Peggan

Sala

Det är konstigt att man kan ha lite känslor för prylar. Fast egentligen är det väl inte prylen i sig, utan snarare alla de resor och samtal som förknippas med Peggan. Tjänsten blev inte så lång, men den var väldigt trogen. Men Peggan stannar i alla fall kvar i familjen.

LX5

LX5

Tillkännagavs idag. Vem vill köpa en LX3? Min LX3 är fantastisk för sin storlek. Men mindre brus i bilderna, mer zoom och skarpare video är tillräckligt bra argument för en uppgradering.

Reserven

Reservplats. Igen. Men skillnaden den här gången är att besvikelsen är stor. Mycket stor. Jag ska försöka trösta mig med en ny dator. Den som sa att lycka inte kan köpas för pengar var antingen fattig eller dum.

iMac

Det blev ingen iMac. Inte än i alla fall.

Aspirant

I år blev alla officersutbildningar sökbara även för de som inte gjort värnplikten, så efter att ha knåpat ihop ett litet CV och skrivit ett par rader om mig själv skickade jag in min ansökan till aspirantutbildningen med helikopterpilot som förstahandsval och meteorolog som andrahandsval. Jag vet inte hur många som sökte, men jag och ungefär nittio andra blev erbjudna en helg med all-inclusive och diverse tester på ledningsregementet i Enköping. Samtidigt så genomfördes liknande tester på ytterligare fem orter i Sverige.

Vi började fredagkvällen – efter en informationsstund och gruppindelning – med att att springa beep-testet. Men jag blev både förvånad, och en aning tacksam, när vi bara behövde springa färdigt nivå nio. På lördag förmiddag blev jag intervjuad av två officerare och på eftermiddagen fick alla göra ett styrketest. Kravet tror jag låg på knappa tvåhundra poäng, och jag lyckades knåpa ihop fyrahundratjugoen, och jag ser mig inte direkt som vältränad.

På söndagen gjorde vi ett avslutande test i form av det militära högskoleprovet. Det skiljer sig en hel del från det civila, för det första är det helt datorbaserat, dessutom är det ingen läsförståelse men betydligt mer logik och spatialt-tänkande. Förmodligen gjorde jag inte bort mig helt eftersom jag fick en kallelse till vidare tester i Stockholm. Även dessa tester var datorbaserade, men där låg fokus lite mer på simultankapacitet och att styra saker och ting med en joystick. Eftersom jag av någon anledning blev godkänd fick jag komma tillbaka veckan därpå för att samtala lite med psykologer och officerare.

Psykolgen som jag fick prata på upplevde jag som väldigt trevlig, andra hade tydligen inte riktigt lika mycket tur. Även officerarna var trevliga, fast de hade lite mer konkreta frågor som var lite svårare att svara på. Jag menar, det är inte direkt så att jag ligger vaken på nätterna och funderar över hur jag skulle lösa situationen om jag skulle bli nerskjuten i Afghanistan. Det sista jag fick göra var ett DM-test hos psykologen. Genom att kolla på en bild under bråkdelen av en sekund och be mig försöka förklara vad jag sett så kunde psykologen tydligen att dra några slutsatser om huruvida jag kommer ställa till med klantigheter i en cockpit eller inte. Förmodligen sa jag inget olämpligt eftersom jag blev godkänd.

Nu har jag fått ytterligare en kallelse. Den här gången till medicinska tester i Linköping. Fast jag är ganska övertygad att den här resan kommer att ta stopp där. Jag har gjort två lite mer omfattande ögonundersökningar, och båda gångerna har läkarna vid ett visst test börjat klia sig förbryllat i huvudet, men till slut kommit fram till att jag nog är lämpad att flyga i civil luftfart. Men jag har förstått att försvarsmakten är betydligt kinkigare när det kommer till de medicinska kraven.

Därför har jag bestämt mig för att tröstbeställa en iMac om (när) jag blir underkänd. Fakturan tänker jag skicka till mina föräldrar så de kan få kompensera mig för de undermåliga gener som jag ärvt.

27iMac

Fyra kärnor á 2,8 GHz, 8 GB RAM och tjugosjutumsskärm. Den enda sanna trösten...

LX3

Nu har jag haft min kamera (Panasonic Lumix LX3) i nästan en månad och jag är jättenöjd. Hade vi levt i en perfekt värld hade den varit lite rappare, brusat mindre vid höga ISO-tal och haft en optisk sökare. Men i dagsläget innebär det en kamera som är ungefär dubbelt så stor, och det är jag inte så pepp på att ha. Eftersom min kameraintresserade vän jage publicerade en massa svartvita fotografier igår tänkte jag inte vara sämre, utan slänger in några svartvita fotografier jag med. Genom att göra bilderna svartvita har min konstnärsimage förbättrats med – jag uppskattar – sisådär trettiosju procent.

Provhytt

Arbeta

I bilden till höger ser vi Lina göra det som jag gillar att se henne göra. Arbetande och med ett verktyg i högsta hugg. Till vänster ser vi Lina göra det hon själv gillar att göra. Att utöka sin redan enorma kläd-, väsk- och skosamling. Ett intresse som jag inte riktigt delar, men klänningen hon provar på bilden uppmanade jag henne faktiskt att köpa. Anledningen var inte någon vacker skärning, bra material eller att den var skapad av en känd designer. Klänningen hade ett mås-mönster, det tyckte jag var en skitbra anledning till att köpa en klänning. Sen slängde jag med två bilder på Mini-Måns formerly known as Backslick som idag har roat sig med att stryka sig mot min skärm och sova på mitt tangentbord.

Bio- eller fotografi?

Det har blivit hela tre biobesök på de senaste tre veckorna. Först ut var X-Men Origins: Wolverine och senast såg jag Änglar och Demoner, två filmer som inte var värda sitt minutpris på sisådär sjuttio öre. Men mellan dessa två filmer såg jag Star Trek som – genom att slopa sin sterila framtoning i ett svart hål till förmån för snygga explosioner – är en riktigt bra biofilm.

Sen har jag testat min nya kamera en hel del också. Jag som var så säker på att jag skulle köpa en systemkamera för bara några veckor sen gjorde helt om och köpte en kompaktkamera istället, närmare bestämt en Panasonic Lumix LX3. Det som i slutändan avskräckte mig från att köpa en systemkamera var storleken och priset. Nu blev det en kamera som är så pass nära en systemkamera jag kan komma och ändå få plats med den i jackfickan. Bilden nedan är tagen med just den kameran och inte tänkt att representera den på något sätt...

...däremot tänkte jag att bilden ska representera det faktum att jag passerat Öregrund på vägen till en reservlagsmatch på Gräsö. Det var den andra matchen för söndagen. Men att säga att jag spelat två matcher på en dag är nog att tänja på sanningen en aning. För i den första matchen satt jag mest på bänken. Men jag kan med gott samvete säga att jag spelat 1,17 matcher i helgen.

Rum på latin

Jag har velat köpa en digital systemkamera under en längre tid. Men det som avskräckt mig från att köpa, förutom priserna, var bland annat bristen på en filmfunktion. Men i höstas släpptes Nikon D90 som kunde filma HD-video, men tyvärr var det snarare ett försäljningsknep än en funktion eftersom kameran inte klarade av att fokusera för egen maskin. Några månader senare släppte Canon sin EOS 5D Mark II som hade en filmfunktion värd namnet. Men förutom att kameran är aningen för otymplig för min smak så kostar den också ungefär dubbelt så mycket som jag är beredd att betala för en kamera.

Så jag har väntat på att en vettig filmfunktion ska leta sig in i de lite billigare modellerna, vilket verkar bli verklighet under våren och försommaren. Först presentarades Panasonic Lumix DMC-GH1 och kort därefter kontrade Canon med EOS 500D. Dessutom kommer Nikon att presentera en ny kamera den 14:e april som jag misstänker kommer vara något liknande. Men för tillfället tänker jag koncentrera mig på de kameror som faktiskt har presenterats.

500vsGH1

Jag har inte sett några utförligare tester och recensioner än så länge, men jag tänker ändå dra några (förhastade?) slutsatser och lista fördelarna med Canon EOS 500D jämfört med Panasonic Lumix DMC-GH1 och vice versa.

Canon EOS 500D

  • Bättre bildkvalitet
  • Bättre utbud av objektiv
  • Optisk sökare

Panasonic Lumix DMC-GH1

  • Mindre och lättare
  • Bättre filmfunktion
  • Billigare

Jag gillar inte elektroniska sökare. Det beror förmodligen på tidigare erfarenheter under användandet av dåliga kompaktkameror, men det känns bättre att se motivet direkt utan fördröjningen och den dåliga färgåtergivningen som den elektroniska sökaren ger. Men GH1 är så pass liten och lätt eftersom spegeln är bortplockad. Det i sin tur omöjliggör en optisk sökare. Jag är definitivt beredd att offra den optiska sökaren till förmån för en mindre och lättare kamera.

Ytterligare ett argument för att köpa en Canon är att de har ett betydligt större utbud av objektiv. Jag är dock inte en person som släpar runt på en mängd objektiv, jag vill bara ha ett bra, vilket för mig är ett litet, ljuskänsligt och fast objektiv. Om det finns att få till Panasonics kamera faller även det argumentet för att köpa en Canon.

Filmfunktionerna verkar hyfsat likvärdiga, men med en liten fördel för GH1. Inspelning sker med fler bilder per sekund, det går att ändra vissa inställningar under inspelning och eftersom fokuseringen sker i princip ljudlöst kommer inte mikrofonen fånga in några störande ljud.

Det enda argument som då kvarstår för att köpa EOS 500D är då dess, förmodat, bättre bildkvalitet. Vid bra ljusförhållanden misstänker jag att skillnaden kommer vara marginell, men däremot vid dåliga ljusförhållanden tror jag att EOS 500D kommer prestera betydligt bättre. Jag är en person som imponeras av kameror med höga ISO-tal som kan återge stämningen på ett bra sätt vid dåliga ljusförhållanden. Frågan är bara om det är tillräckligt för att kompensera för den ökade vikten och storleken.

Så nu är det bara att vänta på att lite utförligare recensioner börjar dyka upp. Och att jag har får in lite pengar på kontot.

Äpplet som blåser

Jag måste gratulera Apple, de har lyckats få folk att köa till butikerna för att få köpa en relativt medelmåttig telefon till ett alldeles för högt pris. Jag vill börja med att påpeka att jag egentligen inte har något emot Apple och deras produkter. Jag trivs alldeles utmärkt med min iMac och iPod Nano och är inte på något sätt missnöjd med dessa produkter, möjligtvis att de skapade ett lite för stor hål i plånboken jämfört med vad jag fick. Men det är snabbt förlåtet, för de är ju så stiliga…

Men det här inlägget handlar om iPhone, som är en av de mest överskattade produkterna jag sett på länge. Till att börja med så är den väldigt stor, på gränsen till att vara obekväm i fickan. Storleken går dock att förlåta med tanke på funktioner och prestanda. Att surfa är en verklig fröjd, och enligt mig är iPhone överlägsen andra mobiler när det gäller just detta. Men det väger tyvärr inte upp det faktum att textinmatningen är en plåga, att menysystemet mer ger mig känslan av ett stökigt skrivbord än organiserat dito och att kameran är av ungefär samma kvalitet som de vi såg i mobiler för två år sen.

iPhone Det går visserligen att leva med dessa brister, men bara så länge du har alldeles för mycket pengar eller undviker att titta på prislappen. För om inte telefonens tillkortakommanden avskräcker från att köa utanför butikerna så borde bristerna i kombination med priset göra det. Apple har tillverkat en produkt som vid en första anblick ger sken av att vara revolutionerande, men i själva verket inte alls är särskilt märkvärdig. Det är märkvärdigt.

Macialt

Till att börja med vill jag ta ut mina aggressioner gentemot Apple. När pappa köpte sin iMac fick jag tack vare min studentrabatt ettusentvåhundra kronor i rabatt på valfri iPod. Det tyckte jag lät fint. Sen kom överraskningen. För att jag ska få min rabatt måste jag först fylla i en ansökan på internet, klippa ut streckkodsetiketten från kartongen datorn kom i och upprepa samma procedur för min iPod. Dessa två etiketter skulle postas tillsammans med någon speciell faktura till en adress i England. Ni läste rätt. Det skulle snigelpostas till Apple. Och det här är alltså produkter som jag köpt genom Apples nätbutik. Helt jävla obegripligt! Om någon förstår logiken i det här så förklara gärna för mig.

Sådär. Nu är jag lite lugnare.

I onsdags var Jasenko på besök. Jag bjöd – tro det eller ej – på en maträtt som innehöll grönsaker. Pasta, stekta grönsaker och strimlor av lövbiff i chilisås i kombination med Stardust var en ganske angenäm upplevelse. På kvällen gick vi först till syster och bror (stand-up), som nu blivit en onsdagstradition, sedan tog vi oss vidare till söder och ett par tjeckiska öl. Tyvärr missade vi sista tunnelbanan med ett par minuter och blev tvingade till att ta nattbussen hem, något som uppenbarligen var lite för komplicerat för mig just vid den här tidpunkten. Något jag skyller på det sliskiga dessertvinet som jag tvingade i mig under middagen. Jasenko försökte övertala varenda taxichaufför – båda självutnämnda och licensierade – inom gångavstånd att köra oss hem. Men när vi berättade hur mycket pengar vi hade att erbjuda skrattade även den desperataste av svarttaxichaufförer åt oss. Vi tröstade oss med cheeseburgare på McDonalds för de sista kronorna. Stärkta av maten lyckades vi navigera oss genom stockholmsnatten fram till Odenplan och den nattbuss som tog oss hem till en flaska Finlandia, diskussioner om livet, kärleken och det viktigaste av allt, datorspel.

I helgen har jag mest knepat och knåpat med vår rapport i produktframtagningen. Med ett litet undantag i lördags, då det var tänkt att jag och Pettson skulle hälsa på Björkis i Uppsala och besöka någon av nationerna. Ödet ville annorlunda. Men trevliga kompisar och hamburgare på Max gjorde ändå kvällen minnesvärd. Det och att jag lyckades komma in på en nattklubb med en en bild på mitt pass i iPoden som legitimation.

På söndagseftermiddagen fortsatte jag med att pyssla på rapporten. Det är en ny erfarenhet för mig att vara en av dem som gör mest på rapporten. En erfarenhet som jag nog helst hade varit utan. Jag var färdig klockan fem på morgonen. Hela fem timmar innan den skulle lämnas in.

T9

T9 är ett verktyg som räddat livet på många tummar genom åren, och genom alla dessa år har jag levt med vetskapen om att ludde inte finns med. Rudolf får vara med. Agda, Torbjörn och Jurgen likaså. Ludwig men inte ludde. Ludde fick inte tillhöra finrummet med alla de andra T9-namnen.

Jag hade accepterat mitt liv som kudde.

Men inte nu längre. När använde du senast ordet incest i ett sms? För alla svenska al-Qaida medlemmar är säkert ord som jihad och självmordsbombare användbara. För de lite mindre religiösa och betydligt mer rasistiska finns negerhora tillgängligt. Ordet dubbelfitta kanske också kan vara bra att ha, jag vet visserligen inte vad det är, men om det överhuvudtaget finns är jag inte säker på att jag faktiskt vill veta vad det är.

Men alltså inte ludde.

Så det är ett av de ord jag lagt till i min ordlista. Ett litet urval av andra ord är:

  • bäver
  • chill
  • bloggen
  • borat
  • arlberg
  • dånken
  • enmotor
  • imorrn
  • kontinentalt
  • kth
  • kuggade
  • näe
  • nepp
  • robro
  • scrubs
  • semlor
  • slacker
  • wassah
  • yoghurt

Om det är någon som undrar vad jag pysslat med på sista tiden så är svaret fotboll. Jag har tillbringat fem kvällar i rad ute på Vårlyckans IP med träningar och matcher. Idag skulle bli den sjätte, men jag är förkyld och dessutom har ingen som helst lust att träna idag. Så ikväll stannar jag nog hemma med en bra film.

Igår försökte jag åka wakeboard ute hos Jens på Singö. Efter ett antal försök lyckades jag ta mig upp i alla fall. Men blåst och vågor är nog inte de optimala förutsättningarna för någon som aldrig har åkt tidigare, men jag lyckades stå upp ett tag i alla fall.

Golf har jag spelat också. Nio hål på Dillingbys pay-and-play-bana. Det var nog ett par år sedan jag svingade mina juniorklubbor, men jag tyckte det gick ganska bra i alla fall. Men som väntat började tålamodet tryta mot slutet…

Nygamlabilder

Jag fyllde år igår (13:e). Vilket är tämligen ointressant. 21 år. Helt värdelöst egentligen.

Så mycket nytt har jag inte att komma med heller, däremot lite gammalt att tillföra till bildarkivet.

collage

För övrigt kan jag meddela att min söta lilla mp3-spelare är försvunnen. Jag hade den i nästan tre veckor… Och den var dyr. Jag sörjer. Eftersom det är en lite sorglig stämmning för tillfället tänkte jag spinna vidare på det.

mp3spelare

Vi har en föreläsare på KTH. Han är inte särskilt dålig. Men han föreläser om programmering, vilket är betydligt lättare att ta till sig framför en dator. Dessutom är det i början av kursen, vilket gör att många går efter mitt gamla ordspråk “sova nu, panikplugga senare”. I vilket fall som helst, det är inte så många som går på hans föreläsningar.

Jag tyckte så synd om honom, så jag sympati-gick på några föreläsningar. Jag satt mest och löste suduko. Men jag var där. En dag var det väldigt få åhörare, som vanligt, och det blev ännu färre efter rasten. Då sa den stackars föreläsaren “är jag verkligen så dålig?”. Har jag hört. Jag var hemma och sov. Men det är så tragiskt. Han var inte alls dålig.