läser. Den här är i form av en dagbok från en stridspilot som var stationerad i Saudi-Arabien under operation Desert Storm. Det är intressant, folk som flyger snabba spetsiga saker är intressanta. Inte på ett kändissätt, de gör inga galna saker, utan på någon form av psykologiskt plan. Ibland blir det lite väl patriotiskt. Men det är så piloten – Rosenkranz – känner och tänker, så det är bara att acceptera. Jag tycker nog den här boken var roligare att läsa jämfört med Eye of the Viper, mest på grund av att den här innehåller riktig strid. Visserligen är det inte så mycket till strid, utan det är mer “amerikanska-piloter-som-bombar-irakier-som-knappt-har- något-att-försvara-sig-med”, men det finns fortfarande risker…

Jag fastnade för titeln. Vem vill inte bli ett allmänbildat geni bara genom att läsa en bok? Tyvärr visade det sig att det handlade endast om naturvetenskap. Till en början gjorde det mig lite besviken, naturvetenskap är oftast trist med inslag av matematiska formler. Det vill säga ungefär lika upphetsande som att se målarfärg torka. Men jag hade ingen som helst befogenhet att bli besviken. Genom att inte gröta in sig för mycket i detaljer, skriva på ett roligt sätt med enkla och begripliga liknelser och personporträtt över några av de galnaste forskare i vår tid kan det helt enkelt inte misslyckas. Har man dock inget som helst intresse för naturvetenskap kan det nog vara svårt att ta till sig boken, hur bra Bryson än skriver. Det här borde vara obligatorisk läsning i skolan.

MI4

Hade mitt namn varit Ethan Hunt hade jag vid det här laget blivit överkörd av en dumper och resterna av min sargade kropp hade använts för att utfodra en vithaj. Det vill säga, ett minst sagt misslyckat uppdrag. Visserligen, hade mitt namn verkligen varit Ethan Hunt så hade ovanstående förmodligen inte inträffat. Då hade jag gått på 110% av alla föreläsningar den här veckan och räddat Stockholm från en kärnvapenexplosion samtidigt som jag spöade Vladimir Kramnik i schack.

Men jag är inte Ethan Hunt. Jag är Johan och lyckades inte gå på hälften av alla föreläsningar den här veckan. Jag hade en plan. Men den förstördes av den ökände skurken Jonathan, även känd som lillebror. Igårkväll övertalade jag Jonathan att han skulle väcka mig klockan åtta idag. Jag förklarade att detta skulle bli en svår uppgift, men jag gav honom också rättigheter att använda alla till buds stående medel, inklusive överdrivet våld, för att få upp mig ur sängen.

Men han väckte mig aldrig.

Det betyder att jag inte kommer att klara min målsättning att gå på hälften av alla föreläsningar den här veckan. Vilken miss. Men jag kanske fortfarande kan lyckas med att träna fem gånger den här veckan. Resultat på söndag!

Nu blir det böcker igen.

  • Eye of the Viper av Peter Aleshire
  • Stenhuggaren av Camilla Läckberg

Den första är en dokumentär (heter det dokumentär fast den är i bokform?) om stridspiloter i det amerikanska flygvapnet som ska lära sig att flyga F-16. Jag kan tänka mig att den kanske inte tilltalar den breda massan. Men det här är mer eller mindre 300 sidor flygporr. Visserligen handlar det inte enbart om flygning, en stor del av boken handlar om instruktörer och elever, deras tankar, bakgrund och vad som gjort att de hamnat där de är idag.

Stenhuggaren var också en av många bra deckare jag läst på sista tiden. Det finns ingen riktig huvudperson, och Läckberg byter ständigt berättare. Det är intressant på sätt och vis, att på något sätt få veta tankarna hos de olika karaktärerna. Få se hur de tänker. Men ibland blir det lite förvirrande. Ibland känns det lite ologiskt också. Knappt trovärdigt. Går det verkligen att sätta sig in i tankevärlden hos en psykiskt sjuk människa? Läckberg försöker i alla fall, det blir långt ifrån dåligt, men kanske lite förvirrande och krystat om jag ska försöka beskriva det utan att avslöja för mycket. Bra bok dock.

Helg

Som jag skrev tidigare var jag på träningsläger i Sandviken, vi åkte på fredagmorgon och när vi kom dit tränade vi lite på förmiddagen. På eftermiddagen blev det bad och bastu och på kvällen blev det middag. En träning på lördagen och sen hämtade mamma och pappa mig för vidare färd till fjällen.

Efter att Jenny och jag, som sig bör inför en resa av det här slaget, utbytt de vanliga artighetsfraserna (vilket i mitt fall innebär att gnälla lite på hur hon placerat sig och sina grejer på ett väldigt dumt sätt i baksätet) påbörjade vi färden mot Åre. Både söndagen och måndagen var det kanonväder, vilket också innebar mycket folk i backarna och köer. Men det gick att leva med. Tisdagen var inte riktigt lika bra, mulet och snöblandat regn. Enligt resten av familjen var det ännu sämre idag (onsdag). Som tur är behövde inte jag bekymra mig eftersom jag tog tåget hem igår kväll. Ingen sovplats, och inte heller fönsterplats. Det är inte humor att försöka sova utan något att luta sig emot. Anlände till Stockholm 04.20 och var hemma hos mormor ungefär två timmar senare, en resa som under “normala tider” skulle ta maximalt en halvtimme, och kunde äntligen få sova ordentligt.

Jag hade tänkt börja recensera alla böcker jag läser också. Inte så långa, men någon mening eller sju och ett betyg.

Under påskhelgen har jag läst

  • Madame Terror av Jan Guillou
  • Snabba cash av Jens Lapidus
  • Fly för livet av Helena Von Zweigbergk

Vi tar dem i ordning. Den första är ännu en del i Carl Hamilton serien, även om han inte har en så central roll i den här delen. Det här är ungefär som röd oktober, fast lite mer politik och massmedia inblandat. Jag gillar Janne, även om jag ibland tycker att han hoppar lite för mycket ibland och utelämnar delar. Gillar man Janne och Carl, läs!

Den andra handlar om droger. Eller snarare försäljningen av dem. De tankar jag
hade från början var en deckare fast från brottslingarnas sida, fungerar det? Och varför måste han skriva i slang? Kan han inte skriva korrekt svenska? Svaret på frågorna är att det går fantastiskt bra att skriva ur brottslingarnas synvinkel. Slangen är fortfarande lite störande, men det är möjligt att det gjorde att jag kunde leva mig in i berättelsen lite bättre. Måste läsas!

Så kommer vi till den sista boken… Av Helena von Zweigbergk. Det är hon som sitter och drygar sig som in i helvete i filmkrönikan. Ska alltid försöka vara så djup och så vidare. Hade jag vetat innan att det var hon som skrivit den här boken hade jag nog aldrig börjat läsa den. Själva grundhandlingen är väl hyfsad, hade hon skrivit ner den kanske hon fått ner handlingen till ungefär hundra sidor istället för de nu trehundra plågsamma sidorna. Om det var en sann händelse skriven av någon som upplevt det hela hade det varit försvarbart att fylla ut boken med tvåhundra sidor om längtan efter sin man och barn (huvudpersonen är en kidnappad kvinna), men jag tror knappast von Zwiegbergk upplevt detta. Ett exempel på utfyllnadsnonsens är:

“Taket är lågt och grått, det ser tungt ut, men med tankekfraft försöker jag få det att lätta, få trycket över bröstet att lätta. Friheten har himlens färg, tänker jag, och försöker föreställa mig himlen. Som tröst försöker jag projicera bilder i taket. på himlen, den har den knallblå färg som man kan se vackra klara sommardagar. Bara ett och annat luftigt vispat moln. Svalor visslar förbi, jag ligger på en filt i gräset, blundar mot solen och det är så skönt att inte kunna öppna ögonen mot den, att känna den obändiga ljusa kraften, att tvingas böja sig för den utan att kunna se och registrera.”

Jävligt vackert. Men det påstås att det är en kriminalroman, ingen diktsamling. Min teori är att hon skrivit dit kriminalroman för att kunna sälja mer av boken och lura mer folk att läsa hennes pretentiösa svammel. Om du ser den här boken, fly för livet!

"Ny" blogg

Nytt utseende på bloggen. Anledningen till det är att jag bytte “bloggsystem” och passade på att ändra lite utseendemässigt. Anledningen till att jag bytte var att min förra blogg gav ut lite skumma RSS-feeds, det nya systemet ger ut dem utan problem!

Men den största anledningen var att det förra systemet hade någon slags kommentarsjukdom. Ibland bara försvann alla kommentarer och det gick inte att skriva några nya. Jag misstänker att det beror på alla spam-bottar som “skriver” kommentarer.

Med det nya systemet så ska nog spamet rensas bort!

Det här med internet går väl lite sådär. Jag slösurfar inte riktigt lika mycket. Jag läser istället. De senaste två veckorna har jag läst:

  • Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson: Spännande.

  • Agenten av John Grisham: Slutade väldigt tvärt.

  • Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen, Bengt-Åke Cras och Agneta Cras: Irriterande hemsk.

  • Martina-koden av Martina Haag: Sjukt rolig. Ibland.

  • Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad: Seg. Stundtals intressant.

  • Kommisare Morse och vägen genom skogen av Colin Dexter: Spännande. Men svårt att hänga med i konversationerna.

I lördags var jag på inflyttningsfest hemma hos Björkis i Uppsala. Som vanligt (nu för tiden åtminstone) glömde jag kameran, så tyvärr blev det inga bilder. Men tänk er ett dimmigt slagfält. På den ena sidan har vi Björkis klasskamrater, byggingenjörer. På den andra sidan hade vi oss icke-byggare. Den senare styrkan försökte tappert kämpa sig in i fiendelägret, men misslyckades och fick istället utkämpa slaget med gerillataktik. Det var en ganska dålig liknelse. Jag kände bara att jag ville fylla ut lite.

I söndags jobbade jag lite också, med världens otacksamma jobb. Domare. Ändå var det inte särskilt hemskt i söndags, gjorde inte en helt genomrutten instats. Men däremot borde jag visat ut en väldigt otrevlig spelare. Men jag såg bara en förselse, och valde att inte visa kortet. Efter matchen fick jag veta att han sparkat ner en kille och hånat honom när jag tittat bort. Sådant gör mig arg.