Motgångar

När vägvalet, stigen, cykeln och universum i allmänhet är emot dig kan man behöva en stund för sig själv.

Idre

Cykla

Roslagsrundan

På lördag gäller det. Jag, silverpilen (min cykel) och trettio mil landsväg. Det kommer inte att gå fort och det kommer att göra ont, men jag ska nog lyckas ta mig runt Vättern.

Igår generalrepeterade jag genom att cykla Roslagsrundan. Inför loppet hade jag införskaffat nya och smalare däck, pedaler med clips, en hållare för vattenflaskan och ett par cykelbyxor. Jag är nöjd med alla mina köp, men nöjdast är jag över min cykelbyxor. Efter tretton mil med cykelbyxor hade jag ungefär lika ont i röven som efter sju mil utan.

Jag startade med första gruppen. Så mycket mer blev det inte med första startgruppen. De stack iväg redan i första kurvan. Kvar var jag och en till cyklist som jag tog rygg på samtidigt som jag försökte få mina skor att fästa i pedalerna. När jag väl fått fast dem var det bara att trampa på i regnet.

Efter sisådär en mil noterade jag ett konstigt ljud men jag kunde inte riktigt lokalisera källan. Jag misstänkte att det var växlarna eller mina byxor. Men efter två och en halv mil konstaterade jag att ljudet jag hörde var luft som pyste ut ur ett hål i däcket. Slutsatsen var inte så svår att dra med tanke på att jag i princip cyklade på fälgen. Närmaste vätskekontroll låg bara några kilometer bort, så det var bara att börja gå. Efter en stund hittade en funktionär mig och jag fick skjuts den sista biten. Sen fick jag stå en bra stund i regnet och vänta innan någon med en extraslang dök upp. Men när han väl dök upp bytte han slang på bara ett par minuter. Sen var det bara att ge sig av igen.

Halvvägs – och tillbaka i Norrtälje – fick jag reda på att sexton hade brutit och jag var väldigt frestad att göra detsamma. Men jag behövde träningen, så jag bestämde mig för att fortsätta. Andra varvet gick över förväntan faktiskt, tyckte att jag höll ett ganska bra tempo och inga punkteringar. De sista två milen sprack det till och med nästan upp.

Cykla

I fredags var jag ledig. Det första jag gjorde på morgonen var att försöka slingra mig ur de lösa planer om att cykla till Stockholm som jag och Jonas hade gjort upp. Men när han gick med på att skjuta upp avfärden, och därmed komma lite sent till sitt möte i skolan, kunde jag inte slingra mig undan.

Klockan elva gav vi oss av. Ungefär tre timmar och fyrtiofem minuter senare var vi framme i Stockholm. Medan jag cyklade vidare mot Lappkärrsberget och mitt korridorsrum fortsatte Jonas till skolan. Medan jag satt i lugn och ro och arbetade på mitt projektarbete samtidigt som jag åt en stadig lunch utsattes Jonas för ett grupptryck på hög nivå i skolan. Enligt vissa av våra klasskamrater var man tydligen en mes om man inte cyklade hem igen. Eftersom Jonas, efter dessa grova påtryckningar, bestämde sig för att cykla hem igen kunde jag förstås inte vika ner mig.

Klockan fem påbörjade vi färden hem. De första två milen gick förvånansvärt bra. Förutom lite ont i rumpan kändes det faktiskt bra. Men efter tre mil började det bli tråkigt, efter fem mil blev det ganska smärtsamt och efter sex mil började det bli svårt att avgöra om det gjorde mest ont i rumpan eller benen. Den sista milen var mest mörk, kall och jävlig.

När jag tänker på att det där bara var en halv vätternrunda känns det “lite sådär”. Så här i efterhand var det inte heller särskilt intelligent att cykla femton mil dagen innan match. På lördagen spelade vi, Roslagsbro IF, nämligen vår sista träningsmatch för säsongen mot LEIF. Vi vann med 3-1, men det var knappast min förtjänst.

Cykelturen borde jag egentligen ha skrivit om i helgen, men sen kom en piratdom i vägen, men eftersom jag så hemskt gärna vill att mina tre läsare ska veta vilken otroligt hjälteinsats Jonas och min cykeltur var skrev jag ihop det här inlägget. Jag höll också på att skriva på ett inlägg som handlade om Annika Östberg Deasy förra veckan, men som jag skrotade när jag kände att jag inte kunde få ut min frustration kring ämnet utan att låta som en rabiat galning som förespråkar livstidstraff utan någon som helst form av vård. En som lyckades betydligt bättre var Johan Croneman som i DN skrev en artikel om att svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg.

Cykelbud

Äntligen har jag fått tillbaka min cykel som varit inne på reparation. Så nu cyklar jag praktiskt taget överallt. Det innebär ett par extra kronor varje månad, men den största bonusen kommer i form av benmuskler och kondition. Stockholm är nordens venedig. Knappast. Stockholm måste vara nordens San Francisco. Överallt finns det långa backar med små och irriterande uppförsbackar. Det är konstigt att det alltid finns mer uppförs- än nedförsbackar.

Ytterligare en bonus med att cykla i stan är jag känner mig lite som ett häftigt cykelbud. Det låter kanske lite larvigt, men det är lite tillfredsställande att susa förbi bilköer, gena över trottoarer och göra lite småbrott mot trafikreglerna. Det hela blir lite som ett pussel där det gäller att ta sig fram på det snabbaste och effektivaste sättet, och det hela blir möjligt tack vare cykelns status som kvasifordon.

Companion Cube Vill man ha ett pussel att roa sig med som inte involverar att riskera sitt liv i Stockholmstrafiken och fysiskt arbete kan jag rekommendera Portal. Jag var ytterst tveksam till ett spel ur förstapersonsperspektiv utan några skjutvapen. Men Portal får inte jämföras med ett riktigt fullängdsspel. Det är pusselspel med snyggare grafik och en historia. Punkt. Dock tycker jag inte det är värt de etthundratrettio kronor som de vill ha för enbart spelet, men köper du det tillsammans med Orange Box är det helt klart värt det.

Helt klart värt det var också den lilla cykeltur jag var ute på i torsdags. Jag cyklade hela vägen från Lappkärrsberget till Söder. Det är ungefär nio kilometer, enkel resa. Men gratis mat tack vare mamma och en väldigt god chokladtårta gjorde resan mödan värd.

Igår cyklade jag till stadion och tittade på snowboardåkare som hoppade. Jag var inte sådär överförtjust. Det var kallt om tårna och det var ingen som gjorde en ordentlig vurpa, lite av en besvikelse faktiskt. Men kvällen räddades av öl och bio. Såg Superbad, en titel som försvenskats av någon helt obegriplig anledning till Supersugen. Men själva filmen var härlig. Ibland kanske den är lite väl pubertal och barnslig, som amerikansk tonårskomedi i allmänhet. Men Superbad är aningen mer skruvad och därmed också aningen härligare än den genomsnittliga tonårskomedin. Det finns visserligen en hel del skämt som drar åt det pubertala hållet, men det presenteras på ett sätt som gör att det blir roligt snarare än buskis.